­

header

Sista dagen. Ingen konst, inget schema. Jag klev ändå upp supertidigt för att få uppleva soluppgången. Och det var verkligen värt det. Supervackert. Det var förövrigt också första gången som jag sett den sidan av ön i dagsljus! 

DSC 3482 2

DSC 3485 2


Sen fanns det ett alternativ att åka till den så kallade dödsön. Eller Elgaland-Vargaland. Eller helt enkelt en ö med väldigt, väldigt många gravstenar. Det enda som var lite av ett problem här var att mitt 3-dagars vaporettokort gick ut klockan 9.30 på morgonen. Och det kan köpas många chipspåsar utav pengarna man behöver lägga på ett dagskort. Så vad gör man då? Man plankar. Och håller tummarna i flera timmar i hopp om att det inte kontrolleras. Och om det inte görs det så har man tur. 

Jag hade tur. Och jag fick se ön.
 

DSC 3487 2

DSC 3494 2

DSC 3498 2

DSC 3500 2

DSC 3507 2

Efter ön var det en förfärlig lång väg tillbaka till vandrarhemmet där vi hade lämnat väskorna. Så vi hämtade dem och de tog sig käk innan vi for vidare till delen av staden där busshållsplatserna är. Jag passade på att knäppa en bild i ett fint fönster.

DSC 3512 2


Busshållsplatser. Det har en sorglig klang till sig, då man kommer se vanlig trafik igen och inte bara mysiga båtar. Men jag tog mig även dit utan att få en bombsumma med böter som man hade kunnat köpa ännu mer chipspåsar för. Så jag bugar och bockar för det. 

DSC 3514 2


Jag stack ifrån mitt lilla gäng för att leta upp ett ställe för käk, (som förövrigt äntligen var pasta och inte pizza som alla andra dagar) och insåg att jag fortfarande hade en timme på mig innan bussen skulle sticka. Så då har man ett par alternativ framför sig. Antingen så sätter man sig och väntar på bussen, eller så utforskar man en ny del av staden. Och en självklarhet som det är så utforskade jag staden. Och eftersom jag var själv passade jag på att plocka fram kameran. 

DSC 3517 2

DSC 3518 2

DSC 3523 2

DSC 3525 2


-Det var en fin bro! 

-Det var en fin gata! 

-Det var en till fin gata! 

-Ska man vända om och gå samma väg tillbaka eller ska man gå i en cirkel och se lite fler fina gator? 

-Man ska gå i en cirkel och se lite fler fina gator.

-Vad är klockan? Oj, bara tjugo minuter kvar tills bussen går. 

-Var är jag? 

-Bör jag vända? Det blir lättare. Jag vänder. 

-Det här känner jag inte igen? 

-Var är jag? 

-Panik.

-Dags att småspringa. 

-Fråga efter vägen kan vara ett fint läge nu. Vadå sa du? Ska jag tillbaka samma väg? 5 bortslösade minuter. 

-Vadå vänster vid bro? Vilken bro? 

-Vänta, ett ansikte vid en restaurang som jag känner igen! Går jag rätt? 

-Jag går rätt! 10 minuter kvar, jag hinner. 

-Skrattar åt mig själv. 

-Småspringer. 

Och sen hann jag precis i tid till bussen. Så kan det gå. Det där med att komma från punkt A till B är ingen rak linje i Venedig. Det blev jag förvarnad för man jag tog det inte på så stort allvar. Så där var man nästan fast i Venedig. Själv. Det hade ju i och för sig varit ett äventyr i sig som man kunde utnyttjat! Men nåväl. Det är skönt att ta sig hem också. Till skillnad från ditvägen så sov jag i stort sett hela hemvägen. Till och med när vi stod i kön till vår gate nickade jag till. Då är man trött.

Det blir visst så efter en fin resa. 

Varje morgon såg ungefär likadan ut. Vakna av alla larm, käka samma luftiga frallor som man inte blev mätt på till frukost och åka vaporetto till nästa konstställe. Denna gången var det lite olika museum. Det första var ett med i stort sett bara renässanskonst. Vilket innebär att det är fullproppat med religionrelaterade bilder. Och helt ärligt talat är det svårt för mig att bli inspirerad av det. Men nåväl. Det är i alla fall fascinerande hur otroligt längesedan de målades och att de lyckades få det så himla vackert. Dessutom var rummen väldigt fina! 

