Sextiosju dagar. Flugit förbi. Närmare ettusensexhundraåtta underbara timmar. Borta. Jag hatar farväl. Jag saknar Daniel och Nico redan. Till och med hans stökiga lägenhet och den obäddade sängen. Som Nico varje kväll kämpar sig upp på men fortfarande behöver hjälp med bakbenen. Samtidigt är det inte helt fel att komma hem till min nybäddade säng och ett gäng aning smidigare katter. Och inte minst sagt familjen.
Det finns för- och nackdelar med allt.
Förutom om man heter Marlou och flyger från Oslo till Pensacola eller från Atlanta till Oslo. Då finns det endast nackdelar. Jag spenderade säkert en vecka sammanlagt på att köpa nya kläder och grejer som jag förlorade när jag aldrig fick resväskan tillbaka. Åh, ironin. Klart fan att de tappade bort min väska igen på hemvägen. Jävla pajaser.
Men okejdå, det fanns några fördelar med hemresan.
* I det andra flyget var sätet bredvid mig ledigt, så då var det bara att lägga upp fötterna och gosa ner sig under filten som man fick.
* På min tvskärm valde jag att titta Horrible Bosses och sedan somnade jag. Aningen obekvämt ändå men jag somnade.
* I Kanade hade de fräsiga tåg på flygplatsen som såg ut som bergochdalbanor runt från terminal till terminal, där jag fördrev delar av mina sju timmar på flygplatsen.
* Jag hade en liten skål med frukt kvar från min frukost innan jag lämnade, som jag mumsade på mitt på golvet i flygplatsen.
* Det var vacker utsikt över städerna fyllda med lampor på natten och väl högt upp somnade jag gott på sista planet.
* Förövrigt hann jag med alla mina flyg så det i sig kan man kalla en fördel.
* Sen fick jag äntligen träffa mina föräldrar igen.
Men tro mig när jag säger att det fanns betydligt fler nackdelar.
* Startat med att jag behövde säga hejdå till Daniel och som jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att träffa på ett bra tag.
* Fortsatt med att någon snubbe stal min plats i flyget och bestämde för mig att jag skulle sitta i hans plats så jag hamnade precis ovanför vingen och inte hade någon utsikt.
* De tog min handbaggage någonstans som jag fick tillbaka när vi klev av planet. Alla väskor låg på en "tvåvåningskärra" och självfallet ligger min underst i hörnet, DEN ENDA som det rinner ett jäkla vattenfall på. Med tanke på att det är blixtlås läcker det ganska lätt igenom. Alla mina teckningar låg i där. Tack och lov inpackade i plast.
* Sedan landade jag i Kanada och spenderade ca sju timmar genom att vandra runt i en flygplats i hopp om att jag faktiskt befann mig i Kanada då det lika gärna hade kunnat vara Pakistan. Fråga inte mig hur en typisk kanadensare ser ut för jag såg inte en enda.
* Eftersom jag nästan satt längst bak i planet till Island var jag mer eller mindre sist att gå av planet. Vetandes att mitt nästa plan skulle lämna om en knapp timme. Det tog dem säkert tjugofem lååånga minuter att kliva av och inte nog med det skulle vi gå igenom security med väskorna direkt vi klev av. Och det var minsann inget tåg på räls heller. Detta tåget var definitivt långt bredvid rälsen. Och där på tvn ser jag "GO TO GATE" med stora bokstäver vid mitt nästa flyg. Det var ju i alla fall lättare sagt än gjort. Även om det såsmåningom var gjort precis i tid.
* På planet fick jag ingen mat. Alls. Överhuvudtaget. Inte något av dem. Jag åt inte på hela resan, mer än några vindrivor och ett par skivor melon.
* Äntligen tog jag mig fram i Oslo, men inte fan fanns min väska med på rullbandet. Så jag pratar med en kvinna som helt klart måste ha vaknat på fel sida på morgonen, för när jag sa "Ursäkta, vad sa du?" då det tog mig ett tag att koppla till norska, upprepade hon sina ord i en skrikande tonart jag aldrig upplevt förr. Och när jag sa att jag såg min väska i Toronto och checkade in den där borta på nytt sa hon " Nej, men det tror jag inte att du gjorde för det har du inget kvitto på.". Kvinna, snälla, jag var där, sluta håll på. Så vad som visar sig är att de i Atlanta bara skrev kvittot till Reykjavik då det egentligen var till Oslo det skulle. Tack så mycket.
Så där har ni mer eller mindre min resa beskrivad. 
Välkommen hem till Sverige, Marlou.
Tack, Marlou.