­

header

Självklart hade jag fel när jag började misstänka att resan skulle gå som på räls. För vad hade jag förväntat mig då det var ett flygplan.

Oslo
Allt i Oslo funkade fint! Där hade jag i och för sig mamma och pappa som hjälpte mig och höll mig sällskap. Så det var ingen fara så. Vi fixade bagaget. Ställde allt för många frågor för vad en genomsnittlig flygplatsmänniska kan klara av för att behålla en trevlig ton. De sa att bagaget skulle gå hela vägen fram så att jag inte behövde checka in den på nytt vid varje stopp. Dock behövde den gå igenom tullen i Atlanta, så där skulle jag ändå behöva hämta det.

Men detta klarar jag! Det var dock dags för lillfågeln att börja använda egna vingar och flyga utan mamma och pappa. Ack, jag måste erkänna att det stack lite i magen att gå igenom med handbagagen själv och vinka hejdå till dem. På utsidan såg jag stark ut men på insidan krålade jag mig gråtande tillbaka till mamsen och papsen mellan köns hundratals fötter. Men det var icke ett alternativ så det var bara att samla sig och bita ihop!

Väl igenom där släppte det ganska fort. Jag gick på planet och fick äran att sitta mellan Mario och Sheldon Cooper. I alla fall kan vi låtsas om det för de var rena kopior. Satt på tredje raden precis bakom en gardin som de såklart nödvändigtvis behövde stänga så det var som att sitta i ett trångt badkar med duschdraperi på tre pers och jag var inklämd i mitten. Där var jag ju lyckligt lottad menar jag. Som tur var kunde jag ha ett trevligt samtal med min vänstra flygkamrat. Bra att ha något att fördriva tiden med.

Amsterdam
"Du kommer gå vilse i Amsterdam, Schiphol, för det är enormt!". Det är stöttande ord, absolut. Men helt ärligt talat hade jag inga svårigheter att hitta min gate överhuvudtaget. Det enda var det att vägen dit var ett helt träningspass i sig då jag behövde gå i något som kändes som minst en halvtimme. Sen kom den evighetslånga kön til boardingen. Där blev jag självklart plockad åt sidan för att de misstänkte mig vara en farlig typ antar jag. Så medan de ställde mig sjuhundratrettioåtta frågor och bad mig att vänta x antal gånger såg jag halva kön passera mig. Det var ju en sorglig syn.

Och DÄR, såklart. Första problemet. Det där med att bagaget skulle hämtas i Atlanta men ändå skickas hela vägen till Pensacola hade de inte gett mig nåt bevis eller stämpel för, så det var ju helt ofattbart. Så till slut skrev de ett nummer skrivet på min biljett som jag skulle ringa ifall något skulle gå fel. Med andra ord; chansen att du får din bagage i Atlanta är ytterst liten men det får bli ett senare problem.

Jag fick gå på planet i alla fall så jag var väl inte så farlig som jag såg ut ändå. Detta var ta mig fan inget dåligt flygplan detta! Stort som attans med tre rader. Och självklart fick jag sitta i mitten på mittersta raden. Det måste ändå vara sämsta möjliga plasten som går att få. Dock var även här min vänstra flygkamrat en pratsam typ, så innan planet äntligen lyfte hade jag i alla fall något att göra. När vi väl kom iväg somnade han inom två sekunder. Och sov i nio timmar i sträck halvt lutande mot min axel. Det är mig allt en smått obehaglig situation som jag ärligt talat hellre undviker.

Men det var LYX här inne! Jag fick mig kudde och filt, blev frågad om jag ville ha mat och godsaker eller något att dricka i stort sett varje kvart, hade en touch-tv framför mig där jag kunde kolla film, spela spel, lyssna på musik och massa annat spännande som jag inte ens hann utforska. Så det var inte fel. Bortsett från att jag mådde ganska dåligt eftersom jag är åksjuk och säkert då också flygsjuk och egentligen inte kan göra något under tiden. Plus att jag sammanlagt hade fått ungefär två timmars sömn på 48h, innan jag kunde lägga mig på kvällen. Tror jag sov i högst fem minuter på detta planet. Och under de fem minuterna hann jag halvt bryta nacken för att jag inte hade någon kant att luta huvudet mot.

Atlanta
Iväg och hämta väskan. Vart i helvete då? Jag skulle igenom ungefär sexton kontroller innan jag efter många stopp för att fråga efter vägen (som mestadels inte alls var hjälpfulla eftersom de var ytterst otrevliga) hittade till bagaget. Jag anade det redan. Jag anade redan att jag inte alls skulle få min bagage. Och visst fan hade jag rätt! Så två faktiskt trevliga killar (JA ELLER HUR) hjälpte mig och sa vart jag skulle gå och så. Så jag ställde mig i kön där de rekommenderade mig att gå, och när det äntligen nästan var min tur kom det en surtant och bad mig och några andra följa med henne, OCH SEN BARA FÖRSVANN HON. Tack så mycket för den hjälpen. Slutligen skulle vi alltså igenom samma kö igen men hon förklarade aldrig vad som skulle hända med bagagen. Så lite misstänksam som jag var frågade jag ungefär varje personal jag kunde hitta innan jag fick ett tydligt svar som antydde att det skickades direkt till Pensacola.

Vilken flygplast alltså. Den var halvt omöjlig. Inte nog med att det är mycket folk, nej. Jag skulle ta ett tåg till min gate. ETT TÅG. Förstå att detta gjorde mig en aning förvirrad. Men jag hittade till min gate och kom ombord till slut. Om någon under dessa timmar kunde läst mina tanken hade alla stirrat på mig med hakan i golvet, för aj aj AJ vad många fula ord jag tänkte och kanske vid vissa tillfällen råkade tänka högt.

