­

header

Bara en natt kvar. Jag tror inte att jag riktigt har insett det än. Men jag börjar vid detta laget inse att det inte alls är en bra idé att packa väskan i sista stund. Ja, pappa, jag skulle ha lyssnat på dig.

Om drygt 10 timmar sitter jag på flyget till Amsterdam. Väl där har jag två timmar på mig att leta mig vidare, på den enorma flygplatsen, till mitt nästa flyg vidare till Atlanta. Inte stannar jag vid det, nej nej, utan även där får jag kämpa mig till nästa plan som slutligen går till min slutdestination; Pensacola, Florida.

Låt mig börja från början. För ett bra tag sedan kom jag i kontakt med en kille från USA. Inte en dag har gått förbi utan att vi har pratat. Flera gånger har det kommit upp att det vore kul att åka och hälsa på varandra. Men det är läskigt med en ny omgivning. Läskigt med ett annat språk och andra människor. Det är läskigt med en annan världsdel och det är läskigt att vara ensam på en 17-timmars resa långt borta från mamma och pappa.

Men nu är det dags att lägga rädslorna på hyllan och bemöta möjligheterna man får i livet. Får man en chans att göra något man vill så ska man ta den. Det är precis det jag tänker göra. 

Planen är att jag stannar där i en månad och i planen ingår att jag ska skriva om allt jag får uppleva. Dessutom kommer jag att fotografera varje steg jag tar, så för er intresserade där ute kommer det finnas möjlighet att följa mitt förhoppningsvis spännande äventyr. Dock kommer jag inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden, men det skulle ni möjligtvis listat ut efter några veckors väntan på svar. Men låt mig hjälpa er med tviveln; Jag kommer inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden.

Planen var också att jag skulle gå och lägga mig tidigt idag men inte fan gick den planen igenom. Vi får väl helt enkelt lägga mer energi på att den andra blir som det ska.

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen och ligga vaken hela natten och tänka på skräckinjagande överbefolkade flygplatser och huggtandade jättefåglar som stirrar på mig i 17 timmar genom flygplansfönstret.

Godnatt. 

florida-palm-tree-H

Jag befinner mig i tulpanernas och väderkvarnens land. Där vi gnager osthjul i våra träskor. Hela staden är dekorerad i orangea flaggor och ikväll kommer människor springa ut på gatorna och jubla för Hollands seger. Förhoppningsvis.

Trots vårt tätbefolkade land, fullproppat med byggnader och människor, har det på något sätt funnits en plats över till denna mycket trevliga, och för holländska begrepp, enorma skog!

Det har blivit en tradition (om man får säga så när man varit där två år i rad nu) att gå dit med farmor, sedan gå till caféet där borta och dricka något gott. Så det gjorde vi häromdagen.

breda01

breda02

breda03

breda04

Jag bör kanske inte vara såpass intresserad av sådant längre, men titta vilket lekland! Hur kan man inte klättra runt och låtsas att backen är lava....

breda05

Men det där ser ju enkelt ut, säger ni nu. Det var den inte, säger jag nu. Det där tjocka repet snurrade och gav balansen en svår period.

Och som ni kan se är jag inte den enda som profiterar av leklandet. Är man där ska man fan klättra också.

breda06

Är backen lava så är den det. Då ska man inte hålla på att hitta på ursäkter som att jeansen är för tajta eller att man brutit en nagel.

breda07

Eller att man har kortbyxor så det skaver att krypa sengångarstil.

breda08

Vi fortsatte strosa runt i skogen och kom fram till en hundpark. Den här stolta jycken skuttade förbi.

breda09

I alla fall så var det en bra dag! Ganska fint väder också. Och inte så många människor att besöka som alla andra dagar. Det är också anledningen till varför vi är i Holland. Träffa folk. Visst är det trevligt, men ack så tröttsamt med 13 familjer att besöka på ca 9 dagar. Och då är inte ens vårt (nästan) dagliga besök till farmor medräknat. Måste ärligt säga att det ska bli skönt när man kommer hem igen!

­