­

header

Låt mig förklara. Tanken var att jag skulle skriva minst ett inlägg om dagen, men ack vad en saknad av bagage kan ändra mina planer. Batteriet i laptopen och kameran tog slut så då var det väl dags att beställa hem lite sladdar och laddare. Så nu klarar jag mig med det ett tag. Dock får jag inte sladden till att föra över bilder från kameran till datorn förrän på tisdag, förmodligen. Så här är vad jag tänker göra. Jag skriver en "sammanfattning" av min vecka, och när jag får sladden kommer jag ladda upp bilder och möjligtvis skriva lite mer utförligt. Om jag får tid över till det vill säga.

Söndag
Idag åkte vi till Naval Aviation Musuem i Pensacola. Tro det eller ej, men det fanns flygplan. Massa flygplan. Det var intressant att se alla modeller som jag inte hade en aning om ens existerade. Sen faktum att Daniel är insatt i allt det där och själv studerar till det gjorde det ännu mer intressant. Varje gång det kommer ett flygplan när vi är ute och kör bil vet han på något sätt exakt vad det är för modell. Sen om det faktiskt är rätt eller om han bara säger något kan jag inte svara på. Vilket jag i och för sig inte bryr mig så jättemycket om för tycker det är imponerande ändå.

Efter museumet åkte vi till Pensacola Lighthouse. Inte fan fanns det en hiss upp till tornet, nej nej, det var en spiraltrappa hela vägen upp. Jag ångrar att jag inte räknade stegen. I och för sig kvittar det för jag är inte säker på om jag kan räkna så långt. Herrejösses. Utsikten var i alla fall super, så det var väl värt det ändå. Efter detta tog vi en lång promenad genom den djungelliknande skogen och sen stack vi hem!

Måndag
Vardagarna börjar igen vilket betyder att Daniel jobbar på morgonen. Vilket i sin tur betyder att jag spenderar morgonen med Nico. När han kom hem åkte vi till Downtown och promenerade runt, i hopp om att vi någon gång skulle hitta tillbaka till bilen. Vi stannade efter vägen och käkade tacos vid såna där lustiga husvagn-liknande ställen. Vilket faktiskt var väldigt mysigt!

Tisdag
Idag åkte vi till stranden igen. Vi hyrde en kajak och paddlade ut på havet. Något av det första vi möter är ett antal delfiner några meter ifrån oss. Jag som sedan liten flicka har älskat delfiner måste medge att jag tyckte det var rätt så magiskt att se vilda delfiner sådär framför näsan på en. Även pelikaner och maneter fanns precis runt om vår lilla kajak! Sen vältte vi och blev uppätna av en flock hajar.

Vi stack till en restaurang där vi käkade massa havsmat, och efter det gick vi en förfärligt lång promenad längs stranden. Vilket var helt underbart. Trots att vi inte räknande med att hela vägen som vi gick åt ena hållet skulle behöva promeneras tillbaka också. Vi testade våra talanger och det visade sig att ingen av oss kunde stå på händer. Sen ber vi hemsk mycket om ursäkt till barnet som byggde hela Sandville Town som mycket möjligt nu är platt till vissa delar.

Onsdag
Eftersom vi var borta så länge igår bestämde vi oss för att ta Nico nånstans idag. Vi tog med honom till en slags park, eller djungel, eller träsk, som var oerhört mysig att gå igenom! Jag hoppades på att möta på en krokodil eller två, eller i alla fall en orm, men jag fick nöja mig med Nico och Daniel. Vilket ändå inte är helt fel.  (Här är några halvusla mobilbilder)

picture01

picture02

picture03

Torsdag
Idag åkte vi och klättrade i en inomhushall. Förlåt för att jag underskattade svårighetsgraden av detta. Jag trodde för ett par sekunder att jag skulle dö där uppe. Vilket jag givetvis inte gjorde, men en av gångerna jag ramlade svingade jag en jävla lång bit åt sidan, snurrade runt, gjorde volt och hamnade upp-och-ned i ett hundra-meters fall. Jag skojar, men det är bannemig inte så lätt som de får det att se ut. Daniel är såklart erfaren så det är bara jag som gör bort mig. Och dessutom gjorde skorna löjligt ont när man inte klättrade. Men jag måste väl öva inför the real deal. Någon helg ska vi nämligen ut och klättra på riktigt. I ett riktigt berg. UTOMHUS. Farväl.

