­

header

I flera dagar har vi planerat att vi skulle ut i floden och paddla kanot, men ena gången var vädret dåligt och andra gången var vattnet i floden för högt och strömningen för häftig. Sedan bestämde vi oss för att åka dit även om det skulle regna under dagen. 

Hela floden heter Black Water, och vi paddlade på en gren av den som var ungefär 19,3 km. Riktigt vackert! Vi fick bara en liten regnskur, som man i och för sig knappt märkte av. Det var ändå ganska skönt att det inte var stekhet sol.

DSC 1655 2Vi paddlade ditåt.

DSC 1661 2
Rättelse: Jag paddlade ditåt.

(För ja, jag är tillräckligt skicklig till att fota och paddla på samma gång.)


DSC 1667 2

DSC 1668 2

DSC 1673 2

P1070141 2

DSC 1676 2
Lite längre än halvvägs stannade vi för lunch, samt bytte platser.

DSC 1679 2

DSC 1686 2
Även Nico var med förstås! Det gick förvånansvärt bra, faktiskt. Även fast han hoppade ur kanoten så fort vi äntligen fick i honom. Han låg i alla fall still under hela turen! 

DSC 1687 2

Daniel hade ett möte på schemat igår. Så jag följde med honom ditåt och gick en sväng genom den fina naturen i kortbyxor och linne medans han behövde sitta i en flygdräkt. Tog självklart med kameran, i hopp om att se några spännande djur springa omkring i skogen, men mycket mer spännande än en ödla blev det ändå inte. Men jag tänker ändå dela med mig av några bilder, bara för att.

DSC 1457 2

DSC 1473 2

DSC 1492 2

DSC 1496 2

DSC 1502 2

DSC 1526 2

Hans möte var tydligen klar på 10 minuter, så efter att jag vandrat runt i skogen en bra stund mötte jag på Daniel. Som förvånansvärt ändå inte letat efter mig så väldigt länge, och ändå hittat mig. Jag är ganska nyfiken av mig, så jag har svårt att stanna på stigen man bör stanna på.

I alla fall så stack vi till en park och klättrade träd efteråt. Ja, ni tänker troligtvis samma som jag tänkte när han föreslog det. Men det var inte så skogsnissigt som det låter. Vi tog med våra klättergrejer, fäste ett rep i ett träd, och försökte på lite olika metoder som kan vara bra att veta vid klättring. Det var faktiskt ganska kul! Tills det började bli mörkt och alla myggor i hela området bestämde sig för att vi var deras nästa offer.

DSC 1537 2

DSC 1545 2

Så jag kan ha begått ett misstag här. Ett par, faktiskt. Det första är att jag duschade. Det andra är att jag bar en vit t-shirt. Sen kan det eventuellt vara ett till att jag tog ut hunden till en lerpöl och brottades efter att vi promenerat i ösregnet i minst en halvtimme. Ni kan ju räkna ut kopplingen mellan dem. Javisst hade vi kul, men varken jag eller min vita t-shirt lyckades förbli rena. Men jag tänkte att, eftersom båda redan var genomvåta, varför inte passa på. 

Så från en sak till en annan. Igår stack vi till en strand och en sandbacke med avsikten att köra "hill sprints" där borta. Men en familj med säkert trettiosex barn befann sig självfallet precis där, av alla ställen på hela stranden. För resten av dagen.

Så vi gick längs hela stranden. Jag fotade en hel del.

DSC 1078 2

DSC 1084 2

Nico hittade en död firre. Som jag helst inte vill stöta på när jag simmar.
DSC 1096 2

DSC 1101 2

DSC 1106 2

Vi iaktog folket på kullen vi ville åt, men de verkade aldrig vilja lämna den. 
DSC 1112 2

DSC 1117 2

DSC 1126 2

DSC 1131 2

Vi stannade ett tag vid slutet av stranden. Jag skulpterade ett ansikte i sanden, Daniel somnade en stund, och Nico skuttade runt och utforskade stället. 
DSC 1150 2

DSC 1156 2

Sedan när vi gick tillbaka var de borta och vi kunde äntligen påbörja vår träning. Vilken förövrigt var hemsk.
DSC 1178 2

När jag var uppe på kullen hörde jag en stor fisk plaska i vattnet, så tittade ut över havet och såg en delfin bara 30-50 meter från stranden. Men eftersom jag var mitt i en sprint hade jag ju inte kameran med, så när jag väl hunnit ned och hämta den och springa upp igen var den redan en bra bit längre bort... 
DSC 1163 2

Efter vår träning gick vi i vattnet, som var förvånansvärt skönt. Nico brukar inte vilja gå i vattnet, men jag antar att han inte ville vara ensam på stranden så efter en stund sprang han efter oss. Måste vara det gulligaste jag sett, han drack vatten i stort sett vid varje guppande steg/simtag han tog. Bara titta på honom!
DSC 1202 2

DSC 1209 2

DSC 1213 2

 

Under helgen stack vi till Alabama och klättrade. När vi kom fram i Birmingham gick vi ut en sväng på en stig med utsikt över hela staden, innan vi stack till en restaurang och käkade. Efter det satte vi upp tältet på den mest skräckinjagande campingsplatsen i området, med traktorer och skåpbilar och en läskigt övergiven lekplats, och tog natten.