DSC 3382 2

DSC 3387 2

Efter detta museum stack vi vidare till Moderna muséet. Det var fördelat i två byggnader. Lägger dock inte upp några bilder därifrån då jag tycker att själva utomhusmiljön är mycket mer intressant och värt att fylla ett inlägg med! 

Efter all denna konst så tyckte ett gäng av oss att det var en bra idé att leta upp ett specifikt glass-ställe på andra sidan stan för att de tydligen skulle ha konstig glass och de ville ha konstig glass. Så efter en tur i vaporetton och en jävligt lång meningslös vandring var vi på väg att ge upp letandet, och då! Stod vi tydligen precis bredvid. Marlou var inte alls på bra humör vid det laget. Men hon fick glass. Som förövrigt var en besvikelse, men det spelade ingen större roll för den var ätbar och ätbart är bra. 

DSC 3407 2

DSC 3409 2

DSC 3414 2

Det gick runt en stor mås bland alla duvor. Ja, den är värd att fotografera. 

DSC 3418 2

DSC 3425 2

DSC 3426 2

DSC 3435 2

Jag tycker att det är så mysigt med alla smala gator överallt! Det har verkligen sin charm! Om man inte möts av en armé med människor på en och samma gång. 

DSC 3436 2

DSC 3437 2

DSC 3439 2

DSC 3442 2

Och så klart gondolen som kostar en förmögenhet att åka.

DSC 3458 2

Den kända romantiska Rialto-bron som inte alls ser så romantisk ut från utsidan. Var aldrig på själva bron men med tanke på hur många människor det står där och trängs så besvärar det mig inte så enormt att jag inte var där. 

DSC 3460 2

DSC 3464 2

Som sagt, smala gator!

DSC 3471 2

Nästa dag var det bara att kämpa sig ur sängen igen innan vaporetton med klasskompisarna stack iväg till andra sidan. I och för sig var det inga svårigheter att vakna då det ringde ungefär 24 larm varje morgon varav samma upprepades minst 5 gånger och hälften utav dem spelades i väldigt långa minuter innan de stängdes av. 

Hur som helst. Det var dags för Biennalen igen, men denna gången hette det Arsenale istället och befann sig i en enormt gigantisk byggnad, eller byggnader, där man skulle kunna bevara bort mot femtusen feta elefanter om man så ville. Och det fullproppat med konst. Vid det laget hade jag fortfarande inte riktigt hunnit smält konsten från gårdagen så jag tröttnade ganska snabbt. Trots att det i och för sig fanns gott om fina verk.

DSC 3191 2

DSC 3193 2

DSC 3212 2

DSC 3217 2

DSC 3225 2

DSC 3232 2

DSC 3254 2

DSC 3260 2

-K'Pran?
-Pran! 

Men efter en båttur hit och dit och väldigt mycket konst-tittande så var det dags att äta mat. Och glass. Åt en himmelsk glass! Jag är inte ens glassmänniska, men den choklad-och-nånting-mer-glassen fångade all min uppmärksamhet en stund. Sen promenaredes det runt en hel del bland de otroligt mysiga gatorna. Med mål att gå vilse, eftersom det mer eller mindre är ett måste i denna staden. 

DSC 3266 2

DSC 3282 2

Det som gör Venedig så oerhört mysigt är framförallt att det inte finns en bil på stället. Det är vatten och båtar överallt! 

DSC 3290 2

DSC 3300 2

DSC 3307 2
Tvätten hängdes ut på gatorna för alla att skåda. Kunde inte låta bli att knäppa denna bild. 

DSC 3309 2

Och kissekatter fanns det gott om. Gosas skulle det göras också. 

DSC 3311 2

DSC 3317 2

DSC 3318 2

DSC 3327 2

DSC 3345 2

Marcus-platsen. Tydligen är det förfärligt många duvor där på dagen, men det visade sig vara skapligt lugnt på kvällen i alla fall. Så det var ju en fördel till viss del. 

DSC 3346 2

Kvällen avslutades med ett gäng som stack till andra sidan ön och bara hängde. Jag var mest bara fascinerad av rörelsen och mönstret som skildrades i vattnet från fullmånens spegling!