Pensacola
Flyget till Pensacola tog inte alls länge, så nu var det bara att hämta väskan och leta upp Daniel. Daniel hittade jag, vilket gjorde min dag. Men inte fan var väskan där. Så ja. Jag blev av med min väska. Det var ju trevligt. Alla mina kläder ligger i den väskan. Det var ju trevligt. Som tur var var det är snäll och hjälpsam kvinna som hjälpte mig och förhoppningsvis får jag väskan skickad till mig imorgon!

(Eftersom jag inte har min väska kan jag inte överföra bilder från kameran så här har ni en bild på mig och Nico som har pusskrig istället!)
Nico

Bara en natt kvar. Jag tror inte att jag riktigt har insett det än. Men jag börjar vid detta laget inse att det inte alls är en bra idé att packa väskan i sista stund. Ja, pappa, jag skulle ha lyssnat på dig.

Om drygt 10 timmar sitter jag på flyget till Amsterdam. Väl där har jag två timmar på mig att leta mig vidare, på den enorma flygplatsen, till mitt nästa flyg vidare till Atlanta. Inte stannar jag vid det, nej nej, utan även där får jag kämpa mig till nästa plan som slutligen går till min slutdestination; Pensacola, Florida.

Låt mig börja från början. För ett bra tag sedan kom jag i kontakt med en kille från USA. Inte en dag har gått förbi utan att vi har pratat. Flera gånger har det kommit upp att det vore kul att åka och hälsa på varandra. Men det är läskigt med en ny omgivning. Läskigt med ett annat språk och andra människor. Det är läskigt med en annan världsdel och det är läskigt att vara ensam på en 17-timmars resa långt borta från mamma och pappa.

Men nu är det dags att lägga rädslorna på hyllan och bemöta möjligheterna man får i livet. Får man en chans att göra något man vill så ska man ta den. Det är precis det jag tänker göra. 

Planen är att jag stannar där i en månad och i planen ingår att jag ska skriva om allt jag får uppleva. Dessutom kommer jag att fotografera varje steg jag tar, så för er intresserade där ute kommer det finnas möjlighet att följa mitt förhoppningsvis spännande äventyr. Dock kommer jag inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden, men det skulle ni möjligtvis listat ut efter några veckors väntan på svar. Men låt mig hjälpa er med tviveln; Jag kommer inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden.

Planen var också att jag skulle gå och lägga mig tidigt idag men inte fan gick den planen igenom. Vi får väl helt enkelt lägga mer energi på att den andra blir som det ska.

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen och ligga vaken hela natten och tänka på skräckinjagande överbefolkade flygplatser och huggtandade jättefåglar som stirrar på mig i 17 timmar genom flygplansfönstret.

Godnatt. 

florida-palm-tree-H

Så, medan ni alla pyntade er med midsommarkransar och sjöng små grodorna runt midsommarstången (eller möjligtvis skippade den delen och tog er en öl eller två) satt jag hemma och var sjuk som en sate. Och nej, det finns inga som helst fördelar med det när det inte är skola.

I alla fall passade jag på att måla en bild. Var inte alls taggad på att teckna, så gjorde en oljemålning istället! Det fick bli Bob Marley. Om jag ska vara helt ärlig vet jag fortfarande inte riktigt hur han ser ut. Jovisst, han har dreads och sådär, men ärligt, skulle man raka av honom håret och inte ha en bakgrund i grön-gul-rött kan jag inte lova att jag skulle känna igen honom. Möjligtvis nu efter att jag målat av honom, men ändå.

Hur som helst, så är det mindre relevant i nuläget. Bilden är målad nu. Här har ni den!

bob-marley

bob-marley2

Jag befinner mig i tulpanernas och väderkvarnens land. Där vi gnager osthjul i våra träskor. Hela staden är dekorerad i orangea flaggor och ikväll kommer människor springa ut på gatorna och jubla för Hollands seger. Förhoppningsvis.

Trots vårt tätbefolkade land, fullproppat med byggnader och människor, har det på något sätt funnits en plats över till denna mycket trevliga, och för holländska begrepp, enorma skog!

Det har blivit en tradition (om man får säga så när man varit där två år i rad nu) att gå dit med farmor, sedan gå till caféet där borta och dricka något gott. Så det gjorde vi häromdagen.

breda01

breda02

breda03

breda04

Jag bör kanske inte vara såpass intresserad av sådant längre, men titta vilket lekland! Hur kan man inte klättra runt och låtsas att backen är lava....

breda05

Men det där ser ju enkelt ut, säger ni nu. Det var den inte, säger jag nu. Det där tjocka repet snurrade och gav balansen en svår period.

Och som ni kan se är jag inte den enda som profiterar av leklandet. Är man där ska man fan klättra också.

breda06

Är backen lava så är den det. Då ska man inte hålla på att hitta på ursäkter som att jeansen är för tajta eller att man brutit en nagel.

breda07

Eller att man har kortbyxor så det skaver att krypa sengångarstil.

breda08

Vi fortsatte strosa runt i skogen och kom fram till en hundpark. Den här stolta jycken skuttade förbi.

breda09

I alla fall så var det en bra dag! Ganska fint väder också. Och inte så många människor att besöka som alla andra dagar. Det är också anledningen till varför vi är i Holland. Träffa folk. Visst är det trevligt, men ack så tröttsamt med 13 familjer att besöka på ca 9 dagar. Och då är inte ens vårt (nästan) dagliga besök till farmor medräknat. Måste ärligt säga att det ska bli skönt när man kommer hem igen!

­