­

header

Vilken underbar morgon. Jag vaknar vid nio, tar ut hunden, sen på med mina nya löparskor och ut och springa i morgonvärmen. Visst låter det härligt. Men tänk hur snabbt det kan vända. Efter ca tio minuter snubblar jag på trottoaren. Yes. Längs motorvägen. Yes. Det ironiska är att jag själv är lagomt skadeglad, så jag kunde känna doften av skrattande miner runt omkring mig. Om nu ens någon såg mig, det vet jag inte. Så efter en halvtimmes tårar och självsympati i fosterställning, med blod rinnandes från händer och knän, och ingen kom fram så bestämde jag mig för att fortsätta och låtsas som ingenting.

Jag skojar. Det självklara man gör är att resa sig upp så snabbt som möjligt, titta sig omkring och hoppas att ingen såg. Och sen gråta lite inombords. Inte nog med denna tragedi så gjorde självklart mina nya skor lagomt ont också. Sen på det kan vi addera att jag mer eller mindre gick vilse och att det var fruktansvärt varmt. OCH på grund av värmen och vätskebrist var jag inte långt ifrån att svimma när jag klev ur en dock väldigt efterlängtad dusch. Visst låter det härligt.

Nu när ni alla så vänligt delat med er av er empati ska jag berätta lite om gårdagen. Vi åkte till Falling Waters State Park i Chipley, för att det såg lockande ut på hemsidan. Ack vilken besvikelse. Det skulle vara ett vattenfall. Jag är rätt säker på att någon stod vid toppen och hällde vatten med en kanna. Oh well. Det var i alla fall väldigt fin natur. Här är några (suddiga) bilder. 

DSC 8407-2

DSC 8411-2Det här ska alltså föreställa ett vattenfall. Ett uttorkat vattenfall.

DSC 8427-2Det ni ser här är så kallade "sink holes", som har skapats genom att taket på en underjordisk grotta kollapsat.

DSC 8442-2

DSC 8446-2

DSC 8450-2

Nico tog sig chansen att plaska i vatten och gegga. Det passade fint i baksätet på bilen.

Innan vi gick på bion och såg skräckfilmen Annabelle igår var vi på Gulf Breeze Zoo och lät djuren beskåda oss. Jag tycker det är absolut fel att sätta djuren i en bur, men ändå går jag dit och roar mig. I alla fall var det en hel massa djur att titta på! Jag som är galen i djur måste naturligtvis stanna och fotografera varje djur jag ser så jag bjuder på ett "litet" urval. Som råkar vara en hel del. Och ack vad jag önskar att det inte fanns några stängsel ivägen när jag fotade.

DSC 8223-2Vackraste djuret på hela zoot. Snälla ta bort stängslet.

DSC 8232-2

DSC 8215-2Dessa små dödskalleaper kan jag titta på hela dagen, jag lovar er. De är så otroligt söta. Jag tror mitt hjärta smälter litegrann.

DSC 8246-2Jag gillar hur den tuggar på sina tår. Den är så fotogenisk.

DSC 8250-2

DSC 8262-2Lamor och giraffer, samt kameler, är alltid roliga att fotografera. De ser så roliga ut, thihi.

DSC 8267-2

DSC 8272-2Denna grisen kom skuttandes fram till oss varje gång vi kom förbi. Vilken gullig en!

DSC 8281-2

DSC 8337-2Strutsar och emus har också sjukt roliga miner!

DSC 8286-2En chill gorilla. Som vägrade vinka eller skicka slängkyssar.

DSC 8282-2

DSC 8284-2

DSC 8318-2

DSC 8331-2ALLA kängurus var enormt lata. Förutom en med unge som troligtvis blev väckt av ungen och tvingad till att tvätta den.

DSC 8344-2C'mon guys. Hug. Give me a hug! 

DSC 8339-2

DSC 8351-2

DSC 8352-2

På lördagen satte vi oss i bilen och körde till Mobile. Vi spenderade några timmar där i staden men eftersom det var en festival pågående så slutade det med att vi fick gå runt hela det avstängde området.

DSC 8056-2

DSC 8064-2

DSC 8066-2

Vi körde vidare till Montgomery där vi stannade för pizza, och körde till Birmingham för att leta upp ett hotell. Utsikten från hotellet var inte helt fel!

DSC 8085-2


På morgonen letade vi upp ett ställe för att käka frukost och körde sedan vidare till vår slutdestination. Vid staden Steele fanns det finfina bergsväggar där vi skulle klättra. Vi parkerade bilen och började gå mot bergsväggen.