DSC 3353 2

Jag tänkte att jag skulle försöka hålla mitt löfte och lägga in en drös med bilder efter Italien-resan. Dock för att underlätta det för både er och mig själv så gör jag det i flera inlägg. Därav det kreativa namnet på inlägget. Vi tar en dag i taget!

Tiden har verkligen flugit förbi! Det känns som att man bara varit där i en dag men hunnit göra grejer för en månad. Vi åkte mitt på dagen på onsdag och kom fram till vandrarhemmet på kvällen. Som förövrigt troligtvis inte kunde vara mycket bättre! Vi sov på ön Giudecca, med utsikt över resten av Venedig.

DSC 3134 2

DSC 3135 2

Utsikten från vandrarhemmet. Nedan står vi utanför, redo för avfärd! 

DSC 3137 2

DSC 3142 2

Vi åkte vaporetton (bussbåt) till Biennalen, Giardini, där vi skulle titta på en jäkla massa konst. En liten tur rätt över vattnet och vi är i stan!

DSC 3145 2

DSC 3147 2

DSC 3149 2

Jag la också märke till att om man fotar så hamnar man tydligen efter gruppen. De längst fram hade definitivt raketer i baken. Lite måste man ju kunna få njuta av omgivningen! 

DSC 3150 2

Men till slut tog vi oss fram till Giardini, så där blev våra små huvuden fullproppade med konst. Tänk er ungefär som en stor park med massa byggnader där varje byggnad hör till ett varsitt land/konstnär. Där traskade vi runt i våra egna tempon i större delen av dagen. 

Jag tänker inte besvära er med alla de bilderna. Jag upptäckte dock att jag inte ens tog så sjukt många heller, men tar några få här då det ändå var det resan gick ut på. 

DSC 3151 2


DSC 3152 2

DSC 3163 2

Den sista var en av mina favoriter. Så otroligt häftig. Detta var i Japans paviljong. Som ni ser är det båtar med röda trådar och superduper många nycklar. Helt sjukt!

Jag begav mig tillbaka till vår ö för mat senare mot kvällen och där spenderades också resten av dagen. Om jag inte minns fel så var det karaoke på kvällen. Mycket möjligt att det var dagen efter men det är inte så noggrant. Hur som helst så var det vår "Art school" som drog igång ett helt party där på vandrarhemmet. De okända som sjöng innan mina skolkamrater fick för sig att köra fullt ös var inte alls på samma nivå. Och med det kan man väl också säga att de låg snäppet högre. (No offense, kompisar.) Såklart, eftersom vi är trogna svenskar, så sjöngs det alldeles för mycket Abba för allas bästa. Och helt enkelt såna där sorgligt sönderspelade "favoriter" som Final countdown och Highway to hell. Men det är så det ska vara på karaoke. Ju sämre desto bättre. 

DSC 3187 2

Det har redan gått en vecka av skolan och imorgon åker vi tydligen till Italien. Det ska bli spännande, men jag börjar inse att det betyder att jag måste packa väskan. Och jag har inte packat upp väskan än sedan jag flyttat hit. Eller dels, och det är i och för sig inte ens så illa för min del. Så jag tycker att vi kan ägna ett ögonblick åt att beundra det. Och så tackar jag för det. 

På tal om beundransvärda saker så passar jag på att nämna att jag inte har försovit mig en enda gång och heller inte åkt buss till skolan. Jag har återupptäckt att inlines bannemig är kul och förövrigt en finfin metod att framkalla skavsår. Speciellt om man rullar ut på stan och i parken i fyra timmar i sträck.  

Förövrigt är som sagt skolan i full gång och jag trivs här som fisken i vattnet. Jag har träffat en massa nya trevliga människor, tittat på en jäkla massa konst redan och avklarat min första uppgift. Så det är fint. Och det ska bli fint. Livet är fint. 

Så ja, det var en liten uppdatering. De kommer inte ofta, men de kommer. Det lär högst troligt dyka upp en efter Venedig-resan också, för Marlou ska ta med sig kameran och hon har en vana av att knäppa en hel del bilder när hon får möjligheten. 

