­

header

Innan jag åkte till Amerika gjorde jag en målning till Daniel i födelsedagspresent. Det var en oljemålning på canvas, 40x30cm. Eftersom den inte fick plats i handbaggagen la jag den säkert inpackad i min andra resväska.

Som de självklart tappade bort och jag aldrig fick tillbaka. Så fick tyvärr aldrig ge den. Som tur var (om det nu finns tur i en situation som denna) tog jag i alla fall en bild på den innan jag stack, så här har ni.

Mountain2

Delani, också känt för Mount McKinley, är Nordamerikas största bergstopp och ligger i Alaska. Jag målade denna för att han har intresset för klättring och att han klättrade i just detta berg. 

(Klicka gärna här för fler av mina verk!)

Tog mig i kragen och fixade äntligen en Facebook-sida till mina teckningar och målningar! Så skriver ni in "Marlou Jaspers Art" i sökfältet ska ni minsann hitta min sida! Vet ni vad, jag skapar en länk för enkelhetens skull:

Marlou Jaspers Art

Varsågoda att klicka.

För att fylla ut inlägget lite lägger jag upp ett självporträtt som jag målade häromdagen. Det är helt sjukt hur motiverad jag var till att måla ett porträtt efter så länge. Satt vid mitt skrivbord (med alldeles för mycket grejer för att ens kunna lägga ner en canvasduk på) och målade konstant i tre dagar i sträck. Nu är jag bara taggad på att göra mer!

Selfportrait2

Bilden är målad i oljefärg på canvas, 50x50 cm.  

Eftersom vi ändå åkte åt det hållet när jag skulle till flygplatsen i söndags passade vi på att åka på fredagen för att ha tid till att klättra en sista gång. Vi var dock inte på samma ställe som de andra två gångerna. Vi började dock uppe på bergsväggen istället för nedanför, så vi fick leta oss en någorlunda smidig väg ned och där vi inte behövde klättra ner då vi hade Nico med oss. Men i alla fall var det minst lika kul! 

Så jag tänker varken berätta att jag blev aningen frustrerad vid ett tillfälle då det inte fanns någonstans att greppa tag om med händerna eller ens hålla i med tumme och pekfinger, eller att jag ramlade på det stället minst tre gånger och dekorerade mitt ben med blåmärken. 

Istället lägger jag upp ett par bilder. 

DSC 9571-2

DSC 9574-2Som ni ser bär Daniel på säkert 92% av vår utrustning.

DSC 9576-2Utsikten var tyvärr inte lika fin som på det andra stället, men ändå inga fel på! 

DSC 9581-2Detta är en av väggarna som vi klättrade upp på.

DSC 9585-2Så där är Daniel på toppen och är glad och ytterst trevlig och till och med vinkar.

DSC 9582-2
Och Nico som spanar. I löven.

DSC 9592-2
Och jag som nästan tagit mig till toppen på en annan vägg. 

Så stället vi klättrade på befann sig mer eller mindre i, eller vid kanten av, en park. Eftersom jul närmar sig och folk egentligen redan börjar fira det i november var hela parken full av jullampor. Här nedan på bilden ser ni en liten del av det. Tänk er det fast överallt i ett område av ungefär en kvadratkilometer. Typ. Kanske inte så mycket men vi kan låtsas. Det var mycket i alla fall.

DSC 9606-2

Sextiosju dagar. Flugit förbi. Närmare ettusensexhundraåtta underbara timmar. Borta. Jag hatar farväl. Jag saknar Daniel och Nico redan. Till och med hans stökiga lägenhet och den obäddade sängen. Som Nico varje kväll kämpar sig upp på men fortfarande behöver hjälp med bakbenen. Samtidigt är det inte helt fel att komma hem till min nybäddade säng och ett gäng aning smidigare katter. Och inte minst sagt familjen. 

Det finns för- och nackdelar med allt.

Förutom om man heter Marlou och flyger från Oslo till Pensacola eller från Atlanta till Oslo. Då finns det endast nackdelar. Jag spenderade säkert en vecka sammanlagt på att köpa nya kläder och grejer som jag förlorade när jag aldrig fick resväskan tillbaka. Åh, ironin. Klart fan att de tappade bort min väska igen på hemvägen. Jävla pajaser.

