Så sista dagen i Norge var det klätterdags. Vi valde ett slumpmässigt berg som vi helt enkelt skulle vandra och klättra raka vägen upp. Det var Daniels idé. Jag var inte alls skeptisk. För jag har inte alls dåliga erfarenheter med sådant. Nejdå. (Jo det har jag, -> bara läs det här.)
I alla fall.
Vi klev upp tidigt på morgonen och parkerade bilen nedanför berget. Och började kliva genom träd och pinnar och stenar som ett par skogsmullar. Kameran var dock nedpackad i väskan, men när vi tog fram repen och skulle börja klättra passade jag på att knäppa en bild.
Och sedan skulle den ned i väskan igen. (Daniels stränga regler.) Nu var det fokus på klättring som gällde. 
Det var ingen värre komplicerad klättring till en början. Tills vi kom ungefär till dit där Daniel står som bilden ovan visar. Som förövrigt ser ganska enkelt ut från den här vinkeln. Men nej. Låt er inte luras. Det var en glipa på typ en meter mellan stenen man stod på och den man skulle upp på. Och det var bara hålet. Sen höjden av stenen man skulle upp på också. Alltså ett jättekliv. Ett omöjligt jättekliv när benet inte når. Så vad gör man? Man kämpar som en jäkla dåre i säkert en kvart, med smärta i varje kroppsdel och tårar i ögonen. Fingrarna nedgrävda i en glipa i klippan, ena foten i en omöjlig vinkel och den andra dinglandes så att tån precis når stenen man stod på. Och då förväntas det att man ska kunna dra sig upp med kraften i fingrarna. Nuh-uh. Har man inte den styrkan får man hitta på annat. Så på något ödle-vis lyckades jag efter en jäkla massa evighetsminuter ta mig upp. Tror mina korta tre ord när jag kämpat mig upp var "F*ck this shit", men måste ärligt medge att det tillförde lite spänning i det hela! 
Dessutom lurades vi säkert tre gånger att vi var på toppen, men att det hela tiden fanns mer. Vi hade tagit reda på att det fanns en stig på toppen som vi tänkte ta tillbaka ned då det troligtvis skulle luta lite för mycket åt det farliga hållet om vi tagit samma raka väg ned som vi tagit upp.
En sån där romantisk par-bild, ni vet.
Jag har Daniel I koppel. Eller han mig. Jag tror mer på han mig.
Utsikten var fantastisk, och här hade vi äntligen tagit oss till toppen!
Så efter att vi njutit av utsikten och allt det där var det bara att börja vandringen tillbaka till bilen. Som förövrigt var mycket mer slitsam än min stackars trötta kropp hade hoppats på.
Här är Håggåberget från sidan. Vi klättrade ungefär i linje med där berget möter himlen på högersidan, upp till toppen. Var ju inte riktigt den klättringen som vi hade åkt till Norge för, men det var definitivt kul ändå!