Och på tal om bilder så fotade jag en del på 750-års jubileum här i Örebro som jag tänkte dela med mig utav. Nu kan jag inte påstå att dessa bilder fångar det som pågick, och hur otroligt fullpackat det var, men jag fann ankor och basketmatcher som fångade mitt intresse något mera när det gällde kameran. 

DSC 2973 2

DSC 2980 2

DSC 2983 2

DSC 2994 2

DSC 3049 2

DSC 3070 2

DSC 3099 2

DSC 3081 2



Det var längesedan jag skrev. 
Det var längesedan jag satte mig ned och bara skrev. Så jag tänkte att en ledig stund som denna kunde vara ett fint tillfälle att ta tag i det. Med båda händerna. För jag föredrar att skriva med båda händerna. Om det inte skulle vara så att jag skriver med penna på papper, då funkar det aningen lättare med bara högerhanden. 

Men nåväl. Jag tänkte uppdatera världen om mitt liv i nuläget. 
För det har hänt mycket och det har hänt ingenting. 

Jag har sett molnen från ovansidan och jag har stått på säker mark. Jag har spontansökt och kommit in på konstskolan i Örebro och jag har bitit på naglarna. Jag har letat efter lägenheter säkert tre gånger om dagen och jag har ryckt hårstrån ur huvudet. Jag har gått upp omänskligt tidigt för att gå till jobbet och jag har sovit på golvet precis innanför dörren när jag kommit hem. Jag har jobbat på flera konstprojekt åt gången även fast jag säger att jag ska göra klart ett innan jag påbörjar ett nytt, och jag har blåst ett eller trettio-ett dammkorn från mitt skrivbord. Jag har klättrat upp i en lyktstolpe och jag har plockat ett grässtrå från marken. Jag har ätit allt från kamel- och känguru- till pyton- och alligatorkött, och jag har skrattat så att tårarna rullat nedför min kind. Jag har också suttit ute på trappen mitt i natten under vår fantastiska stjärnhimmel, invirad i en filt och räknat till 20-30 så kallade stjärnfall och jag har återigen fått det bekräftat att livet är fint. 

20150702 211142 2

Och imorgon ska jag tydligen flytta till Örebro. Livet går framåt. Ett nytt kapitel dras igång.

Spännande. 

Läskigt.   

20150809 164203 2

20150809 170716 2

20150809 163709 2

Nu såhär mitt i natten kan det eventuellt vara dags att börja packa väskan. Eller bilen. Äh, jag skjuter fram det till morgondagen. 

Det löser sig. 

 



Det har regnat fina dagar i Spanien. Bildligt talat. Spenderade bara två veckor där den här gången men hann uppleva så väldigt mycket under så kort tid! Sista dagen klättrade jag uppför berget, Montgó, med grannkillarna. Äntligen. Så här ska ni få läsa och uppleva en liten del av ett jäkla äventyr. Det är bara att hämta chipsen och sätta er i en bekväm position, för det här lär bli en hel roman. 

Klockan sju på morgonen hoppade vi i bilen och begav oss mot berget. Fulla av förväntan och spänning. Bilen parkerades och härifrån var det bara att sätta igång med kliven. Jag skulle föreställa reseguiden eftersom jag bestigit berget tidigare.

Redan tidigt av vandringen kände man solen bränna på huden och vid det laget visste man att det skulle bli en kämpig väg mot toppen.  

Montgó 002 2
Där är den. Äventyrshatten. Banditen i denna händelse. Den ska tydligen med, när det är dags för äventyr. Uppenbarligen. 

Montgó 011 2

Montgó 024 2
Jag skulle tro att detta är någonstans på mitten. Det är förövrigt på en sådan nivå att man passerat chansen att överleva om man råkar ramla ned. Jag säger inte att det är en bra idé att ge det ett försök om man är under detta höjdläge men det kan vara bra att ha i åtanke att utnyttja hela fallet på bästa möjliga sätt med både volter och klappande av bergsgetter om man har möjligthet till det, om man ändå vet att det är slutkapitlet på boken. 

Montgó 027 2
Här satt jag i en grotta. Det gjorde synbarligen inte Jack, som man kan få bekräftat i fotot. Men jag tänkte ju inte alls på att det kunde blivit ett fint foto av just grottan också om jag hade riktat kameran åt andra hållet. 