DSC 8098-2

DSC 8100-2

DSC 8104-2

DSC 8108-2

Det var första gången någonsin som jag klättrat på riktigt, och nu i efterhand fattar jag inte varför jag inte gjort det tidigare. Det är sjukt spännande! Jag är inte höjdrädd, men jag råkade titta ned när jag nästan var uppe på toppen och då kan jag tala om för er att det pirrade lite i kroppen. Och att jag var tvungen att lugna ner mig och tala om för mig själv att jag kan klara det till toppen levande. Vilket jag gjorde. När jag väl var där uppe och kunde sitta och titta omkring mig skakade nog av både rädsla och lättnad samtidigt. Utsikten var något så otroligt vacker och jag önskar att jag hade kameran med mig upp för att fotografera. När man står vid bergsfoten och tittar upp inser man inte hur högt upp vi egentligen befinner oss, men när man är där uppe... Herrejösses. Om det blir en nästa gång ska jag allt komma på något sätt att få med mig kameran upp utan att krossa den. Men tänk er ungefär den översta bilden av dessa fyra fast från ett mycket högre perspektiv.

När jag hunnit njuta lite av utsikten var det dags att ta sig tillbaka ner. Det var här jag var rätt säker på att jag inte skulle klara mig tillbaka levande och som nervositeten slog till rejält. Jag vet att Daniel har mig i repet och att jag kan lita på honom till 100%, men när man ska luta sig över kanten av bergsväggen baklänges och inte ser något annat än själva kanten man står på så tillåter man sig själv att bli en aning rädd. Speciellt om det är första gången. Dock när jag väl tog mig över kanten och var tillbaka på själva bergsväggen med fötterna kändes det lite bättre för hjärtat och jag kunde andas lite lugnare igen. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka ned till säker mark. Spänningen och rädslan var lätt värt det.

Det var dags att packa ihop eftersom det började bli mörkt och vi hade inget annat än månljuset att följa på vandringen genom skogen tillbaka ner till bilen. Vilket enligt mina åsikter tillägger lite mer spänning för dagen så det gör inget. Vi letade upp ett ställe att käka tillbaka i Montgomery och stannade på ett ställe för att knäppa några bilder.

DSC 8114-2

Runt två-tiden på natten kom vi äntligen hem. Och ja, jag somnade i bilen. Jag kan inte hjälpa det. Jag ber om ursäkt, Daniel.


För någon dag sedan besökte vi Fort Pickens här i Pensacola, vilket är en militär fästning som byggdes 1834 och var i bruk till 1947. Egentligen ser de flesta rummen likadana ut men det är ändå intressant att gå igenom alla. Och smått läskigt i vissa utrymmen där det inte fanns ljus. Speciellt då solen höll på att gå ner och det inte heller fanns dagsljus. Det skulle lätt vara en fin plats för inspelningar av skräckfilmer! Framförallt i den stora svarta byggnaden, "Fort within a fort". Tog dock inga bilder där inne, tyvärr! 

DSC 8161-2

DSC 8173-2

DSC 8178-2

DSC 8183-2

DSC 8184-2

DSC 8192-2

Jag kunde inte veta det i förväg. Tala om för mig hur, för jag visste det inte. Jag gör det varje morgon. Samma ordning, samma rikting, samma steg. Jag hade kunnat ana det men det är inget man tänker på helt enkelt. Jag vaknade av åska imorse. Skrämde vettet ur mig. Aldrig hört en så hög smäll av åskan om jag ska vara ärlig. Regnade gjorde det också, ganska rejält. Så jag hade kunnat veta det, men det gjorde jag inte. Vi har inte samma hjärnor, han och jag. Jag tänker inte på när jag duschar innan jag tar ut hunden att han möjligtvis skulle kunna börja leka i vattenpölar och gegga. Jag tänker inte på att jag möjligtvis skulle behöva duscha en gång till efter det. Och jag visste inte att min oskyldiga Little Buddy skulle kunna förvandlas till ett vilt monster utan maner. Jag kunde inte veta det i förväg.

Men nog om mina misstag. Nu är det såhär att jag har kameran full med bilder på djur. Och jag kan tänka mig att det inte är motiv från någon annans semesterbilder som får folk att skutta runt av glädje för att se, om ens några bilder lyckas med det överhuvudtaget, men det är samtidigt så att det är det jag tycker är något av det roligaste att fotografera. Så ja, låt mig skutta runt av glädje för att visa er. En ödla.


DSC 7971-2

DSC 7990-2

DSC 7994-2

DSC 7981-2

DSC 7987-2

DSC 7977-2

DSC 7969-2

Okej, det räcker nu.


DSC 7984-2

Nu räcker det.

­