­

header

Jag tror att det var runt denna dag febern började smyga sig in på mig. Eller så hade det nog redan passerat det stadiet. Om jag inte minns fel så missade jag några museum och utställningar för att jag var sängliggandes. Men efter ett antal timmar extra i sängen begav jag mig ut på en liten promenad. "Liten". Trodde jag. Det slutade med att jag gick i timmar, längre och längre in på gator troligtvis bara the locals varit på och längre och längre bort från hem. Så det slutade med att jag fick åka vaporetto i vad som kändes som en evighet för att slippa promenera mitt febriga jag i ytterligare två timmar. Det är tydligen ganska lätt att gå vilse i Venedig. Det slutade väl med att jag blev sängliggandes resten av kvällen också. (Notera att jag faktiskt tog mig tillbaka till sängen.) Nåväl. Fick se några riktigt fina ställen. Oerhört charmiga gator. 

Här är några bilder från promenaden. Det märks var det är turistområde.Och vart jag började att gå vilse samt hitta tillbaka till befolkningen...







DSC 1241





















Den fjärde dagen ägnade vi tid till att kolla på Damien Hirsts utställning. Det befann sig på två olika ställen. Första stället var Punta della Dogana. Passade på att fota lite runt området.









Damien Hirst är en sån konstnär som jag tycker gör hemska saker men som fortfarande väcker lite av mitt intresse på ett annat sätt. Jag tror att många kan relatera till det där. Provokation är väl det han håller på med skulle jag tro. Jag tänker att de flesta känner till honom för hans verk med döda djur i formaldehyd. Men denna gången såg vi Treasures from the wreck of the unbelievable. Det var en helt annan femma. Vilket var mer som en undervattens- fantasiutställning, eller vad man ska kalla det, som tog honom över 10 år att få till. 

En berättelse om ett olyckligt skeppsvrak i den indiska oceanen som legat i omkring två tusen år. Dess värdefulla skatter som förlorades till sjöss spred sig över hela världen och nästan ett decennium efter att platsen upptäcktes år 2008 började utgrävningarna. Överflöd av rikedom, de skatter han kunde samla är provisioner, kopior, förfalskningar, inköp och plundring. Och så vidare och så vidare. Eller?

I entrén av Punta della Dogana möttes ögat av en 18 m hög staty av en huvudlös djävul.





Sen var det en hel bunt med skulpturer liknande de här.







Sedan gick vi vidare till Palazzo Grassi, och så klart på vägen dit kunde jag inte låta bli att knäppa några bilder.









Utställningen där fortsatte på samma spår. 
Från giganska skulpturer...



...till betydligt mindre skatter!



Och där får det vara. Jag begränsar mig med bilderna. I alla fall så fanns det oändligt med verk att titta på. Mycket av detsamma, kan jag tycka, men såg en hel del jag gillade. Ni får helt enkelt skynda er dit och kolla in resten om det verkar intressant. Det är trots allt mycket mäktigare att stå framför verken på riktigt än att se dem på foton!

Nästa dag var det dags för den andra delen av Biennalen, Arsenale. Istället för en massa paviljonger så är det mer som ett fåtal gigantiska byggnader som tar ungefär ett halvt liv att gå igenom speciellt med tanke på hur mycket konst det får plats där inne. Tyckte dock om mycket på det här området. Tänkte dela med mig av lite. Om ni vill kika. Och om ni inte vill så var det ju jäkligt olyckligt att du hamnade här. 



Det fanns ett verk, av en konstnär som jag tyvärr inte kollade upp namnet på, som hade byggt en fantastisk mysig koja. Satte mig där inne en stund och sen fick jag sällskap av Tilda så vi spelade djembetrumma i ungefär en halvtimme. Ville helst sitta där hela dagen. Men så kom jag på att jag hade oändligt med konst kvar att kolla på. 


DSC 0998

DSC 1012

DSC 1019

En favis, regn inomhus.
DSC 1025

DSC 1026

DSC 1035

Flytande hus.
DSC 1069

Så det var ungefär 0,001/204305 av all konst jag såg under dagen. Efter detta blev det en tur till Lido, där stranden är. Jag tänkte att båten for åt rätt håll men efter att vara omringad av industriområde efter en halvtimme började jag inse att vi valde den långa vägen runt hela Venedig. Så innan vi väl var framme var det ju nästan mörkt och betydligt kyligare än vad man önskar ha det på en strand. Här är några bilder från vår överdrivet långa resa dit. 
DSC 1080

DSC 1086

Finaste dörren i Venedig.
DSC 1087

DSC 1094

DSC 1095

DSC 1099

DSC 1104

DSC 1108



Så var det med det!

