­

header

Lägger upp några bilder från Pensacola Lighthouse! Det är som sagt där jag behövde gå 5296 trappsteg för att ta mig till toppen då det inte fanns en hiss. Men det var länge sedan. Jag lider inte längre utav det. Jag har andra bekymmer nu. Som att gömma mina sladdar från hunden. Och jag har snart inga rena kläder kvar.

DSC 7747-2

DSC 7749-2

DSC 7754-2

DSC 7760-2

Här kommer ett snabbt inlägg med några bilder från museet vi var på förra veckan! SWOOSH.

DSC 7745-2

DSC 7744-2

DSC 7720-2

DSC 7721-2

DSC 7728-2

DSC 7730-2

DSC 7731-2

DSC 7732-2

DSC 7738-2

DSC 7739-2

I fredags fick jag äntligen hem en sladd till att överföra bilder från kameran, så passar på att lägga in ett antal bilder från förra lördagen då vi spenderade kvällen på stranden, Emerald Coast, utanför Navarre. Sanden där är otroligt vit! Och om någon gillade sanden så var det Nico. Daniel och jag hade dock också en riktigt trevlig kväll så jag tror att vi alla tre var nöjda! 

DSC 7622-2

DSC 7632-2

DSC 7648-2

DSC 7652-2

DSC 7656-2

DSC 7663-2

DSC 7668-2

DSC 7679-2

Fredagkvällen åkte vi till New Orleans. Det var redan sent på kvällen och vi räknade på att det skulle ta ungefär 3 timmar. Det är tur att det inte är allt för bekvämt i en bil för då hade jag somnat på direkten. Vi var i alla fall äntligen framme i New Orleans så då var det bara att börja leta hotell. Problemet med de flesta var att de inte accepterade djur, och vi hade Nico med oss. Men till slut hittade vi ett ställe som såg skapligt ut och tog hundar.

Hur hade vi kunnat veta att det var läckage i taket. Hur hade vi kunnat veta att New Orleans skumma filurer höll hus där och hur hade vi kunnat veta att det var en pub med hög musik mitt emot. Jag måste ärligt medge att det inte var min tryggaste natt, fast vid 1 på natten är det inget man orkar bry sig om mer. Så hemskt var det ändå inte. Sängen var väldigt bekväm så det är väl viktigast antar jag.

På morgonen stack vi och käkade frukost och sen parkerade vi bilen och utforskade staden där vi började med att gå längs Mississippi-floden.

DSC 7789-2


Sedan tog vi oss en tur genom French Quarter. Där folk var ute och festade redan mitt på dagen. Och var allmänt högljudda och skrämde Nico och gav mig huvudvärk. Ändå värt att gå igenom och uppleva det en gång i livet. Man ser folk skapa musik överallt på gatan, det finns konst att hitta i varje hörn och man stöter på alla möjliga typer vid varje steg man tar.

DSC 7800-2

DSC 7804-2

DSC 7806-2

DSC 7807-2

DSC 7809-2

DSC 7814-2


Efter detta hittade vi ett nytt hotell som var mitt i staden och dessutom tusen gånger bättre än det förra. Vi drog ut bland stadens hundratals ljus och letade efter en restaurang. Vi hamnade i en sea food-restaurang vid floden där vi beställde po-boys med ett berg friterade räkor! MUMS!

Det började närma sig midnatt så vi frågade runt efter ett ställe med utsikt över staden. Efter att ha letat runt i en halv evighet slutade upp vi i ett riktigt kusligt och kalt ställe vid floden med två enorma båtar och en byggnad som mycket möjligt hade kunnat vara ett gömställe för orcher som i hemlighet startat en vapenfabrik. Inte nog med det så kom polisen och ville slänga oss i fängelse för ett år för att vi "tydligen" befann oss på förbjuden mark. Oh well. Jag hann ta några bra bilder i alla fall.

DSC 7830-2

DSC 7856-2


På morgonen letade vi upp ett ställe för att äta frukost. Efter det bestämde vi oss för att ta bilen utanför staden och leta upp ett träskområde. Tyvärr regnade det det mesta av dagen så när vi väl kom fram spenderade vi inte direkt mycket tid till att vara ute och betrakta det. Dock var det väldigt vackert att se på så turen dit var värt det. Och det blev en hel del fågelfotografering.

DSC 7881-2

DSC 7897-2

DSC 7898-2

DSC 7909-2

DSC 7915-2

Väl tillbaka i New Orleans ville vi leta upp det mest drabbade området av orkanen Katrina som hände år 2005, men det var inga tydligare spår på exakt var det var. Tycker ändå att det var fascinerande att åka igenom där då man kan se så enorma skillnader på typ av boende från det ena stället till det andra. Mellan rika och fattiga områden. Har sett allt mellan enorma villor, skyhöga byggnader, hus på pelare, tät uppradade trailers, och broar som tak. Det är intressant men ändå så sorligt.

