­

header

Utställningen Body Worlds: The happiness project, kom vi till. Så var det, ja. Jag kan väl börja med att varna känsliga tittare. För dessa kroppar och organ som ser så otroligt välgjorda ut är i själva verket riktiga kroppar av människor som donerat sina kroppar till just denna utställning. Det var en oerhört intressant och lärorik tur genom 6 våningar av alla möjliga kroppsdelar inifrån och ut. En naturvetenskap- och anatomilektion i ett. 










Jag håller detta inlägg lite kort. Det är mycket mer spännande att se det med egna ögon än att titta på bilder. Det var inte bara kroppar och organ utan också en hel del undersökningar och experiment. 

Tycker definitivt att den är sevärd. För det mesta så var jag bara fascinerad över allt man fick se, och känna av i sin egen kropp medan man läste om de olika delarna. Ganska intressant, att kroppen på sätt och vis ändå bara är en (oerhört välbyggd och komplicerad) maskin som uppenbarligen sliter med åren. Utöver fascination så kände jag av en gnutta obehag om man funderade vidare lite på vad som faktiskt låg framför mig. Men det hade ju utan tvekan kunnat vara betydligt mycket värre! Hur som helst, denna utställningen visas världen runt, så passa på! 

Men, dagen var inte slut än när vi kom ut härifrån! Solen hade däremot mer eller mindre gått ner. Så jag tror att det får bli ett inlägg till. Om inte två! Hej så länge!

Det blev ett par veckor till Nederländerna nu under denna kalla decembermånad. Med anledning av ett bröllop och ett 90-års-firande för min mormor. I kombination till dessa fina inträffanden passade jag på att stryka en punkt från min "innan jag dör"-lista. Jag som holländare har alltid fått stå och skämmas över att jag inte varit i Amsterdam tidigare när det kommit på tal att jag är född i Nederländerna. Så pappa och jag trängde oss igenom bilköerna och tog oss dit. 

Förstås så har jag tagit alldeles för många bilder så både för min och din skull delar jag upp dagen i flera inlägg. Inleder denna bildbomben med en lycklig bild på min far. 

Sen består uppenbarligen majoriteten av bilderna av charmiga byggnader och vatten.

Och massor av människor. Och lite halvkallt väder. (skitkallt)

Det är nästan så jag vill äta upp dem! Jag lärde mig att de i arkitekturen nästan alltid gjorde så de översta fönstrena var mindre än de övriga för att få byggnaderna att verka ännu högre! 

Även jag som holländare har faktiskt all rätt att få bete mig som turist i hemlandets huvudstad. Så det så. 

Framför denna byggnaden, som är det kungliga palatset, åt vi en macka. Det kan då ändå inte alla säga att de gjort. Absolut nämnvärt. 

amsterdam8

En annan ganska nödvändig bild, kan jag tycka. Där pannkakor, pommes och mackor är samlade. 

Mer fakta om hus: de är tydligen regelbundet rätt så skeva. Det har ju sin charm. Så länge det inte rasar.

Här nedan (i det lilla hopklämda boet) kan man bo om man äger en våningsäng och ett trangiakök. Som man förövrigt behöver ha i sängen. 

Alla cyklar i Holland, sägs det. 

Vi gick förbi denna kyrka och i kanalen som rinner bredvid den satt en man i en väldigt charmig liten båt och spelade julmusik på sin trumpet. Det som gjorde detta ännu finare var att uppe i kyrktornet satt en man och spelade carillon, klockspel i tornet, till samma låt. Väldigt underhållade samspel! 

Häst och vagn gör sig fint i staden, tycker jag! 

Vad som också gör sig fint är en stor kopp riktig varm choklad för en gångs skull, istället för en halvblaskig oboy. Varväl nödvändigt med en varm kopp efter allt traskande i kylan. Som jag efter 13 år i Sverige borde ha vant mig vid någorlunda men uppenbarligen inte. 

Efter detta tänkte vi oss att vi skulle besöka Anne Frank huset men det visade sig att man behövde boka det online i förväg och att det dessutom var helfullt för dagen. Så vi traskade vidare och kom förbi Body Worlds. En oerhört intressant men halvvidrig utställning som jag gick runt på med rynkad näsa till säkert 89% av tiden. 
Jag tänker att det får bli en fortsättning följer härifrån. Känns som en spännande cliffhanger. 

Sista dagen var väldigt fri till var och en. Så jag tog mig till några spännande utställningar, men utöver det passade jag på att traska runt och utforska lite mera innan det var dags att lämna detta underbara stället igen. Så jag slänger in några slumpmässiga bilder som jag kan tycka är lite av resterna som blev kvar längst ner i kamera-albumet. Jag tog så oerhört många bilder under resan att jag fick snåla mot slutet av resan. Kortet var rätt så fullt. Och jag kan säga att kortet är rätt så stort. 


DSC 1420















Avslutar dessa Venedig-inläggen med en bild av ett kärt och rofullt ställe där jag gärna skulle vilja avsluta alla mina kvällar genom att bara titta på månens reflektioner i vattnet. Och tänka på hur mycket jag älskar Venedig. Hörshej, Venedig. Vi syns igen. 

