Daniel hade fått för sig att vi skulle göra en isklättring i Oppdal, Norge. Tyvärr fanns det dock ingen is så vi bestämde oss att istället försöka oss på berget Snøhetta.
Dyngförkyld satte jag mig i bilen och somnade efter bara någon timme och lät Daniel köra hela åtta timmar. Jag vaknade till tre gånger för att skåda älgar men annars sov jag ganska gott under större delen av resan. Natten spenderade vi i bilen och på morgonen körde vi (Daniel) sista biten till Oppdal.
Till berget som vi skulle bestiga/klättra fanns det tydligen en väg som var avstängd, så vi hade fått höra att en möjlighet var att hyra cyklar och cykla till bergets fot. Så lydiga som vi var hyrde vi två mountain bikes, köpte oss all utrustning som saknades, och när det väl hunnit bli mörkt satte vi oss på cyklarna med alldeles för tunga ryggsäckar och trampade oss mot berget.
13 kilometer. Uppförsbacke. Det hade jag minsann inte räknat med och det uppskattades varken av mig eller min förkylning. Helt ärligt talat var det något av det värsta jag upplevt i mitt glädjefyllda liv. Efter x antal km bestämde vi oss för att gå istället för att det rent sagt var ett helvete. Men med en ryggsäck synnerligen för tung för min stackars lilla rygg, en halvdålig pannlampa då vi skulle spara på batteri och en andningsväg med brist på lufthål underlättade det inte ett dugg. Men efter ett antal timmar som verkade sig vara minst ett halvår kom vi fram till stugan.
Som var låst. Så vi fick sätta upp ett tält.
Klockan sex på morgonen vaknade vi av larmet. Till min förvåning var vi inpackade i snö...
...och eftersom det fortfarande snöade bestämde vi oss för att dröja kvar i våra varma sovsäckar en stund till. Så några timmar senare kämpade vi oss upp och började vandra mot bergsfoten, som förövrigt var några kilometer till.
Sedan började uppförsbacken igen. Och stenar fanns det lika många som myror i en myrstack.
Utsikten var verkligen fantastisk åt alla håll!
Även den lilla stugen vid bergets fot var så klart låst. Inte fasen kunde de tänka på oss som inte vandrar under högsäsong.
Detta underlag hade vi heller inte räknat med så det tog oss aningen med extratid. När klockan närmade sig två och vi nästan var vid toppen bestämde vi oss efter många om och men för att inte köra klättringsdelen då det skulle innebära att vi skulle behöva gå tillbaka på alla stenar i mörkret. Så vi vandrade vår väg tillbaka mot tältet med oerhört imponerande taggar under skorna, plockade ned vårt pick och pack och hoppade på cykeln för ytterligare 13 km.
NEDFÖRSBACKE. Och snö, och mörker, och pannlampa. Fatta vad spännande. Vi hade ingen aning om vad som pågick runt omkring oss medan vi for nedför backarna i racerfart. Vem vet, vi kanske var omringade av en armé med myskoxar. Vi hade fått hört att det fanns sådana där så det är absolut mycket möjligt.
Sista kämpiga delen var en uppförsbacke till bilen. Sedan åt vi upp en hel chipspåse som låg och väntade på oss.
Men detta var bara en liten del av denna kämpiga Norge-resa, det kommer mer! Kommer högst troligt att posta det inom närmsta veckan!