Vi käkade burritos till kvällsmat och sen började den "långa" bilresan hem. När vi var ca 3 minuter hemifrån och väldigt taggade på att gå och lägga oss kommer självklart polisen bakom oss och slår på blåljusen. Det är väl typiskt vår tur. Oroa er inte, det var inte mer än ett ljus som var trasigt, men under tiden som han stod och diskuterade med sin kollega hade vi hunnit komma hem, borstat tänderna och drömt om regnbågar och enhörningar i en bubbelpool.

 

Låt mig förklara. Tanken var att jag skulle skriva minst ett inlägg om dagen, men ack vad en saknad av bagage kan ändra mina planer. Batteriet i laptopen och kameran tog slut så då var det väl dags att beställa hem lite sladdar och laddare. Så nu klarar jag mig med det ett tag. Dock får jag inte sladden till att föra över bilder från kameran till datorn förrän på tisdag, förmodligen. Så här är vad jag tänker göra. Jag skriver en "sammanfattning" av min vecka, och när jag får sladden kommer jag ladda upp bilder och möjligtvis skriva lite mer utförligt. Om jag får tid över till det vill säga.

Söndag
Idag åkte vi till Naval Aviation Musuem i Pensacola. Tro det eller ej, men det fanns flygplan. Massa flygplan. Det var intressant att se alla modeller som jag inte hade en aning om ens existerade. Sen faktum att Daniel är insatt i allt det där och själv studerar till det gjorde det ännu mer intressant. Varje gång det kommer ett flygplan när vi är ute och kör bil vet han på något sätt exakt vad det är för modell. Sen om det faktiskt är rätt eller om han bara säger något kan jag inte svara på. Vilket jag i och för sig inte bryr mig så jättemycket om för tycker det är imponerande ändå.

Efter museumet åkte vi till Pensacola Lighthouse. Inte fan fanns det en hiss upp till tornet, nej nej, det var en spiraltrappa hela vägen upp. Jag ångrar att jag inte räknade stegen. I och för sig kvittar det för jag är inte säker på om jag kan räkna så långt. Herrejösses. Utsikten var i alla fall super, så det var väl värt det ändå. Efter detta tog vi en lång promenad genom den djungelliknande skogen och sen stack vi hem!

Måndag
Vardagarna börjar igen vilket betyder att Daniel jobbar på morgonen. Vilket i sin tur betyder att jag spenderar morgonen med Nico. När han kom hem åkte vi till Downtown och promenerade runt, i hopp om att vi någon gång skulle hitta tillbaka till bilen. Vi stannade efter vägen och käkade tacos vid såna där lustiga husvagn-liknande ställen. Vilket faktiskt var väldigt mysigt!

Tisdag
Idag åkte vi till stranden igen. Vi hyrde en kajak och paddlade ut på havet. Något av det första vi möter är ett antal delfiner några meter ifrån oss. Jag som sedan liten flicka har älskat delfiner måste medge att jag tyckte det var rätt så magiskt att se vilda delfiner sådär framför näsan på en. Även pelikaner och maneter fanns precis runt om vår lilla kajak! Sen vältte vi och blev uppätna av en flock hajar.

Vi stack till en restaurang där vi käkade massa havsmat, och efter det gick vi en förfärligt lång promenad längs stranden. Vilket var helt underbart. Trots att vi inte räknande med att hela vägen som vi gick åt ena hållet skulle behöva promeneras tillbaka också. Vi testade våra talanger och det visade sig att ingen av oss kunde stå på händer. Sen ber vi hemsk mycket om ursäkt till barnet som byggde hela Sandville Town som mycket möjligt nu är platt till vissa delar.

Onsdag
Eftersom vi var borta så länge igår bestämde vi oss för att ta Nico nånstans idag. Vi tog med honom till en slags park, eller djungel, eller träsk, som var oerhört mysig att gå igenom! Jag hoppades på att möta på en krokodil eller två, eller i alla fall en orm, men jag fick nöja mig med Nico och Daniel. Vilket ändå inte är helt fel.  (Här är några halvusla mobilbilder)

picture01

picture02

picture03

Torsdag
Idag åkte vi och klättrade i en inomhushall. Förlåt för att jag underskattade svårighetsgraden av detta. Jag trodde för ett par sekunder att jag skulle dö där uppe. Vilket jag givetvis inte gjorde, men en av gångerna jag ramlade svingade jag en jävla lång bit åt sidan, snurrade runt, gjorde volt och hamnade upp-och-ned i ett hundra-meters fall. Jag skojar, men det är bannemig inte så lätt som de får det att se ut. Daniel är såklart erfaren så det är bara jag som gör bort mig. Och dessutom gjorde skorna löjligt ont när man inte klättrade. Men jag måste väl öva inför the real deal. Någon helg ska vi nämligen ut och klättra på riktigt. I ett riktigt berg. UTOMHUS. Farväl.

