- Detaljer
- Kategori: Norge 2015
Så sista dagen i Norge var det klätterdags. Vi valde ett slumpmässigt berg som vi helt enkelt skulle vandra och klättra raka vägen upp. Det var Daniels idé. Jag var inte alls skeptisk. För jag har inte alls dåliga erfarenheter med sådant. Nejdå. (Jo det har jag, -> bara läs det här.)
I alla fall.
Vi klev upp tidigt på morgonen och parkerade bilen nedanför berget. Och började kliva genom träd och pinnar och stenar som ett par skogsmullar. Kameran var dock nedpackad i väskan, men när vi tog fram repen och skulle börja klättra passade jag på att knäppa en bild.
Och sedan skulle den ned i väskan igen. (Daniels stränga regler.) Nu var det fokus på klättring som gällde. 
Det var ingen värre komplicerad klättring till en början. Tills vi kom ungefär till dit där Daniel står som bilden ovan visar. Som förövrigt ser ganska enkelt ut från den här vinkeln. Men nej. Låt er inte luras. Det var en glipa på typ en meter mellan stenen man stod på och den man skulle upp på. Och det var bara hålet. Sen höjden av stenen man skulle upp på också. Alltså ett jättekliv. Ett omöjligt jättekliv när benet inte når. Så vad gör man? Man kämpar som en jäkla dåre i säkert en kvart, med smärta i varje kroppsdel och tårar i ögonen. Fingrarna nedgrävda i en glipa i klippan, ena foten i en omöjlig vinkel och den andra dinglandes så att tån precis når stenen man stod på. Och då förväntas det att man ska kunna dra sig upp med kraften i fingrarna. Nuh-uh. Har man inte den styrkan får man hitta på annat. Så på något ödle-vis lyckades jag efter en jäkla massa evighetsminuter ta mig upp. Tror mina korta tre ord när jag kämpat mig upp var "F*ck this shit", men måste ärligt medge att det tillförde lite spänning i det hela! 
Dessutom lurades vi säkert tre gånger att vi var på toppen, men att det hela tiden fanns mer. Vi hade tagit reda på att det fanns en stig på toppen som vi tänkte ta tillbaka ned då det troligtvis skulle luta lite för mycket åt det farliga hållet om vi tagit samma raka väg ned som vi tagit upp.
En sån där romantisk par-bild, ni vet.
Jag har Daniel I koppel. Eller han mig. Jag tror mer på han mig.
Utsikten var fantastisk, och här hade vi äntligen tagit oss till toppen!
Så efter att vi njutit av utsikten och allt det där var det bara att börja vandringen tillbaka till bilen. Som förövrigt var mycket mer slitsam än min stackars trötta kropp hade hoppats på.
Här är Håggåberget från sidan. Vi klättrade ungefär i linje med där berget möter himlen på högersidan, upp till toppen. Var ju inte riktigt den klättringen som vi hade åkt till Norge för, men det var definitivt kul ändå!
- Detaljer
- Kategori: Norge 2015
Så en fortsättning på Norge-resan kan det vara ett fint tillfälle till nu.
Vi hittade ett hotell på kvällen där vi spenderade natten. Det säger ju sig självt. Vi bestämde oss för att ta en någorlunda vilodag dagen efter vandrandet i snö och berg (och den plågsamma cykelturen dagen innan), samt hitta ett fint berg att beklättra till dagen därpå. Så vi tog bilen och körde runt i Oppdal.
Efter ett massa tittande på berg hittade vi en fin flod där vi vandrade vid på klipporna. Som tydligen också hade klätterväggar men det var vi för stunden inte så supertaggade på då det hängde över vatten och det var megakallt. Så blev en lugn vandring istället.
När det började bli mörkt traskade vi tillbaka till bilen och stannade på en fin punkt efter vägen för att titta på utsikten! 
Efter det och käk var det bara att gå och lägga sig igen och samla energi till nästa dags äventyr! Vilket jag självfallet också har en massa bilder ifrån att dela med mig! :')
- Detaljer
- Kategori: Norge 2015
Daniel hade fått för sig att vi skulle göra en isklättring i Oppdal, Norge. Tyvärr fanns det dock ingen is så vi bestämde oss att istället försöka oss på berget Snøhetta.
Dyngförkyld satte jag mig i bilen och somnade efter bara någon timme och lät Daniel köra hela åtta timmar. Jag vaknade till tre gånger för att skåda älgar men annars sov jag ganska gott under större delen av resan. Natten spenderade vi i bilen och på morgonen körde vi (Daniel) sista biten till Oppdal.
Till berget som vi skulle bestiga/klättra fanns det tydligen en väg som var avstängd, så vi hade fått höra att en möjlighet var att hyra cyklar och cykla till bergets fot. Så lydiga som vi var hyrde vi två mountain bikes, köpte oss all utrustning som saknades, och när det väl hunnit bli mörkt satte vi oss på cyklarna med alldeles för tunga ryggsäckar och trampade oss mot berget.
13 kilometer. Uppförsbacke. Det hade jag minsann inte räknat med och det uppskattades varken av mig eller min förkylning. Helt ärligt talat var det något av det värsta jag upplevt i mitt glädjefyllda liv. Efter x antal km bestämde vi oss för att gå istället för att det rent sagt var ett helvete. Men med en ryggsäck synnerligen för tung för min stackars lilla rygg, en halvdålig pannlampa då vi skulle spara på batteri och en andningsväg med brist på lufthål underlättade det inte ett dugg. Men efter ett antal timmar som verkade sig vara minst ett halvår kom vi fram till stugan.
Som var låst. Så vi fick sätta upp ett tält.
Klockan sex på morgonen vaknade vi av larmet. Till min förvåning var vi inpackade i snö...
...och eftersom det fortfarande snöade bestämde vi oss för att dröja kvar i våra varma sovsäckar en stund till. Så några timmar senare kämpade vi oss upp och började vandra mot bergsfoten, som förövrigt var några kilometer till.
Sedan började uppförsbacken igen. Och stenar fanns det lika många som myror i en myrstack.
Utsikten var verkligen fantastisk åt alla håll!
Även den lilla stugen vid bergets fot var så klart låst. Inte fasen kunde de tänka på oss som inte vandrar under högsäsong.
Detta underlag hade vi heller inte räknat med så det tog oss aningen med extratid. När klockan närmade sig två och vi nästan var vid toppen bestämde vi oss efter många om och men för att inte köra klättringsdelen då det skulle innebära att vi skulle behöva gå tillbaka på alla stenar i mörkret. Så vi vandrade vår väg tillbaka mot tältet med oerhört imponerande taggar under skorna, plockade ned vårt pick och pack och hoppade på cykeln för ytterligare 13 km.
NEDFÖRSBACKE. Och snö, och mörker, och pannlampa. Fatta vad spännande. Vi hade ingen aning om vad som pågick runt omkring oss medan vi for nedför backarna i racerfart. Vem vet, vi kanske var omringade av en armé med myskoxar. Vi hade fått hört att det fanns sådana där så det är absolut mycket möjligt.
Sista kämpiga delen var en uppförsbacke till bilen. Sedan åt vi upp en hel chipspåse som låg och väntade på oss.
Men detta var bara en liten del av denna kämpiga Norge-resa, det kommer mer! Kommer högst troligt att posta det inom närmsta veckan!