Men okejdå, det fanns några fördelar med hemresan.
* I det andra flyget var sätet bredvid mig ledigt, så då var det bara att lägga upp fötterna och gosa ner sig under filten som man fick.
* På min tvskärm valde jag att titta Horrible Bosses och sedan somnade jag. Aningen obekvämt ändå men jag somnade.
* I Kanade hade de fräsiga tåg på flygplatsen som såg ut som bergochdalbanor runt från terminal till terminal, där jag fördrev delar av mina sju timmar på flygplatsen.
* Jag hade en liten skål med frukt kvar från min frukost innan jag lämnade, som jag mumsade på mitt på golvet i flygplatsen.
* Det var vacker utsikt över städerna fyllda med lampor på natten och väl högt upp somnade jag gott på sista planet.
* Förövrigt hann jag med alla mina flyg så det i sig kan man kalla en fördel.
* Sen fick jag äntligen träffa mina föräldrar igen.


Men tro mig när jag säger att det fanns betydligt fler nackdelar.
* Startat med att jag behövde säga hejdå till Daniel och som jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att träffa på ett bra tag.
* Fortsatt med att någon snubbe stal min plats i flyget och bestämde för mig att jag skulle sitta i hans plats så jag hamnade precis ovanför vingen och inte hade någon utsikt.
* De tog min handbaggage någonstans som jag fick tillbaka när vi klev av planet. Alla väskor låg på en "tvåvåningskärra" och självfallet ligger min underst i hörnet, DEN ENDA som det rinner ett jäkla vattenfall på. Med tanke på att det är blixtlås läcker det ganska lätt igenom. Alla mina teckningar låg i där. Tack och lov inpackade i plast.   
* Sedan landade jag i Kanada och spenderade ca sju timmar genom att vandra runt i en flygplats i hopp om att jag faktiskt befann mig i Kanada då det lika gärna hade kunnat vara Pakistan. Fråga inte mig hur en typisk kanadensare ser ut för jag såg inte en enda. 
* Eftersom jag nästan satt längst bak i planet till Island var jag mer eller mindre sist att gå av planet. Vetandes att mitt nästa plan skulle lämna om en knapp timme. Det tog dem säkert tjugofem lååånga minuter att kliva av och inte nog med det skulle vi gå igenom security med väskorna direkt vi klev av. Och det var minsann inget tåg på räls heller. Detta tåget var definitivt långt bredvid rälsen. Och där på tvn ser jag "GO TO GATE" med stora bokstäver vid mitt nästa flyg. Det var ju i alla fall lättare sagt än gjort. Även om det såsmåningom var gjort precis i tid.
* På planet fick jag ingen mat. Alls. Överhuvudtaget. Inte något av dem. Jag åt inte på hela resan, mer än några vindrivor och ett par skivor melon. 
* Äntligen tog jag mig fram i Oslo, men inte fan fanns min väska med på rullbandet. Så jag pratar med en kvinna som helt klart måste ha vaknat på fel sida på morgonen, för när jag sa "Ursäkta, vad sa du?" då det tog mig ett tag att koppla till norska, upprepade hon sina ord i en skrikande tonart jag aldrig upplevt förr. Och när jag sa att jag såg min väska i Toronto och checkade in den där borta på nytt sa hon " Nej, men det tror jag inte att du gjorde för det har du inget kvitto på.". Kvinna, snälla, jag var där, sluta håll på. Så vad som visar sig är att de i Atlanta bara skrev kvittot till Reykjavik då det egentligen var till Oslo det skulle. Tack så mycket. 

Så där har ni mer eller mindre min resa beskrivad. 

20141123 162421-2

DSC 9619-2

20141123 203051-2

Välkommen hem till Sverige, Marlou. 

Tack, Marlou. 

Vilken härlig dag. Minns ni hur jag här om dagen skrev om att jag avslutade som en förlorare på klätterväggen då svårighetsgraden var för hög för mina nybörjararmar och -ben? Det är gamla sorgsna tider. Som är över nu. Igår åkte vi och klättrade igen med Jeremy och Fanny (som förövrigt är Au-Pair från Frankrike och nej hon var inte klädd i en randig t-shirt och basker och vad jag är medveten om fanns det heller inga spår av vin eller baguetter, jag vet vad ni tänker, sluta håll på). I alla fall, efter så mycket blod, svett och tårar, tog jag mig upp på väggen vilket ledde till att jag inte kunde få upp knutarna i repet när jag väl tog mig ner för att mina underarmar var skapligt utslitna. Jag antar att detta inte är någon vidare viktig information för någon överhuvudtaget att läsa men ack vilken historia.