När vi kände oss klara med klättringen för dagen stack vi och spelade tennis i ett antal timmar. Man kunde se vilka som var erfarna på planen. Och vilka som inte var det. Vi tillhörde definitivt den sista katergorin, trots att vi faktiskt lyckades få till ett antal bra bollar. Tvärs över alla sex tennisbanor. Men kul hade vi, så resten kvittar.

Idag sticker vi till New Orleans och spenderar helgen där. Ha en fin helg!

...och ibland inte. Ni som läst mitt förra inlägg vet att jag aldrig fick bagaget på flygplatsen. Vi ringde dem igår och de sa att det skulle komma dit runt åtta på kvällen. Så vi åkte dit, men var det där? Nej. Självklart inte. Som tur är är det inte så långt till flygplatsen, ca 10 minuter, men ändå. Lite frustrerande är det. Väldigt frustrerande är det. Så de sa att vi skulle komma dit senare eller ringa på morgonen. Så vi ringde på morgonen men inte blev vi något klokare av det. Vi bestämde oss för att åka dit igen senare på dagen, men det fanns fortfarande inga spår av min väska. Så nu ringer de oss när de fått väskan, vilket de själva inte har en aning om när det kan vara. Hurra.

Så ja, så ligger det till. Inte för att idiotförklara er eller något, men låt mig tydliggöra att 97% av mina kläder är i den väskan. Ja, jag skulle ha fördelat det smartare mellan handbagagen och resväskan, men ni kan inte klandra mig för att de slarvigt nog inte låter min väska flyga med mig hela vägen till min slutdestination. Men nu var det dags att åka till köpcentret och köpa kläder. Jag kan ärligt medge att varken jag eller Daniel tyckte att det var en höjdare, men det var nog faktiskt mer synd om honom som mer eller mindre var tvungen att följa med mig in i en klädaffär, och de som varit med mig in i en klädaffär vet att jag kan ta ett halvår på mig att hitta något jag nöjer mig med. Jag är glad att han överlevde.

Det var så vår lördagsförmiddag såg ut. Väldigt lockande, jag vet. Så på eftermiddagen satte vi oss i bilen och körde till stranden Emerald Coast utanför Navarre. Vi hade dock ingen lust till att dela sandkorn med massa livliga människor så istället åkte vi en bit längre där vi kunde ha den vita sanden för oss själva. Självklart tog jag med min kamera, men tyvärr har jag inte sladden än för att överföra bilderna. Så vi fotade solnedgången, lekte med Nico (voffen), kastade frisbee som gick käpprätt åt helvete och sen bara låg ner och kollade stjärnor och sateliter och pratade tills det blev för kyligt så då åkte vi hem! Det är nu ni kan bli imponerade av min korta sammanfattning av dagen. Eller nästan korta sammanfattning av dagen.

Självklart hade jag fel när jag började misstänka att resan skulle gå som på räls. För vad hade jag förväntat mig då det var ett flygplan.

Oslo
Allt i Oslo funkade fint! Där hade jag i och för sig mamma och pappa som hjälpte mig och höll mig sällskap. Så det var ingen fara så. Vi fixade bagaget. Ställde allt för många frågor för vad en genomsnittlig flygplatsmänniska kan klara av för att behålla en trevlig ton. De sa att bagaget skulle gå hela vägen fram så att jag inte behövde checka in den på nytt vid varje stopp. Dock behövde den gå igenom tullen i Atlanta, så där skulle jag ändå behöva hämta det.

Men detta klarar jag! Det var dock dags för lillfågeln att börja använda egna vingar och flyga utan mamma och pappa. Ack, jag måste erkänna att det stack lite i magen att gå igenom med handbagagen själv och vinka hejdå till dem. På utsidan såg jag stark ut men på insidan krålade jag mig gråtande tillbaka till mamsen och papsen mellan köns hundratals fötter. Men det var icke ett alternativ så det var bara att samla sig och bita ihop!

Väl igenom där släppte det ganska fort. Jag gick på planet och fick äran att sitta mellan Mario och Sheldon Cooper. I alla fall kan vi låtsas om det för de var rena kopior. Satt på tredje raden precis bakom en gardin som de såklart nödvändigtvis behövde stänga så det var som att sitta i ett trångt badkar med duschdraperi på tre pers och jag var inklämd i mitten. Där var jag ju lyckligt lottad menar jag. Som tur var kunde jag ha ett trevligt samtal med min vänstra flygkamrat. Bra att ha något att fördriva tiden med.