Dag två började konstresan på riktigt. Det var dags att kliva upp i tid och börja spendera hela dagarna genom att titta på konst. En toppenstart där vi började med Biennalen, på Giardini. Där det är en paviljong för varje land. Vilket är ganska tacksamt eftersom det ger oss en minut eller så att andas emellan varje land. Däremot är det så oerhört stort att man börjar svettas konst efter en heldag på området. Men det var det här stället för två år sedan som väckte många intressen inom mig när det kommer till konst. Så det känns lite speciellt, och väldigt uppskattat, att vara tillbaka. 

Med tanke på hur oerhört mycket konst det var där så tänker jag bara ta ett urplock av verken som fångade mitt intresse.


Venezuelas paviljong.


Rysslands paviljong, mycket här som jag tyckte om. En av mina favoriter under dagen. 


Rysslands paviljong.


Rysslands paviljong. 

Sverige, Norge och Finlands paviljong. 


Koreanska paviljongen.


"Colourfall" 


"Rest yourself under the sun of Epicurus." 
En annan av mina favoriter var Schweizs paviljong. Så underhållande och lättsam. Den skilde sig härligt från resten. Det var små teckningar och texter med instruktioner. Som förövrigt var skapligt meninslösa. Vilket förstås gjorde det ännu roligare. 


"hope 
destiny 
accaptence
relief"


Så med andra ord såg alla galna ut därinne. Vilket är kul. Vi fick vara barn en stund utan att vara ifrågasatta. 

Där fick ni ta del av en liiiiiten liten del av Giardini. Skynda dit och se resten. 

Resten av dagen var det fritt spring. Vilket för mig väldigt ofta betyder fotografering. Ibland i en grupp som jag till 99% av gångerna tappar bort för att jag är för långsam (eller de för snabba) och stöter på på vandrarhemmet på kvällen. För även om jag har gått vilse minst en gång om dagen har jag lyckligtvis hittat hem samma dag. Vilket jag kan tycka är värt en applåd. Oftast har det dock varit med hjälp av en vaporetto från alldeles för långt bort. Men ändå. Jag hittade vaporetton. 











Men oavsett hur befriande det är att strosa runt i sitt eget tempo i denna vackra stad, så kan jag uppskatta att ha ett gäng att hitta en restaurang med. Så vi drog ett stooort gäng för att hitta ett specifikt hak och det tog inte mycket mer än tre minuter förrän ena halvan hade förlorat andra halvan. Efter några tappra försök att hitta tillbaka till den andra gruppen fann vi dem mumsande på take-away i en smal gränd vid vattnet. Och med våra logiska och matematiska beräkningar listade vi ut ganska snabbt att hela gänget inte skulle få plats där, så vi traskade vidare. Och hittade en oerhört mysig restaurang med vindruvor i taket, härlig italiensk musik och för en gångs skull trevligt personal. 



Efter maten traskade jag och några till runt lite i gränder och på Markusplatsen innan vi drog oss tillbaka till vandrarhemmet. Jag såklart för att fota. Och leka. 















Tada.

Jag spenderade senaste veckan i Venedig. Att komma tillbaka dit kändes på sätt och vis som att komma hem. Åh vad jag tycker om den staden. Mera av den här i Sverige, tack. Hit med solen och båtar, ut med trafiken på hjul. Hit med vackra gamla byggnader, broar och färger. Fast turisterna kan få stanna. Och de otrevliga personalen också. Har vi en deal? Bra. 

Om inte så har jag ungefär 700 foton att tapetsera väggarna med. Från Venedigs alla hörn och kanter. Jag tänkte att jag skulle visa upp några av dem men jag tänker också att jag kommer att behöva flera inlägg till det. Så blir det någorlunda ordning. Om vi har tur. Vi tar en dag i taget. 

Vi kom fram skapligt tidigt till Venedig så första dagen var det fritt spring. Vilket för min del direkt slutade med att jag gick skönt vilse. En annan charm av Venedig. Har man tiden spelar det ju absolut ingen roll om man går vilse eller vart man hamnar. Det är godis för ögonen vart man än vilar blicken.




















Efter ett tag lämnade jag gruppen som var på jakt efter mat, och traskade vidare själv. Det började med lugna och fina gränder men plötsligt hamnade jag i en enorm folkmassa och det var inte alls lika trevligt att behöva tränga sig igenom. Visade sig att det var nån slags tävling igång. Vilket å andra sidan kan vara lite kul. Även om jag har ingen att heja på. 






Här fick jag också syn på dessa händer som man ser komma förbi på instagram hela tiden. Tyvärr kom jag aldrig närmare än så även om jag vid flera tillfällen försökt. Venedig är känt för att det ska vara svårt att hitta till rätt gata. Har bevisats ett antal gånger under denna vecka.






Efter att ha gått i en evighet och trott att jag inte var så långt bort, visade dig sig att jag visst gått väldans långt så det blev en rejäl båttur tillbaka hem. (Tack gode gud för båtarna.) Fick dessutom uppleva en himla vacker solnedgång under denna tur. Helt okej att avsluta kvällen med. 

­