Som fortsättning på det slänger vi in något helt orelaterat till detta för det är det som gör livet spännande. Jag är glad att ni håller med. Jag måste ärligt medge att det under vissa tillfällen som jag varit här funnits för lite att göra, så då har jag spenderat de minuterna då och då till att skapa lite nytt doodle art, om det nu är det man kallar det. Så därför tänkte jag dela med mig av den här havsrelaterade bilden. 

20141115 134345-2 

I söndags offrade vi vår sovmorgon och åkte till NAS Pensacola Air Show 2014. The Naval Air Station firade tydligen 100 år iår. Vi hörde rykten om att showen började 9:00. Så vad gör vi? Stressar dit vid 8:30 och är glada över att vi hann dit i tid. 

Vad visar sig? Att showen inte var slut förrän typ 15:00. Vi trodde att det skulle vara ca en timme med endast The Blue Angels. Men nej. De är så klart SIST i showen så då vill man heller inte lämna mitt i för då missar man det bästa. I alla fall hade jag hört att the Blue Angels är värt att titta på. 

Det var en strålande fin dag dock. Härligt. Jag som käkade en liten macka till frukost och inte druckit något blev skapligt sjuk av troligtvis vätskebrist där under den stekheta solen. Det var ingen rolig upplevelse för mitt huvud. 

Men trots det var det häftigt att se showen. Så vad jag tänker göra mot er som faktiskt läser detta är att bomba er med flygplansbilder. Varsågoda. 

DSC 9242-2

Så den här "Shockwave Truck" är mig en snabb jäkel. Den tävlade mot några olika flygplan och vann varje gång. Applåder.
DSC 9266-2

DSC 9286-2

Små gubbar som ramlar. En av dem brinner, så snabb är han. 
DSC 9298-2

DSC 9318-2

Den här jäkeln måste ha sprängt minst 39% av folkets trumhinnor. 
DSC 9364-2

Galen kvinna på vinge.
DSC 9369-2

Galen kvinna gör konster på vinge.
DSC 9391-2

DSC 9413-2

DSC 9431-2

Så här nedan kommer det ett gäng bilder på självaste Blue Angels flygplan!
DSC 9450-2

Det är helt otroligt hur sjukt nära de flyger varandra i en så hög fart!
DSC 9469-2

DSC 9479-2

DSC 9484-2

DSC 9493-2

DSC 9520-2

DSC 9537-2

DSC 9556-2

Så det var mer eller mindre slutet. Tro mig när jag säger att vi var ytterst glada att komma hem. Trots att jag led av en förfärlig huvudvärk. Tack och lov finns Daniel som är snäll att laga mat åt mig då det egentligen var min tur att laga maten..!

Okej. Så en liten uppdatering då och då är det inga fel på. Det är inget jättespännande att läsa men det är för att bekräfta att jag fortfarande är vid liv. Så nu när vi fått det klart för oss kan vi fortsätta med inlägget. 

Jag planerade att ta en buss till köpcentret medan Daniel var på jobbet. Ni förstår inte. När man är i ett relativt okänt område i ett relativt okänt land är det inte bara bara. Ärligt talat började jag planera för ungefär 5 veckor sedan, men nu tog jag mig i kragen och gick med säkra steg mot bussen. Och såg bussen åh så ostörd köra förbi mitt framför ögonen på mig precis när jag kom fram till vägen. 

Så där rök den planen. Självklart hade jag kunnat gå tillbaka hem och kommit tillbaka om en timme, men inte fasiken hade jag gått denna hela kilometern till bussen i onödan. Så vad jag gjorde var att fortsätta gå i en riktning tills jag efter en halvtimme kom fram till ett par affärer där jag i alla fall kunde köpa en jacka och ett par mjukisbyxor som jag har längtat efter då det börjar bli kyligare. 

Det börjar bli kyligare. Jag har hört att det "börjar bli kyligare" i Sverige också. Här är det fortfarande sol om dagarna, för det mesta. Det är fortfarande kortbyxor-väder med jämna mellanrum. Och så går man in i affären och hör dem spela julmusik. Lägg av. 

Men ja. Igår efter att vi spelat tennis och Daniel var och simmade åkte vi och Jeremy till klätterväggen och klättrade (tro det eller ej). Vilket gick förvånansvärt bra om jag får säga det själv. Men självklart efter all framgång avslutade jag på en vägg med tydligen för hög svårighetsgrad för mina nybörjararmar och ben. Så hurra, Marlou, för all din succé, du avslutade som en förlorare. 

20141111 193812-2

­