Montgó 040 2Och där var vi på toppen! Här sitter Arthur på den högsta möjliga punkten på hela berget. Säkert 752 meter, plus höjden av pålen, över havsytan. You do the math. 

Montgó 048 2Jag förväntade mig stora applåder när vi avklarat halva vårt mål, men då människorna som redan var på toppen inte visade något vidare intresse för vår framgång så fick vi nöja oss med att hurra åt oss själva. Hurra för oss! 

Montgó 053 2Toppen var full av små stenstatyer som någon eller några byggt. Det ser så klart häftigare ut i större mängder så vi ville stödja denna idén genom att bygga vår egen. 

Montgó 056 2
Vilket vi som ni kan se gav Jack huvudansvaret för. 

Montgó 061 2Denna bild låter jag stå öppen för tolkning.

Montgó 067 2
Det var förövrigt riktigt härligt på toppen. Ingen förfärlig vind som jag upplevde mycket väl förra gången, och inte allt för stekande sol heller. Perfekt för att passa på att njuta av den fantastiska utsikten.

Montgó 072 2Men även då blir det någon gång dags att bege sig tillbaka. Vi gick inte samma väg tillbaka, utan hade i tankarna att vi skulle ta oss till Denia, som inte säger er särskilt mycket men som från den här vinkeln i fotot skulle ligga nedanför mittenpuckeln på högersidan ungefär. 

Montgó 077 2Men vi blev totalt distraherade utav ett hinder på vägen ned, ett träd. Med betoning på ett, för det kan mycket väl vara det enda trädet på hela den sidan av berget.  

Montgó 082 2Äventyrshatten tog över styrningen och plötsligt satt vi i trädet. Så kan det gå. 

Montgó 084 2Det var ju varken bekvämt eller särskilt vilande, men har man fått för sig något ger man sig fan inte. Ni anar förövrigt inte hur många bilder jag har på min kamera där Arthur hoppar fram med den där minen. 

Montgó 089 2Så ja, det här skulle möjligtvis kunna vara ett annat ställe att börja reflektera över vad man vill få gjort under tiden av fallet ned. 

Montgó 093 2Men jag slapp planera något sådant, som ni kan se. Eller inte se, vad jag ser är att det sväver en viss oskärpa över denna bild, men det är det enda beviset på att jag tagit mig ned levande från trädet. Och ja jag har 100% av båda tummarna kvar, det var bara det att jag inte hann fälla ut dem hela vägen innan fotot redan knäpptes. Det är ju lätthänt med spontanfotografier.

Montgó 101 2Men här minsann, är var äventyrshatten aktiverades till 110%. Eller så var det faktum att jag aldrig riktigt bemästrat vetenskapsgrenen inom reseledarens uppgifter.

Ja det är en stig här. Nej det var det fan inte. 

Montgó 103 2Utsikten var ju dock något att njuta av. Otroligt vackert! Men som sagt, det var ingen stig. Naturen lurade skiten ur oss. Vi gick totalt på det. Hur vågar du, moder natur. 

Montgó 111 2
Det var ingen dålig sluttning heller. Det är svårt att fånga det på bild, men här får ni en någorlunda idé om hur det ser ut. Inte nog med att det var självmordsnivå på vinkelgraden så lyftes ribban ännu lite till med ett otaligt antal lösa stenar som vi fick vandra på. Som skadeglad människa är detta en fröjd alltså. Fall efter fall!  

Montgó 113 2Vi brast i skratt varje gång någon ramlade. Vilket förekom alldeles för ofta, så det var sällan som man inte hörde skadeglädjens melodier spridas runt i luften.

Montgó 115 2Jag vet! Jag säger ju att det ser ut som en stig! Det är definitivt skapat för att vilseleda stackars människor som oss för att sedan fånga oss och låsa in oss i grottor. Jag har sett räddningshelikoptrar där förut, de flyger minsann inte runt utan anledning. 

Montgó 118 2Och där föll Arthur igen. För säkert sjätte gången under den minuten. Det är så graciösa fall så det skriker atlet om honom. Förövrigt kan ni ju lägga märke till att stigen vid det här laget börjat gå upp i rök. Vanliga människor hade i detta fall börjat överväga att det kanske kan vara en klokare idé att vända om och ta sig till säkrare mark. Korrektion, vanliga människor hade inte ens påbörjat "stigen". 

