­

header

Gårdagen spenderade vi genom att bada i en tydligen ganska kall pool. Tyckte Daniel. Mes. Så då gick vi och spelade tennis istället. På natten kollade vi en skräckfilm så vi gick inte och la oss förrän närmare 03.00. På morgonen, som råkar ha varit runt 12.30, blev vi väckta av Jeremy som bankade på dörren och stod utanför fönstret och skrek.

Jag tog ut hunden, fick frukosten serverad, vi hängde runt i huset och sen drog och spelade tennis. Igen. Och ja, jag är ledsen, men bättre bilder än så har jag inte.

20141025 180753-2
Här ser ni en väldigt aktiv Daniel.

20141025 181225-2
Och här en väldigt aktiv Jeremy.

20141025 184055-2
Vi spelade tills det blev mörkt och vi inte hade nån aning om hur vi skulle få på lamporna och vi kunde inte se bollen överhuvudtaget. Som ni kan se i bilden. Tro det eller ej, men jag finns någonstans där i mörkret. En väldigt aktiv Marlou.

Så Jeremy åkte och beställde pizza och Daniel och jag råkade starta ett ganska allvarligt vattenkrig i huset.

Han vann.

Nu är det dags för ännu en skräckfilm, och sen antar jag att det närmar sig läggdags!

Jag har dåliga nyheter att dela med mig av. Tyvärr var det dags, trots att ingen av oss egentligen ville. Men vid sådana situationer måste man ibland ta sina beslut. När ens halloweenpumpa har sjunkit ihop och badar i sin egen mögel är det dags att slänga ut den. 

Innan denna tragedin åkte vi till stranden. Efter mer än en månad kan jag fortfarande inte med full sanning säga att jag har badat i havet. Visst, vi gick i vattnet, men tills man har doppat huvudet eller åtminstone simmat några tag räknas det inte. Vi tog med oss Nico, så vi bråkade runt med honom samt kastade frisbee. Efter det skulle vi och Jeremy åka till den militära anläggningen och simma, men eftersom vi inte hade jämna kontanter för mig som inte är i militären tog jag Nico på en promenad på området istället. Vilket inte gjorde mig särskilt mycket då jag försökte komma undan från början. Ibland har man tur i oturen.

På vägen tillbaka stannade vi på Waffle House och käkade. Under min vistelse här har jag sett på ett ungefär 248 olika Waffle Houses. De är bokstavligen överallt. Men nu kan jag i alla fall säga att jag har käkat där. 

20141020 101749-2Här ser ni Nico som stod och morrade åt sig själv i spegeln i minst tio minuter. 

De senaste dagarna har vi tagit det ganska lugnt. Jag har bakat cupcakes, som redan tog slut för länge sedan. Vi gjorde en halloweenpumpa som är totalt genommöglad och vidrig just nu. Men som vi ändå satte ut utanför dörren för att jaga iväg skräckinjagande ungar som kommer att knacka på vår dörr och tigga om godis. (Vilket vi själva i och för sig också planerar att göra.) Annars har jag tecknat en del och han grejat med ett modellflygplan som jag ser fram emot att se resultatet av!

Igår åkte vi och två av hans kompisar till the Fair, vilket händer varje år i oktober om jag har förstått rätt. Det finns massor av attraktioner och onyttig mat. Och godis. Och prylar. Och människor. Vi köpte ett varsitt obegränsat åkband och drog igång direkt. Det är inte så att någon åkattraktion skrämmer mig på något sätt, men när det snurrar runt runt måste jag medge att jag känner mig aningen obehaglig. Vilket 98% av alla åk var. Så jag låter den här bilden Jeremy så vackert tog tala för sig själv.

1383212 10203313296456753 845682518585639374 n

Trots detta var det ändå väldigt kul att vara där och vi skrattade massor!

20141019 171219

20141019 185944

Här ser ni Daniel och Jeremy förvandlas till 8-åriga pojkar medan Lewis och jag står redo med kameran. Dessa så kallade "läskiga monsteråken" var förövrigt alldeles för vågsamma för majoriteten av mänskligheten. När vi satt två och två fick vi inte ens på oss bältet så vi hade lätt kunnat springa ut ur vagnen av rädsla och blivit uppätna av blinkade farofyllda lampor.

20141019 174023

Jag var rätt säker på att jag inte skulle vakna skönt överhuvudtaget imorse, men förvånansvärt nog så hade jag inget att oroa mig för. Daniel köpte en leksak till Nico. Det är en tjock gris med öppen mun som nöffar när man klämmer den på magen. Och då menar jag nöffar. Högt. Om man klämmer hårt. Det kanske var ett misstag, jag vet inte. Men jag kan ha råkat skrämt vettet ur Daniel när jag smög fram till honom med grisen när han höll på att somna. Och det kanske inte var ett smart drag i längden men det var definitivt värt att se hans reaktion. Han skrek som en liten flicka. Jag skrattade som ett helt gäng små flickor.