Amsterdam
"Du kommer gå vilse i Amsterdam, Schiphol, för det är enormt!". Det är stöttande ord, absolut. Men helt ärligt talat hade jag inga svårigheter att hitta min gate överhuvudtaget. Det enda var det att vägen dit var ett helt träningspass i sig då jag behövde gå i något som kändes som minst en halvtimme. Sen kom den evighetslånga kön til boardingen. Där blev jag självklart plockad åt sidan för att de misstänkte mig vara en farlig typ antar jag. Så medan de ställde mig sjuhundratrettioåtta frågor och bad mig att vänta x antal gånger såg jag halva kön passera mig. Det var ju en sorglig syn.

Och DÄR, såklart. Första problemet. Det där med att bagaget skulle hämtas i Atlanta men ändå skickas hela vägen till Pensacola hade de inte gett mig nåt bevis eller stämpel för, så det var ju helt ofattbart. Så till slut skrev de ett nummer skrivet på min biljett som jag skulle ringa ifall något skulle gå fel. Med andra ord; chansen att du får din bagage i Atlanta är ytterst liten men det får bli ett senare problem.

Jag fick gå på planet i alla fall så jag var väl inte så farlig som jag såg ut ändå. Detta var ta mig fan inget dåligt flygplan detta! Stort som attans med tre rader. Och självklart fick jag sitta i mitten på mittersta raden. Det måste ändå vara sämsta möjliga plasten som går att få. Dock var även här min vänstra flygkamrat en pratsam typ, så innan planet äntligen lyfte hade jag i alla fall något att göra. När vi väl kom iväg somnade han inom två sekunder. Och sov i nio timmar i sträck halvt lutande mot min axel. Det är mig allt en smått obehaglig situation som jag ärligt talat hellre undviker.

Men det var LYX här inne! Jag fick mig kudde och filt, blev frågad om jag ville ha mat och godsaker eller något att dricka i stort sett varje kvart, hade en touch-tv framför mig där jag kunde kolla film, spela spel, lyssna på musik och massa annat spännande som jag inte ens hann utforska. Så det var inte fel. Bortsett från att jag mådde ganska dåligt eftersom jag är åksjuk och säkert då också flygsjuk och egentligen inte kan göra något under tiden. Plus att jag sammanlagt hade fått ungefär två timmars sömn på 48h, innan jag kunde lägga mig på kvällen. Tror jag sov i högst fem minuter på detta planet. Och under de fem minuterna hann jag halvt bryta nacken för att jag inte hade någon kant att luta huvudet mot.

Atlanta
Iväg och hämta väskan. Vart i helvete då? Jag skulle igenom ungefär sexton kontroller innan jag efter många stopp för att fråga efter vägen (som mestadels inte alls var hjälpfulla eftersom de var ytterst otrevliga) hittade till bagaget. Jag anade det redan. Jag anade redan att jag inte alls skulle få min bagage. Och visst fan hade jag rätt! Så två faktiskt trevliga killar (JA ELLER HUR) hjälpte mig och sa vart jag skulle gå och så. Så jag ställde mig i kön där de rekommenderade mig att gå, och när det äntligen nästan var min tur kom det en surtant och bad mig och några andra följa med henne, OCH SEN BARA FÖRSVANN HON. Tack så mycket för den hjälpen. Slutligen skulle vi alltså igenom samma kö igen men hon förklarade aldrig vad som skulle hända med bagagen. Så lite misstänksam som jag var frågade jag ungefär varje personal jag kunde hitta innan jag fick ett tydligt svar som antydde att det skickades direkt till Pensacola.

Vilken flygplast alltså. Den var halvt omöjlig. Inte nog med att det är mycket folk, nej. Jag skulle ta ett tåg till min gate. ETT TÅG. Förstå att detta gjorde mig en aning förvirrad. Men jag hittade till min gate och kom ombord till slut. Om någon under dessa timmar kunde läst mina tanken hade alla stirrat på mig med hakan i golvet, för aj aj AJ vad många fula ord jag tänkte och kanske vid vissa tillfällen råkade tänka högt.

Pensacola
Flyget till Pensacola tog inte alls länge, så nu var det bara att hämta väskan och leta upp Daniel. Daniel hittade jag, vilket gjorde min dag. Men inte fan var väskan där. Så ja. Jag blev av med min väska. Det var ju trevligt. Alla mina kläder ligger i den väskan. Det var ju trevligt. Som tur var var det är snäll och hjälpsam kvinna som hjälpte mig och förhoppningsvis får jag väskan skickad till mig imorgon!

(Eftersom jag inte har min väska kan jag inte överföra bilder från kameran så här har ni en bild på mig och Nico som har pusskrig istället!)
Nico

­