­

header

Nu ska jag berätta för er om denna förfärliga men härliga dag. Daniel var på jobbet och flög flygplan, så då tänkte jag vara något driftig och promenera till en stig i skogen. Förra gången vi var där var det en hel armé med sköldpaddor i vattnet, så då tänkte jag passa på att försöka fota dem nu när Daniel inte var med då jag vet att hans tålamod inte är lika långvarigt som mitt när det gäller fotograferande. 

Så vad jag har hört så är promenaden dit ungefär en timme eller så. För säkerhets skull kollade jag Google maps, så jag inte går vilse och får spendera natten i en gränd någonstans. Enkelt. Vänster, vänster, vänster. Det kan jag komma ihåg.

Och det gjorde jag! Men efter mer än en timme lyckades jag fortfarande inte hitta stigen. Plötsligt tog vägen slut. Vad ska man göra då? Inte kämpar man sig vidare genom skogen i alla fall, för vad jag minns körde vi aldrig igenom någon tät skog med bilen för att komma till stigen. Så besviket tar jag en bild av en ändå ganska fin utsikt.

DSC 1695 2

Som för er bara ser ut som en bild på träd. Det är ju fint. 

Men jag började gå tillbaka och hålla utkik efter varje parkeringsplats till höger om mig som jag skulle kunna känna igen. Jag frågade till och med en dam om hon kunde hjälpa mig, men hon visste tydligen heller inte. Så det var ungefär då som jag gav upp och förberedde mig för vägen hem. Med blåsor på fötterna av trasiga skor, halv uttorkad av solen och en extrem längtan efter något kallt att dricka. 

Tjugo minuter senare möter jag, gissa vem, Daniel som är ute och springer. Tydligen slutade han tidigare. Jag berättade om mitt icke-äventyr och vad får jag höra. "Vi kan svänga in precis här så kommer man dit." "PRECIS HÄR". Det hade kunnat skilja mig så många uppförsbackar åt båda hållen..... Och inte nog med det, så kunde man tydligen svänga vänster vid vägen som tog slut och så var stigen ett hundratal meter längre bort. I WAS SO CLOSE. 

Så tillsammans gick vi till stigen. Och självklart får man en till våg med besvikelse sköljd över huvudet när det inte finns några sköldpaddor synliga där överhuvudtaget. 

DSC 1698 2

DSC 1699 2

DSC 1716 2

DSC 1719 2

Så det blev en snabb sväng genom skogen, och sen den hemska vägen tillbaka hem. Så sammanlagt var jag ute och trosade runt i minst 3 timmar. Det var ungefär då jag insåg att det var dags för nya skor. 

Jag insåg precis att jag fortfarande har en hel del bilder att dela med mig av. Men jag ska göra er en tjänst och inte slänga in alla i en och samma inlägg. Så jag kommer helt enkelt lägga upp ett par bilder från en kväll på stranden! Just nu, vill säga. Sen får vi se vad mer som dyker upp! 

DSC 1362 2

DSC 1373 2

DSC 1377 2

DSC 1395 2

DSC 1407 2

DSC 1415 2

DSC 1432 2

Så det finns ungefär lika många ekorrar här omkring som det finns löpare i ett maratonlopp. Och då menar jag inget på-låtsas-maratonlopp. En hel del ekorrar alltså. Och det är bannemig bedårande varelser. Har jag tydliggjort för alla i min omgivning vid varje tillfälle jag fått. För det är viktiga grejer, det här. Det är viktigt att åsikter ligger på samma nivå när det gäller sådant här.

Ut med ekorrhatarna. 

DSC 2190 2

DSC 2146 2

DSC 2147 2

DSC 2163 2

DSC 2165 2

DSC 2168 2

DSC 2172 2

DSC 2181 2

Säg vad beror det på?

Det beror på att trasiga skor är åh så mycket bekvämare än nya skor, det är vad det beror på. Låt oss klargöra det en gång för alla. 

Mina skor var något trasiga och jag insåg att det var dags för nya skor då man nästintill kunde se och räkna mina tår, samt att skosnöret stack ut genom sulan. Dock kändes det lite onödigt då jag bara är här i knappt tio dagar tilll, och har fint fungerande skor hemma i Sverige. Men, så tänkte jag, att jag skulle införskaffa mig ett par billiga dojor. Vilket jag gjorde. Ett par någorlunda stilfulla som jag kan tänka mig att använda igen i vardagen också, tänkte jag.

