­

header

Säg vad beror det på?

Det beror på att trasiga skor är åh så mycket bekvämare än nya skor, det är vad det beror på. Låt oss klargöra det en gång för alla. 

Mina skor var något trasiga och jag insåg att det var dags för nya skor då man nästintill kunde se och räkna mina tår, samt att skosnöret stack ut genom sulan. Dock kändes det lite onödigt då jag bara är här i knappt tio dagar tilll, och har fint fungerande skor hemma i Sverige. Men, så tänkte jag, att jag skulle införskaffa mig ett par billiga dojor. Vilket jag gjorde. Ett par någorlunda stilfulla som jag kan tänka mig att använda igen i vardagen också, tänkte jag.

20150512 111119
Sånahär, ni vet.

Nu, en vandring på en och en halv timma och ungefär sexton blåsor på fötterna senare, börjar jag överväga om det hade varit en bättre idé att förvärva sig ett par rediga löparskor istället trots att jag redan har ett par splitternya liggandes hemma. Men det är nu det. Jag har inte plats till så många par skor i min lilla handbaggage på resan hem. Det är nog sorgligt att jag kommer behöva överge mina gamla dojor åt soptunnan här borta. 

Så ja, jag ägnar detta inlägg åt mina skor. Och ja, det är tillräckligt intressant för er att spendera er tid på. 

Varken Daniel eller jag är så mycket för den fullproppade stranden, men är man i Florida som turist får man bannemig offra sig minst en gång. Vanligtvis om vi får för oss att åka till stranden åker vi en längre sträcka tills befolkningen på just det området tar slut, men den fullsatta stranden hör till en sådan här semester liksom.

Så vi plockade fram våra badkläder och böcker och la oss i sanden. Efter den briljanta idén att springa i vattnet, som uppenbarligen var väldigt väldigt salt och fick mig att vilja kräkas minst en gång. Men även det hör till, har jag fått för mig. Det salta vattnet alltså.

Jag måste erkänna att jag tycker det är ganska trevligt med sådana stränder ändå. Det är en skön stämning. Människor umgås, spelar boll, njuter av vädret, hoppar i vågarna och allt det där. Alla är glada. Förutom barnet som tappade glassen i sanden. Och barnet vars det andra barnet lekte Godzilla på det välarbetade tornet han hade byggt. Men sådant hör till. Det är det som gör stämningen på den fullsatta stranden.

Och ja, jag vet att bilderna får det att se ut som att vi inte är på en fullsatt strand. Så jag erkänner. Vi satt lite längre bort... Men det var folk där också! Vi ville ändå inte sitta mitt i folkmassan.

20150509 153250 2

20150509 171924 2

Igår proppade vi våra cyklar i bilen för att köra till ett spår där vi skulle cykla. Ironiskt, nu när jag formulerar mig så. Men jag menar, skulle vi cyklat till spåret hade vi ju troligtvis inte kommit hem förrän nu. Och kvällsmat samt frukost är ju absolut uppskattat sådär emellanåt också. Så vi tog bilen dit. Och det gick ju fint. 

Cyklandet gick ju också fint. Det finns inte mycket mera att säga om det mera än att vi trampade och att hjulen snurrade. Och det sistnämnda är vi ju definitivt glada för. Förövrigt kan jag nämna att vi såg en hel bunt med kaniner. Inte på samma hög, förstås, men vi såg dem. Och ekorrar. Och fåglar. Och homosapiens också för den delen. Men förövrigt är det som vilken trevlig cykeltur som helst. På ungefär 25 kilometer eller så. 

På turen hem stannade vi efter vägen och spelade tennis med Jeremy och Fanny, tills vi senare också bestämde oss för att ta oss något att käka vid åtta-tiden. Så då stack vi till en restaurang. Vilket gjorde Daniel glad då det var hans tur att laga mat. Och självklart är han och jobbar ikväll så gissa vem som får laga maten igen? 

Jag. 

20150506 183803

Vi tog Nico till stranden idag. Inte oss själva, nej, Nico. Allt handlar om Nico, det är så det går till. 

Så vi tog Nico till stranden idag. Det var en strålande fin dag idag igen, så vi passade till och med på att gå i vattnet en sväng. Jag skar upp foten på en sten men det spelar ingen roll för det påverkar förstås inte Nico. 

Så vad jag har i tankarna nu är att dela med mig av Nicos bästa bilder från dagen. Och ja, de är fan bra. Det är nästan så jag skriver upp honom till en hundmodelltävling, om sådana existerar. Vilket de troligtvis gör men det går antagligen under ett annorlunda namn, vad vet jag. Men vad gör det, han skulle vinna det även om det kallades hundmodelltävling för vita hundar.

