Självklart hade jag fel när jag började misstänka att resan skulle gå som på räls. För vad hade jag förväntat mig då det var ett flygplan.
Oslo
Allt i Oslo funkade fint! Där hade jag i och för sig mamma och pappa som hjälpte mig och höll mig sällskap. Så det var ingen fara så. Vi fixade bagaget. Ställde allt för många frågor för vad en genomsnittlig flygplatsmänniska kan klara av för att behålla en trevlig ton. De sa att bagaget skulle gå hela vägen fram så att jag inte behövde checka in den på nytt vid varje stopp. Dock behövde den gå igenom tullen i Atlanta, så där skulle jag ändå behöva hämta det.
Men detta klarar jag! Det var dock dags för lillfågeln att börja använda egna vingar och flyga utan mamma och pappa. Ack, jag måste erkänna att det stack lite i magen att gå igenom med handbagagen själv och vinka hejdå till dem. På utsidan såg jag stark ut men på insidan krålade jag mig gråtande tillbaka till mamsen och papsen mellan köns hundratals fötter. Men det var icke ett alternativ så det var bara att samla sig och bita ihop!
Väl igenom där släppte det ganska fort. Jag gick på planet och fick äran att sitta mellan Mario och Sheldon Cooper. I alla fall kan vi låtsas om det för de var rena kopior. Satt på tredje raden precis bakom en gardin som de såklart nödvändigtvis behövde stänga så det var som att sitta i ett trångt badkar med duschdraperi på tre pers och jag var inklämd i mitten. Där var jag ju lyckligt lottad menar jag. Som tur var kunde jag ha ett trevligt samtal med min vänstra flygkamrat. Bra att ha något att fördriva tiden med.
Amsterdam
"Du kommer gå vilse i Amsterdam, Schiphol, för det är enormt!". Det är stöttande ord, absolut. Men helt ärligt talat hade jag inga svårigheter att hitta min gate överhuvudtaget. Det enda var det att vägen dit var ett helt träningspass i sig då jag behövde gå i något som kändes som minst en halvtimme. Sen kom den evighetslånga kön til boardingen. Där blev jag självklart plockad åt sidan för att de misstänkte mig vara en farlig typ antar jag. Så medan de ställde mig sjuhundratrettioåtta frågor och bad mig att vänta x antal gånger såg jag halva kön passera mig. Det var ju en sorglig syn.
Och DÄR, såklart. Första problemet. Det där med att bagaget skulle hämtas i Atlanta men ändå skickas hela vägen till Pensacola hade de inte gett mig nåt bevis eller stämpel för, så det var ju helt ofattbart. Så till slut skrev de ett nummer skrivet på min biljett som jag skulle ringa ifall något skulle gå fel. Med andra ord; chansen att du får din bagage i Atlanta är ytterst liten men det får bli ett senare problem.
Jag fick gå på planet i alla fall så jag var väl inte så farlig som jag såg ut ändå. Detta var ta mig fan inget dåligt flygplan detta! Stort som attans med tre rader. Och självklart fick jag sitta i mitten på mittersta raden. Det måste ändå vara sämsta möjliga plasten som går att få. Dock var även här min vänstra flygkamrat en pratsam typ, så innan planet äntligen lyfte hade jag i alla fall något att göra. När vi väl kom iväg somnade han inom två sekunder. Och sov i nio timmar i sträck halvt lutande mot min axel. Det är mig allt en smått obehaglig situation som jag ärligt talat hellre undviker.
Men det var LYX här inne! Jag fick mig kudde och filt, blev frågad om jag ville ha mat och godsaker eller något att dricka i stort sett varje kvart, hade en touch-tv framför mig där jag kunde kolla film, spela spel, lyssna på musik och massa annat spännande som jag inte ens hann utforska. Så det var inte fel. Bortsett från att jag mådde ganska dåligt eftersom jag är åksjuk och säkert då också flygsjuk och egentligen inte kan göra något under tiden. Plus att jag sammanlagt hade fått ungefär två timmars sömn på 48h, innan jag kunde lägga mig på kvällen. Tror jag sov i högst fem minuter på detta planet. Och under de fem minuterna hann jag halvt bryta nacken för att jag inte hade någon kant att luta huvudet mot.
Atlanta
Iväg och hämta väskan. Vart i helvete då? Jag skulle igenom ungefär sexton kontroller innan jag efter många stopp för att fråga efter vägen (som mestadels inte alls var hjälpfulla eftersom de var ytterst otrevliga) hittade till bagaget. Jag anade det redan. Jag anade redan att jag inte alls skulle få min bagage. Och visst fan hade jag rätt! Så två faktiskt trevliga killar (JA ELLER HUR) hjälpte mig och sa vart jag skulle gå och så. Så jag ställde mig i kön där de rekommenderade mig att gå, och när det äntligen nästan var min tur kom det en surtant och bad mig och några andra följa med henne, OCH SEN BARA FÖRSVANN HON. Tack så mycket för den hjälpen. Slutligen skulle vi alltså igenom samma kö igen men hon förklarade aldrig vad som skulle hända med bagagen. Så lite misstänksam som jag var frågade jag ungefär varje personal jag kunde hitta innan jag fick ett tydligt svar som antydde att det skickades direkt till Pensacola.
Vilken flygplast alltså. Den var halvt omöjlig. Inte nog med att det är mycket folk, nej. Jag skulle ta ett tåg till min gate. ETT TÅG. Förstå att detta gjorde mig en aning förvirrad. Men jag hittade till min gate och kom ombord till slut. Om någon under dessa timmar kunde läst mina tanken hade alla stirrat på mig med hakan i golvet, för aj aj AJ vad många fula ord jag tänkte och kanske vid vissa tillfällen råkade tänka högt.
Pensacola
Flyget till Pensacola tog inte alls länge, så nu var det bara att hämta väskan och leta upp Daniel. Daniel hittade jag, vilket gjorde min dag. Men inte fan var väskan där. Så ja. Jag blev av med min väska. Det var ju trevligt. Alla mina kläder ligger i den väskan. Det var ju trevligt. Som tur var var det är snäll och hjälpsam kvinna som hjälpte mig och förhoppningsvis får jag väskan skickad till mig imorgon!
(Eftersom jag inte har min väska kan jag inte överföra bilder från kameran så här har ni en bild på mig och Nico som har pusskrig istället!)