När vi kände oss klara med klättringen för dagen stack vi och spelade tennis i ett antal timmar. Man kunde se vilka som var erfarna på planen. Och vilka som inte var det. Vi tillhörde definitivt den sista katergorin, trots att vi faktiskt lyckades få till ett antal bra bollar. Tvärs över alla sex tennisbanor. Men kul hade vi, så resten kvittar.

Idag sticker vi till New Orleans och spenderar helgen där. Ha en fin helg!

...och ibland inte. Ni som läst mitt förra inlägg vet att jag aldrig fick bagaget på flygplatsen. Vi ringde dem igår och de sa att det skulle komma dit runt åtta på kvällen. Så vi åkte dit, men var det där? Nej. Självklart inte. Som tur är är det inte så långt till flygplatsen, ca 10 minuter, men ändå. Lite frustrerande är det. Väldigt frustrerande är det. Så de sa att vi skulle komma dit senare eller ringa på morgonen. Så vi ringde på morgonen men inte blev vi något klokare av det. Vi bestämde oss för att åka dit igen senare på dagen, men det fanns fortfarande inga spår av min väska. Så nu ringer de oss när de fått väskan, vilket de själva inte har en aning om när det kan vara. Hurra.

Så ja, så ligger det till. Inte för att idiotförklara er eller något, men låt mig tydliggöra att 97% av mina kläder är i den väskan. Ja, jag skulle ha fördelat det smartare mellan handbagagen och resväskan, men ni kan inte klandra mig för att de slarvigt nog inte låter min väska flyga med mig hela vägen till min slutdestination. Men nu var det dags att åka till köpcentret och köpa kläder. Jag kan ärligt medge att varken jag eller Daniel tyckte att det var en höjdare, men det var nog faktiskt mer synd om honom som mer eller mindre var tvungen att följa med mig in i en klädaffär, och de som varit med mig in i en klädaffär vet att jag kan ta ett halvår på mig att hitta något jag nöjer mig med. Jag är glad att han överlevde.

Det var så vår lördagsförmiddag såg ut. Väldigt lockande, jag vet. Så på eftermiddagen satte vi oss i bilen och körde till stranden Emerald Coast utanför Navarre. Vi hade dock ingen lust till att dela sandkorn med massa livliga människor så istället åkte vi en bit längre där vi kunde ha den vita sanden för oss själva. Självklart tog jag med min kamera, men tyvärr har jag inte sladden än för att överföra bilderna. Så vi fotade solnedgången, lekte med Nico (voffen), kastade frisbee som gick käpprätt åt helvete och sen bara låg ner och kollade stjärnor och sateliter och pratade tills det blev för kyligt så då åkte vi hem! Det är nu ni kan bli imponerade av min korta sammanfattning av dagen. Eller nästan korta sammanfattning av dagen.

Bara en natt kvar. Jag tror inte att jag riktigt har insett det än. Men jag börjar vid detta laget inse att det inte alls är en bra idé att packa väskan i sista stund. Ja, pappa, jag skulle ha lyssnat på dig.

Om drygt 10 timmar sitter jag på flyget till Amsterdam. Väl där har jag två timmar på mig att leta mig vidare, på den enorma flygplatsen, till mitt nästa flyg vidare till Atlanta. Inte stannar jag vid det, nej nej, utan även där får jag kämpa mig till nästa plan som slutligen går till min slutdestination; Pensacola, Florida.

