På lördagen satte vi oss i bilen och körde till Mobile. Vi spenderade några timmar där i staden men eftersom det var en festival pågående så slutade det med att vi fick gå runt hela det avstängde området.
Vi körde vidare till Montgomery där vi stannade för pizza, och körde till Birmingham för att leta upp ett hotell. Utsikten från hotellet var inte helt fel!
På morgonen letade vi upp ett ställe för att käka frukost och körde sedan vidare till vår slutdestination. Vid staden Steele fanns det finfina bergsväggar där vi skulle klättra. Vi parkerade bilen och började gå mot bergsväggen.
Det var första gången någonsin som jag klättrat på riktigt, och nu i efterhand fattar jag inte varför jag inte gjort det tidigare. Det är sjukt spännande! Jag är inte höjdrädd, men jag råkade titta ned när jag nästan var uppe på toppen och då kan jag tala om för er att det pirrade lite i kroppen. Och att jag var tvungen att lugna ner mig och tala om för mig själv att jag kan klara det till toppen levande. Vilket jag gjorde. När jag väl var där uppe och kunde sitta och titta omkring mig skakade nog av både rädsla och lättnad samtidigt. Utsikten var något så otroligt vacker och jag önskar att jag hade kameran med mig upp för att fotografera. När man står vid bergsfoten och tittar upp inser man inte hur högt upp vi egentligen befinner oss, men när man är där uppe... Herrejösses. Om det blir en nästa gång ska jag allt komma på något sätt att få med mig kameran upp utan att krossa den. Men tänk er ungefär den översta bilden av dessa fyra fast från ett mycket högre perspektiv.
När jag hunnit njuta lite av utsikten var det dags att ta sig tillbaka ner. Det var här jag var rätt säker på att jag inte skulle klara mig tillbaka levande och som nervositeten slog till rejält. Jag vet att Daniel har mig i repet och att jag kan lita på honom till 100%, men när man ska luta sig över kanten av bergsväggen baklänges och inte ser något annat än själva kanten man står på så tillåter man sig själv att bli en aning rädd. Speciellt om det är första gången. Dock när jag väl tog mig över kanten och var tillbaka på själva bergsväggen med fötterna kändes det lite bättre för hjärtat och jag kunde andas lite lugnare igen. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka ned till säker mark. Spänningen och rädslan var lätt värt det.
Det var dags att packa ihop eftersom det började bli mörkt och vi hade inget annat än månljuset att följa på vandringen genom skogen tillbaka ner till bilen. Vilket enligt mina åsikter tillägger lite mer spänning för dagen så det gör inget. Vi letade upp ett ställe att käka tillbaka i Montgomery och stannade på ett ställe för att knäppa några bilder.
Runt två-tiden på natten kom vi äntligen hem. Och ja, jag somnade i bilen. Jag kan inte hjälpa det. Jag ber om ursäkt, Daniel.