Men nu till saken, som kanske är viktigare information än grisen. Planerna har ändrats. Jag skulle ta flyget hem idag. Jag gjorde inte det. Istället stannar jag en hel månad till så med andra ord kommer jag vakna paranoid varje morgon i fyra veckor till. Jag är beredd på hämnd en mindre vacker dag. Jag skall gömma grisen.

Dock är det värt det. Trots att jag saknar familj och vänner så var jag inte riktigt redo att redan lämna Daniel och Nico. Om en månad dock har vi säkerligen drivit varandra till vansinne så då kanske det ändå är dags att återvända hem. Jag är förvånad att vi efter en månad fortfarande står ut med varandra. Eller han med mig rättare sagt. Men jag är glad över att vi bestämde detta. Vi kommer troligtvis inte kunna hitta på lika mycket då både han och jag har saker att jobba med, men det spelar ingen roll då vi i alla fall kan spendera tid ihop. Plus att det blir ännu härligare att se familjen igen när jag väl kommer hem!

DSC 8367-2

Under helgen när vi åkte till Atlanta och skulle utforska staden drog en enorm folkmassa vår uppmärksamhet. Så vi följde folket i nyfikenhet på vad som var på gång. Det visade sig vara en Gay Pride. Det var folk verkligen överallt. Vi bestämde oss för att gå längs hela paraden för att sedan hitta tillbaka till bilen för att åka vidare. Egentligen var tanken att vi skulle till Georgie Aquarium och Atlanta Botanical Garden, men ingen av dem tillät hundar så det blev inte av då vi hade Nico med oss. Det var dock en upplevelse att se paraden och att så otroligt många människor stöttar detta! Här är några bilder!

DSC 8566-2

DSC 8577-2

DSC 8591-2

DSC 8600-2

DSC 8624-2

Under helgen åkte vi som sagt mot Atlanta. Efter att vi varit inne i själva staden åkte vi norr-ut för att campa. Vi åkte till Amicalola Falls State Park för en kortare hike dagen efter. Så mitt i natten satte vi upp tältet mellan träden, inte alls på campings-platsen, i hopp om att ingen skulle skicka iväg oss.

DSC 8673-2

DSC 8676-2

Vi vaknade av regnet och beslöt oss till slut om att gå upp trots vädret. Vi käkade frukost i lodgen och begav oss senare ut i det extremt dimmiga vädret och började vandringen.

DSC 8688-2

DSC 8689-2

Vi hittade fram till vattenfallet ganska snabbt. Tyvärr var det svårt att se hela eftersom det var så dimmigt, men det var ändå sjukt fint att se! Vägen ner för Nico var inte något vidare rolig då det var metalltrappor med sånna galler som man kan titta igenom. När vi var nere på andra sidan och sett vattenfallet från botten behövde vi gå hela vägen upp igen så stackars Nico kämpade för kung och fosterland. 

DSC 8693-2

DSC 8706-2

DSC 8719-2

Detta var 175 trappsteg. Nu kom trapporna till toppen. Med 425 steg. Så Daniel fick ge Nico snålskjuts och helt enkelt bära honom. Och väl vid toppen var det tyvärr inte så speciellt bra utsikt på grund av dimman...

DSC 8734-2

Så vi letade upp en stig tillbaka ned, vilket var mycket trevligare för både oss och Nico!

DSC 8737-2

DSC 8758-2

Under helgen åkte vi tillbaka till mot Atlanta bland annat för att klättra igen. Vi åkte till samma ställe, Steele, i Alabama då det finns många olika bergsväggar att välja på. För mig är det en aning säkrare att klättra eftersom jag är på topprep, och han måste sätta in skydd efter vägen och därför också skulle kunna falla längre. Till och med jag som står där nere med repet och tittat upp tycker att det är läskigt... Här är några bilder på bergsväggarna och Daniel!

DSC 8461-2

DSC 8463-2

DSC 8472-2

DSC 8496-2

Som jag nämnde förra gången, så är det sjukt spännande att vara så högt uppe med en sådan fantastisk utsikt. Sist vi klättrade kunde jag inte ta bilder men den här gången hade jag minsann kameran med mig upp!

DSC 8474-2

DSC 8477-2

DSC 8479-2

Förra gången var vägen ner något så otroligt läskig eftersom jag inte riktigt var säker på hur jag skulle göra. Det läskigaste är att luta sig över kanten och "sitta" på klätterselet. Denna gången var det inte lika läskigt, så passade på att knäppa en bild på väg ner!

DSC 8491-2

­