Jag vill inte få det att verka som att jag yttrar mig om att vissa på något vis är bättre än andra, absolut inte. Men i det här fallet är det faktiskt så.

Låt mig bevisa det. 

DSC 2034 2

DSC 2051 2

DSC 2052 2

DSC 2053 2

DSC 2066 2

DSC 2071 2

DSC 2084 2

DSC 2118 2

Jag sa ju det. 

På fredagen satte vi oss i bilen och körde mot Alabama för en helhelg med klättring. Vi började resan med en god gärning - räddade denna lillen från vägen!

DSC 1743 2

Efter cirka fem timmar var vi framme i Birmingham, där vi i en halv evighet letade efter ett ställe att campa. Efter frukosten på morgonen körde vi vidare till Steele, där vi skulle klättra.

Så då började vandringen mot bergsväggen...

DSC 1749 2

...och klättrandet! Jag testade på att sätta i säkringarna på vägen upp denna gången, det som Daniel alltid gör. Dock var jag på topprep, för säkerhets skull. Men då har man testat på det också!

P1070156 2

DSC 1762 2

DSC 1768 2

DSC 1772 2

DSC 1776 2

Utsikten där uppe var, som vanligt, fantastisk. Denna gången var vi uppe på toppen tillsammans, så kunde vi njuta av naturen tillsammans! Men sen blev det dags att ta sig tillbaka ned.

DSC 1784 2

DSC 1790 2

DSC 1819 2

Tyvärr började det redan bli mörkt så då blev det dags att hitta tillbaka till bilen. Och det blev svårare än vi hade hoppats på. Det blev mörkt väldigt snabbt och den enda lampan vi hade var min mobil. 35% batteri kvar, så det borde inte vara några problem. Trodde man. Tydligen så suger lampan ur batteriet, så efter ca en kvart hade vi 15%. Så fortfarande med klätterskorna som är alldeles för trånga för att vandra i, skyndade vi oss ned. Men, plötsligt blev vi osäkra på om vi gått rätt. Så snabbt vandrade vi tillbaka för att inse att vi inte gått fel alls. Där förlorade vi säkert 10 minuter också. Och vid den här tiden låg batteriet på 3%. Vi ökade tempot ännu lite mera, men där la mobilen av och där stod vi i mörkret. Mitt i skogen. Sen fick jag en snabb snilleblixt. Kameran har en liten lampa som är till för fokusen. Det är inte mycket, men det är bättre än inget. Det var fullmåne, men bland träden såg man inte särkilt mycket av stigen. Till slut tog vi oss äntligen ner till bilen.

Innan kvällsmaten spenderade vi en stund med att fota månen och liknande.

DSC 1844 2

Denna gången kampade vi på stället där vi klättrade. Tidigt på morgonen vaknade vi av solen och dens extrema värme. Vilket i och för sig inte var så dumt, då man lättare tog sig upp. Efter frukosten var det dags att klättra igen!

DSC 1893 2

DSC 1907 2

DSC 1898 2

Vi gjorde den i två delar. Först klättrade Daniel upp till hälften, sen klättrade jag efter honom i topprep och plockade bort säkringarna som han satt i. Sedan samma sak upp till toppen. Den biten var ganska läskig då man såg hela utsikten eftersom man var ovanför träden, och för att man inte alltid klättrade med magen mot bergsväggen.

Hela biten var ganska lång, så vi hamnade högt ovanför träden när vi var uppe. Själva klättringen var ca 42 meter, men annars var vi ungefär 360-400 meter över havet. Tyvärr hade jag inte med mig kameran till toppen. Det stör mig fortfarande! Trodde det skulle vara ungefär lika som bilden ovanför, men det var mer öppet och ännu vackrare!

Men även nu var det dags att ta sig ner igen. Jag tycker fortfarande att det är extremt läskigt att luta sig baklänges över kanten och sätta sig när man ska ta sig ner, när man ser hur jäkla högt upp man är. Men sen kan man njuta av att bara hänga högt upp i luften medans man långsamt hissas hela vägen ned. Jag i alla fall, Daniel har annat att koncentrera sig på då han måste sänka sig själv hela vägen ned!

DSC 1919 2

DSC 1923 2

Efter klättrandet slukade vi en hel vattenmelon tillsammans och sedan var det dags att köra hela fem-timmars-resan tillbaka hem!

DSC 1933 2

­