Låt mig börja från början. För ett bra tag sedan kom jag i kontakt med en kille från USA. Inte en dag har gått förbi utan att vi har pratat. Flera gånger har det kommit upp att det vore kul att åka och hälsa på varandra. Men det är läskigt med en ny omgivning. Läskigt med ett annat språk och andra människor. Det är läskigt med en annan världsdel och det är läskigt att vara ensam på en 17-timmars resa långt borta från mamma och pappa.

Men nu är det dags att lägga rädslorna på hyllan och bemöta möjligheterna man får i livet. Får man en chans att göra något man vill så ska man ta den. Det är precis det jag tänker göra. 

Planen är att jag stannar där i en månad och i planen ingår att jag ska skriva om allt jag får uppleva. Dessutom kommer jag att fotografera varje steg jag tar, så för er intresserade där ute kommer det finnas möjlighet att följa mitt förhoppningsvis spännande äventyr. Dock kommer jag inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden, men det skulle ni möjligtvis listat ut efter några veckors väntan på svar. Men låt mig hjälpa er med tviveln; Jag kommer inte vara fullt tillgänglig på mobilen under tiden.

Planen var också att jag skulle gå och lägga mig tidigt idag men inte fan gick den planen igenom. Vi får väl helt enkelt lägga mer energi på att den andra blir som det ska.

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen och ligga vaken hela natten och tänka på skräckinjagande överbefolkade flygplatser och huggtandade jättefåglar som stirrar på mig i 17 timmar genom flygplansfönstret.

Godnatt. 

florida-palm-tree-H

Självklart hade jag fel när jag började misstänka att resan skulle gå som på räls. För vad hade jag förväntat mig då det var ett flygplan.

Oslo
Allt i Oslo funkade fint! Där hade jag i och för sig mamma och pappa som hjälpte mig och höll mig sällskap. Så det var ingen fara så. Vi fixade bagaget. Ställde allt för många frågor för vad en genomsnittlig flygplatsmänniska kan klara av för att behålla en trevlig ton. De sa att bagaget skulle gå hela vägen fram så att jag inte behövde checka in den på nytt vid varje stopp. Dock behövde den gå igenom tullen i Atlanta, så där skulle jag ändå behöva hämta det.

Men detta klarar jag! Det var dock dags för lillfågeln att börja använda egna vingar och flyga utan mamma och pappa. Ack, jag måste erkänna att det stack lite i magen att gå igenom med handbagagen själv och vinka hejdå till dem. På utsidan såg jag stark ut men på insidan krålade jag mig gråtande tillbaka till mamsen och papsen mellan köns hundratals fötter. Men det var icke ett alternativ så det var bara att samla sig och bita ihop!

Väl igenom där släppte det ganska fort. Jag gick på planet och fick äran att sitta mellan Mario och Sheldon Cooper. I alla fall kan vi låtsas om det för de var rena kopior. Satt på tredje raden precis bakom en gardin som de såklart nödvändigtvis behövde stänga så det var som att sitta i ett trångt badkar med duschdraperi på tre pers och jag var inklämd i mitten. Där var jag ju lyckligt lottad menar jag. Som tur var kunde jag ha ett trevligt samtal med min vänstra flygkamrat. Bra att ha något att fördriva tiden med.

Amsterdam
"Du kommer gå vilse i Amsterdam, Schiphol, för det är enormt!". Det är stöttande ord, absolut. Men helt ärligt talat hade jag inga svårigheter att hitta min gate överhuvudtaget. Det enda var det att vägen dit var ett helt träningspass i sig då jag behövde gå i något som kändes som minst en halvtimme. Sen kom den evighetslånga kön til boardingen. Där blev jag självklart plockad åt sidan för att de misstänkte mig vara en farlig typ antar jag. Så medan de ställde mig sjuhundratrettioåtta frågor och bad mig att vänta x antal gånger såg jag halva kön passera mig. Det var ju en sorglig syn.