Det regnade under natten och när vi vaknade låg det en tät dimma över stället som gjorde den möjliga skräckfilmsscenen ännu bättre. Trots allt detta var naturen på vägen riktigt vacker. De gröna träden med färgglada blommor och små vattenfall rinnandes från klipporna. Efter en kortare biltur kom vi fram till Palisades, där vi skulle klättra.

DSC 1266 2

DSC 1273 2

Nico behövde hjälp ned. Eller egentligen inte, men han utnyttjar oss. Hundar är manipulerande varelser. 
DSC 1278 2

DSC 1275 2

En genväg, som Daniel klättrar på enklaste och mest graciösa sätt.
DSC 1294 2

DSC 1308 2

Det började ganska bra. Första klippväggen var en vi testat på tidigare så den visste vi var möjlig. Den har sina krångliga bitar men med lite motivation och vilja är det inga större problem.

DSC 1279 2

DSC 1285 2

Sen testade vi på en ny. Och det var väl där det började gå emot oss en aning. När Daniel nästan var uppe, satt i alla säkringar och fått upp repet, började det regna. Inte så farligt till en början, men sen rasade himlen ner. Inte bara det att man blev sjöblöt och inte kunde ställa sig på ett annat ställe eftersom man var tvungen att hålla koll på repet och Daniel som klättrade, utan också det att det blev nästan omöjligt att kommunicera med varandra. Faktum att vi inte kunde se varann underlättade det inte precis heller. Efter att kläderna hunnit bli genomblöta och gåshuden stod på mina armar förstod jag att han var klar med att fixa topprepet och var påväg ned, men jag visste aldrig riktigt hur mycket rep jag skulle mata igenom så att han inte skulle sänkas för mycket åt gången.

Efter en stund kunde jag äntligen se honom igen så det gjorde situationen något enklare. Så sakta men säkert sänktes han ned och plockade ut kilarna. Tills nästa hindret kom. Ett överhäng. Han klättrade sicksack upp mot toppen, men topprepet hamnade rakt över överhänget. Härifrån är jag inte säker på vad som hände, men han hängde i alla fall en knapp meter under överhänget medans säkringarna fortfarande var till vänster om den. Så vi bestämde oss för att jag skulle sänka honom hela vägen ned och att jag skulle plocka ut säkringarna på vägen upp.

Vad som hände sedan var skrämmande. Det är lite oklart för mig exakt hur det låg till, men det var något med en karbinhake och repet som egentligen satt lite riskfullt, så Daniel skulle lossa den vilket innebar att han skulle falla en liten bit på grund av att repet därmed inte skulle förbli spänt hela vägen. "Falla en liten bit" var vad vi trodde. Det visade sig bli hela vägen ned. Jag hann inte ens blinka innan han nuddade marken. Ena sekund hörde jag hans skrik och nästa sekund var han redan nere. 

Tack och lov så fångade repet honom en ytterst liten del ovanför marken så det var där den värsta smällen låg. Helt otroligt nog klarade sig Daniel med endast en svag smärta i höften. Jäkligt mycket tur i oturen. Ett hårstrå ifrån något värre. Det finns så många smådetaljer som hade kunnat förändra situationen åt det dåliga. Om han sänkt sig lite mer innan eller om den stora stenen på marken under honom varit ett par centimeter längre åt vänster.

Där ser ni överhänget, varifrån fallet började.
DSC 1312 2

Så ja, det var "topphändelsen", kan man säga. Men det var inte slut med krångel ännu. Det gällde fortfarande att få ut säkringarna. Men eftersom de satt så sicksackade och repet var blött var det nästan ogenomförbart att dra repet igenom, vilket vi förstås behöver göra så att jag inte ramlar hela vägen ner också om jag tappar greppet. Så vi krånglade med det i en evighet tills vi till slut lyckades få det så att Daniel med mycket kraft kunde få repet i rörelse. 

Jag tycker om att klättra, men när jag äntligen fått ut säkringarna och kunde komma tillbaka ned kände jag en aning av lättnad. Bergsväggen var blöt så det var svårt att få bra grepp. Mina armar var trötta och skorna klämde mycket på tårna. Och tanken på vad som just hade hänt gjorde mig något nervös... Men i slutändan löste det sig. Vi behövde inte lämna kvar våra redskap, OCH både Daniel och jag mådde bra!

DSC 1320 2

Häromdagen plockade vi fram cyklarna och stack ut i det molniga och inte allt för varma vädret. Man får passa på när det inte är kokhett. Dock har vädret varit ganska grått de senaste dagarna ändå. Mycket regn, till och med.

I alla fall, vi cyklade vid stranden nära Fort Pickens-området, där vi var förra gången jag var här också. Måste dock säga att det är mycket mysigare att cykla dit än att ta bilen. Däremot var det första gången för mig på en sån här sportcykel istället för typ en mountainbike. När jag testkörde den och skulle svänga var jag ganska säker på att jag skulle ramla åtminstone en gång under vår cykeltur. Styret är nämligen inte alls lika brett som på en "vanlig" cykel. Men gissa vad? Jag ramlade inte en enda gång! Dock körde jag ner från vägkanten en gång med det finns en förklaring bakom det. Det viktiga här är att jag inte ramlade.

Det är nu ni applåderar.

Tack.

DSC 0991 3

DSC 0993 3

DSC 0996 3

DSC 1000 3

DSC 1011 3

DSC 1014 3

DSC 1020 3

DSC 1022 3

­