Den enda planen jag hade när jag åkte till Spanien var att bestiga berget Montgó, men efter x antal dagar började jag ge upp hoppet då min vän Mark som skulle göra mig till sällskap hade ett fullproppat jobbschema. Men tur som man har så var han ledig min sista dag, så vi passade på!
Runt halv elva-tiden på morgonen begav vi oss till berget och med våra ryggsäckar på och kameran redo började vi vandra upp till toppen. 
Vädret var toppen och utsikten likaså. Jag har tagit mig till toppen två gånger tidigare, men båda gångerna knappt tagit mig ner. Eller, inte tagit mig ner på rätt sätt, kanske man ska säga. Den första gången hamnade vi i fel stad på fel sida av berget så vi var mer eller mindre tvungna att klättra halva vägen upp igen och ta en annan stig, och den andra gången ville jag undvika det så då tog vi första "bästa" vägen rakt ner. Det var knappt en genomförbar väg. Så eftersom detta var Marks första gång, dessutom med mig som vägledare, var det bara frågan om han skulle ta sig hem samma dag. Men tredje gången gillt, sägs det.
Första riktiga pausen tog vi vid denna grotta strax innan toppen. Och det var välbehövligt. Trots att det bara är mars så brände solen på rejält, och att det var uppförsbacke och brist på kondition underlättade ju inte vandringen. Så vi utnyttjade denna stund att sitta och njuta av den fantastiska utsikten. Och kämpa med självutlösaren. 
Sen begav vi oss vidare till toppen. Hurra! Även där uppe hade vi tur med väder och vind, så vi satte oss en stund och käkade en macka. Som jag nästan lyckades kasta nedför berget.
Sen, självfallet, skulle det poseras på denna stolpe som är den absoluta toppen av berget.
Och så efter en stund började vi gå igen!
Här nedanför var förövrigt där som jag och granngrabbarna började vårt äventyr förra gången. Det kan ni få läsa om här ---> "Äventyrshatten var definitivt på" , om ni känner för det! 
På en av kullarna står ett stort kors, där inte jag heller hade varit än, så vi bestämde oss för att gå dit. Men det visade sig att man skulle gå halva berget nedför, sen halvt runt denna kulle för att sen kämpa sig tillbaka och upp på den. Det var ju inte tanken, hallå. Trodde vi var klara med klättrandet. Men man får väl nöja sig med att utsikten även här var superduper. Så så klart satte vi oss en stund där och njöt, också lite för att försöka lista ut vart fasen vi skulle ta vägen för att ta oss till rätt stad. Vilket visade sig vara samma stig som vi kom från. Och sen efter en längre stund kände jag äntligen igen mig. Applåder till mig och creds till "tredje gången gillt".
Oooch vandringen ned på riktigt startar nu! 
Sen började ett ytterligare kapitel med äventyr. Den branta sluttningen. 
Men ungefär sju timmar, några blåsor och två solbrända kroppar senare tog vi oss till Denia, där pappa stod och väntade på oss med bilen. Både slitsamma men rejält minnesvärda timmar! 