Och DÄR, såklart. Första problemet. Det där med att bagaget skulle hämtas i Atlanta men ändå skickas hela vägen till Pensacola hade de inte gett mig nåt bevis eller stämpel för, så det var ju helt ofattbart. Så till slut skrev de ett nummer skrivet på min biljett som jag skulle ringa ifall något skulle gå fel. Med andra ord; chansen att du får din bagage i Atlanta är ytterst liten men det får bli ett senare problem.

Jag fick gå på planet i alla fall så jag var väl inte så farlig som jag såg ut ändå. Detta var ta mig fan inget dåligt flygplan detta! Stort som attans med tre rader. Och självklart fick jag sitta i mitten på mittersta raden. Det måste ändå vara sämsta möjliga plasten som går att få. Dock var även här min vänstra flygkamrat en pratsam typ, så innan planet äntligen lyfte hade jag i alla fall något att göra. När vi väl kom iväg somnade han inom två sekunder. Och sov i nio timmar i sträck halvt lutande mot min axel. Det är mig allt en smått obehaglig situation som jag ärligt talat hellre undviker.

Men det var LYX här inne! Jag fick mig kudde och filt, blev frågad om jag ville ha mat och godsaker eller något att dricka i stort sett varje kvart, hade en touch-tv framför mig där jag kunde kolla film, spela spel, lyssna på musik och massa annat spännande som jag inte ens hann utforska. Så det var inte fel. Bortsett från att jag mådde ganska dåligt eftersom jag är åksjuk och säkert då också flygsjuk och egentligen inte kan göra något under tiden. Plus att jag sammanlagt hade fått ungefär två timmars sömn på 48h, innan jag kunde lägga mig på kvällen. Tror jag sov i högst fem minuter på detta planet. Och under de fem minuterna hann jag halvt bryta nacken för att jag inte hade någon kant att luta huvudet mot.

Atlanta
Iväg och hämta väskan. Vart i helvete då? Jag skulle igenom ungefär sexton kontroller innan jag efter många stopp för att fråga efter vägen (som mestadels inte alls var hjälpfulla eftersom de var ytterst otrevliga) hittade till bagaget. Jag anade det redan. Jag anade redan att jag inte alls skulle få min bagage. Och visst fan hade jag rätt! Så två faktiskt trevliga killar (JA ELLER HUR) hjälpte mig och sa vart jag skulle gå och så. Så jag ställde mig i kön där de rekommenderade mig att gå, och när det äntligen nästan var min tur kom det en surtant och bad mig och några andra följa med henne, OCH SEN BARA FÖRSVANN HON. Tack så mycket för den hjälpen. Slutligen skulle vi alltså igenom samma kö igen men hon förklarade aldrig vad som skulle hända med bagagen. Så lite misstänksam som jag var frågade jag ungefär varje personal jag kunde hitta innan jag fick ett tydligt svar som antydde att det skickades direkt till Pensacola.

Vilken flygplast alltså. Den var halvt omöjlig. Inte nog med att det är mycket folk, nej. Jag skulle ta ett tåg till min gate. ETT TÅG. Förstå att detta gjorde mig en aning förvirrad. Men jag hittade till min gate och kom ombord till slut. Om någon under dessa timmar kunde läst mina tanken hade alla stirrat på mig med hakan i golvet, för aj aj AJ vad många fula ord jag tänkte och kanske vid vissa tillfällen råkade tänka högt.

Pensacola
Flyget till Pensacola tog inte alls länge, så nu var det bara att hämta väskan och leta upp Daniel. Daniel hittade jag, vilket gjorde min dag. Men inte fan var väskan där. Så ja. Jag blev av med min väska. Det var ju trevligt. Alla mina kläder ligger i den väskan. Det var ju trevligt. Som tur var var det är snäll och hjälpsam kvinna som hjälpte mig och förhoppningsvis får jag väskan skickad till mig imorgon!

(Eftersom jag inte har min väska kan jag inte överföra bilder från kameran så här har ni en bild på mig och Nico som har pusskrig istället!)
Nico

­