Den sista dagen var det ett gäng som skulle åka över till Burano och kolla på färgglade hus. Jag var förstås fortfarande sjuk men jag kämpade mig upp ur sängen och hade du inte tänkt att jag skulle missa möjligheten att åka dit. Så jag åkte. Och det var värt det. 









































Jag tror att det var runt denna dag febern började smyga sig in på mig. Eller så hade det nog redan passerat det stadiet. Om jag inte minns fel så missade jag några museum och utställningar för att jag var sängliggandes. Men efter ett antal timmar extra i sängen begav jag mig ut på en liten promenad. "Liten". Trodde jag. Det slutade med att jag gick i timmar, längre och längre in på gator troligtvis bara the locals varit på och längre och längre bort från hem. Så det slutade med att jag fick åka vaporetto i vad som kändes som en evighet för att slippa promenera mitt febriga jag i ytterligare två timmar. Det är tydligen ganska lätt att gå vilse i Venedig. Det slutade väl med att jag blev sängliggandes resten av kvällen också. (Notera att jag faktiskt tog mig tillbaka till sängen.) Nåväl. Fick se några riktigt fina ställen. Oerhört charmiga gator. 

Här är några bilder från promenaden. Det märks var det är turistområde.Och vart jag började att gå vilse samt hitta tillbaka till befolkningen...







DSC 1241





















Den fjärde dagen ägnade vi tid till att kolla på Damien Hirsts utställning. Det befann sig på två olika ställen. Första stället var Punta della Dogana. Passade på att fota lite runt området.









Damien Hirst är en sån konstnär som jag tycker gör hemska saker men som fortfarande väcker lite av mitt intresse på ett annat sätt. Jag tror att många kan relatera till det där. Provokation är väl det han håller på med skulle jag tro. Jag tänker att de flesta känner till honom för hans verk med döda djur i formaldehyd. Men denna gången såg vi Treasures from the wreck of the unbelievable. Det var en helt annan femma. Vilket var mer som en undervattens- fantasiutställning, eller vad man ska kalla det, som tog honom över 10 år att få till. 

En berättelse om ett olyckligt skeppsvrak i den indiska oceanen som legat i omkring två tusen år. Dess värdefulla skatter som förlorades till sjöss spred sig över hela världen och nästan ett decennium efter att platsen upptäcktes år 2008 började utgrävningarna. Överflöd av rikedom, de skatter han kunde samla är provisioner, kopior, förfalskningar, inköp och plundring. Och så vidare och så vidare. Eller?

I entrén av Punta della Dogana möttes ögat av en 18 m hög staty av en huvudlös djävul.





Sen var det en hel bunt med skulpturer liknande de här.







Sedan gick vi vidare till Palazzo Grassi, och så klart på vägen dit kunde jag inte låta bli att knäppa några bilder.









Utställningen där fortsatte på samma spår. 
Från giganska skulpturer...



...till betydligt mindre skatter!



Och där får det vara. Jag begränsar mig med bilderna. I alla fall så fanns det oändligt med verk att titta på. Mycket av detsamma, kan jag tycka, men såg en hel del jag gillade. Ni får helt enkelt skynda er dit och kolla in resten om det verkar intressant. Det är trots allt mycket mäktigare att stå framför verken på riktigt än att se dem på foton!

Nästa dag var det dags för den andra delen av Biennalen, Arsenale. Istället för en massa paviljonger så är det mer som ett fåtal gigantiska byggnader som tar ungefär ett halvt liv att gå igenom speciellt med tanke på hur mycket konst det får plats där inne. Tyckte dock om mycket på det här området. Tänkte dela med mig av lite. Om ni vill kika. Och om ni inte vill så var det ju jäkligt olyckligt att du hamnade här. 



Det fanns ett verk, av en konstnär som jag tyvärr inte kollade upp namnet på, som hade byggt en fantastisk mysig koja. Satte mig där inne en stund och sen fick jag sällskap av Tilda så vi spelade djembetrumma i ungefär en halvtimme. Ville helst sitta där hela dagen. Men så kom jag på att jag hade oändligt med konst kvar att kolla på. 


DSC 0998

DSC 1012

DSC 1019

En favis, regn inomhus.
DSC 1025

DSC 1026

DSC 1035

Flytande hus.
DSC 1069

Så det var ungefär 0,001/204305 av all konst jag såg under dagen. Efter detta blev det en tur till Lido, där stranden är. Jag tänkte att båten for åt rätt håll men efter att vara omringad av industriområde efter en halvtimme började jag inse att vi valde den långa vägen runt hela Venedig. Så innan vi väl var framme var det ju nästan mörkt och betydligt kyligare än vad man önskar ha det på en strand. Här är några bilder från vår överdrivet långa resa dit. 
DSC 1080

DSC 1086

Finaste dörren i Venedig.
DSC 1087

DSC 1094

DSC 1095

DSC 1099

DSC 1104

DSC 1108



Så var det med det!

­