Montgó 127 2Men när vi kommit så här långt kastar vi fan inte in handduken så enkelt! Gå och lägg dig, moder natur, du har ingen chans mot oss.  

Montgó 131 2Så vi fortsätter. Vi behöver inga räddningshelikoptrar vi inte. 

Montgó 146 2
Vi kommer närmare och närmare husen, men vi inser att vi inte alls kommer att hamna i närheten av Denia, där det var tänkt att pappa skulle komma och hämta tre segrande ungdomar. 

Montgó 153 2Så då trodde vi att det var en bra idé att vika av det som skulle kunna tolkas som en stig, för att ta oss längre åt vänster. Låt mig sammanfatta den planen lite kortfattat. Nära döden-upplevelse. 

Runt mitten av bilden ovan ser ni en spetsig sten, eller hur? Och under den en till stor men lite lägre bumling. Där stod Jack. Och ropade till oss att det nog var bäst att gå runt den och att han nog var fast där uppe. Vilket han en sekund senare ofrivilligt motbevisade. Utan att vi ens hunnit förbi honom såg vi honom på något egenartat sätt ramla framöver, rätt i buskarna. Men inte slutar fallet där, nej nej. Som ett roterande skeppsroder ser man två ben hjula rätt igenom busken och efter något som kändes som en evighet tydde prasslandets slut på att studsandet i denna obehagliga terräng hade kommit till sitt slut. Så med andra ord- det gjordes mer eller mindre en framåtvolt, från en sten, i mitten av ett jävligt brant berg. 

I chock som jag till en början var sprang jag fram till honom för att få bekräftat att han överlevt denna cirkusliknande föreställning, och vad hör jag bakom mig? Arthurs dånande skratt eka över berget. Hans vän var ett hårstrå från att säga adjö till denna vackra värld och han låter skadeglädjen överta situationen. Vilken skitig stil. Sa jag till honom medan jag höll skrattet innanför väggarna där ingen kunde höra det. Det såg obetalbart roligt ut! Och som tur var kunde Jack också skratta om det. 

Tills han noterade smärtan.     

Montgó 156 2Men det var bara att kämpa sig vidare. Vi lät oss inte besegras så enkelt. Vi kom fram till det här. Vilket i mina ögon utan tvekan är en rutschkana. Så vi litade på mina ord, satte oss ned och gled iväg. Ännu mera smärtor, och ännu mera skratt. 

Montgó 158 2Mästare på fotobomber, definitivt. 

Montgó 164 2Oooch, efter en hel bunt med om och men hittade vi äntligen en stig. Och med en stig menar jag en riktig stig. På bilden ovan kan man se ungefär var vi krigat oss igenom. Precis i det lilla "V-et" vid toppen, ungefär i mitten av bilden, påbörjade vi vårt äventyr. Och från där kan man ju ungefär se var man tror att stigen skulle gå. Man ser till och med de stora kala ytorna som vi utnyttjade till att sitta ned. Och om man är nog uppmärksam kan man då räkna ut att vi spenderade en bra stund kanandes på rumpan. 

Men där vi hamnade var givitvis fortfarande inte i Denia. Jag ringde pappa och informerade honom om att det lär vara en gnutta slöseri på tid om han skulle sitta och vänta på oss vid bergsfoten i Denia då vi gått galet vilse. Vi fick kämpa oss igenom små gator i den stekheta solen, med mycket lite vatten kvar, och tanken var att vi skulle vidaresända en gatuadress när vi kom till en större väg. Men en sådan tillfällighet som det var såg vi honom köra precis framför fötterna på oss så fort vi tog oss ned till den vägen! 

Så vi åkte direkt till en restaurang, fyllde på energi och tog oss sen en snabb sväng till Cap de San Antonio för att kolla på utsikten. När vi väl kom hem, hoppat i poolen och duschen, återupplevde vi vår vandring genom att titta igenom bilderna och skratta åt våra dårskaper. För att fira att vi alla tre överlevde denna 6-timmars vandring åkte vi till strandboulevarden alldeles för sent och tog oss en drink. 

Jag är inte säker på om vi har hatten att anklaga eller att tacka. Det var definitivt dens fel. Men det var definitivt en av de bästa vandringar jag upplevt! 

­