20150512 111119
Sånahär, ni vet.

Nu, en vandring på en och en halv timma och ungefär sexton blåsor på fötterna senare, börjar jag överväga om det hade varit en bättre idé att förvärva sig ett par rediga löparskor istället trots att jag redan har ett par splitternya liggandes hemma. Men det är nu det. Jag har inte plats till så många par skor i min lilla handbaggage på resan hem. Det är nog sorgligt att jag kommer behöva överge mina gamla dojor åt soptunnan här borta. 

Så ja, jag ägnar detta inlägg åt mina skor. Och ja, det är tillräckligt intressant för er att spendera er tid på. 

Varken Daniel eller jag är så mycket för den fullproppade stranden, men är man i Florida som turist får man bannemig offra sig minst en gång. Vanligtvis om vi får för oss att åka till stranden åker vi en längre sträcka tills befolkningen på just det området tar slut, men den fullsatta stranden hör till en sådan här semester liksom.

Så vi plockade fram våra badkläder och böcker och la oss i sanden. Efter den briljanta idén att springa i vattnet, som uppenbarligen var väldigt väldigt salt och fick mig att vilja kräkas minst en gång. Men även det hör till, har jag fått för mig. Det salta vattnet alltså.

Jag måste erkänna att jag tycker det är ganska trevligt med sådana stränder ändå. Det är en skön stämning. Människor umgås, spelar boll, njuter av vädret, hoppar i vågarna och allt det där. Alla är glada. Förutom barnet som tappade glassen i sanden. Och barnet vars det andra barnet lekte Godzilla på det välarbetade tornet han hade byggt. Men sådant hör till. Det är det som gör stämningen på den fullsatta stranden.

Och ja, jag vet att bilderna får det att se ut som att vi inte är på en fullsatt strand. Så jag erkänner. Vi satt lite längre bort... Men det var folk där också! Vi ville ändå inte sitta mitt i folkmassan.

20150509 153250 2

20150509 171924 2

Vi tog Nico till stranden idag. Inte oss själva, nej, Nico. Allt handlar om Nico, det är så det går till. 

Så vi tog Nico till stranden idag. Det var en strålande fin dag idag igen, så vi passade till och med på att gå i vattnet en sväng. Jag skar upp foten på en sten men det spelar ingen roll för det påverkar förstås inte Nico. 

Så vad jag har i tankarna nu är att dela med mig av Nicos bästa bilder från dagen. Och ja, de är fan bra. Det är nästan så jag skriver upp honom till en hundmodelltävling, om sådana existerar. Vilket de troligtvis gör men det går antagligen under ett annorlunda namn, vad vet jag. Men vad gör det, han skulle vinna det även om det kallades hundmodelltävling för vita hundar.

Jag vill inte få det att verka som att jag yttrar mig om att vissa på något vis är bättre än andra, absolut inte. Men i det här fallet är det faktiskt så.

Låt mig bevisa det. 

DSC 2034 2

DSC 2051 2

DSC 2052 2

DSC 2053 2

DSC 2066 2

DSC 2071 2

DSC 2084 2

DSC 2118 2

Jag sa ju det. 

Igår proppade vi våra cyklar i bilen för att köra till ett spår där vi skulle cykla. Ironiskt, nu när jag formulerar mig så. Men jag menar, skulle vi cyklat till spåret hade vi ju troligtvis inte kommit hem förrän nu. Och kvällsmat samt frukost är ju absolut uppskattat sådär emellanåt också. Så vi tog bilen dit. Och det gick ju fint. 

Cyklandet gick ju också fint. Det finns inte mycket mera att säga om det mera än att vi trampade och att hjulen snurrade. Och det sistnämnda är vi ju definitivt glada för. Förövrigt kan jag nämna att vi såg en hel bunt med kaniner. Inte på samma hög, förstås, men vi såg dem. Och ekorrar. Och fåglar. Och homosapiens också för den delen. Men förövrigt är det som vilken trevlig cykeltur som helst. På ungefär 25 kilometer eller så. 

På turen hem stannade vi efter vägen och spelade tennis med Jeremy och Fanny, tills vi senare också bestämde oss för att ta oss något att käka vid åtta-tiden. Så då stack vi till en restaurang. Vilket gjorde Daniel glad då det var hans tur att laga mat. Och självklart är han och jobbar ikväll så gissa vem som får laga maten igen? 

Jag. 

20150506 183803

­