Gissa var jag befinner mig! Just det, Florida! Tog mig en flygtur hit igen. Fast jag lät Daniel vara fullt omedveten om att det var på gång. En överraskning, tänkte jag. För jag vet hur mycket han älskar överraskningar! Sarkasm, han hatar överraskningar. Perfekt! Så låt mig berätta hur min resa var den här gången!
Upp tidigt på morgonen, in i duschen, ut ur ducshen, äta frukost och in i bilen. Efter ett par timmar befann vi oss på Gardemoen där mitt flyg till London skulle lämna om något mer än en timme. Jag hade bestämt mig i förväg att jag bara skulle resa med handbagagen för att undvika hela besväret med att tappa bort bagaget och aldrig få tillbaka det, som förra gången. Icke minsann, att det skulle få förstöra hela min resa igen. Så jag klarade mig faktiskt förvånansvärt bra på det. Handbagagen och en personlig väska på det. Perfekt!
Då var det dags att säga hejdå till mamma och pappa och ställa sig i kö till tullen. Ut med datorn och vätskor, av med ytterkläderna och igenom pipgrejen i hopp om att den blinkar grönt och inte tjuter. Sen vidare till sin gate och då var det bara att vänta. Inte visste jag att Oslos flygplats är så stor. Och självfallet måste Marlou kämpa sig igenom folkmassan till den gate'en som var nästintill allra längst bort. Men jag hann dit i tid, även om det tog förjävligt lång tid att stoppa tillbaka laptopen i väskan som har ungefär samma marginal som vid en sovsäck i en sovsäckpåse. Det passar egentligen inte men man får det att passa.
Så då satt man på flyget till London. 
Jag fick mig en fönsterplats, perfekt avstånd till vingen, och ingen i sätet bredvid mig. Nästan så det inte kunde bli bättre! Speciellt då jag gärna sprider ut mina grejer, och detta var ett fint tillfälle att rita lite. Resan tog 2 timmar och 25 minuter ungefär. Utsikten över London var fantastisk! Det är verkligen så man tänker sig att London ska se ut, med fantastisk arkitektur och stora röda bussar som kör på fel sida av vägen. Solen låg perfekt för att kunna knäppa några bilder.
På flygplatsen blev jag tydligen skickad till fel terminal. Tack så mycket för det. De skickade mig till terminal 5 bara så att jag kunde få vänta i led, äntligen komma fram till kontrollen och sedan få reda på att allt det var i onödan. Så fick då skynda mig på en buss till terminal 3 och gå igenom allt det där en gång till.
Jag hade verkligen inte lång tid på mig, för min plan var att skicka ett meddelande till Daniel för att säga att jag skulle sticka till stan och träna och sen ut med några kompisar på kvällen så det skulle bli svårt att smsa, men det hann jag inte ens göra. Dock slapp jag hela förhöret som jag fick i Amsterdam förra gången. Vilket var skönt, för man börjar alltid tvivla lite på sig själv när man blir osäker på frågor som man egentligen så tydligt vet svaret på, då de avfyrar frågor som vapen.
"Har du packat väskan själv?"
"Blå! Oftast blå. Nej vänta."
Innan jag ens hann blinka så satt jag redan på planet till Miami. Väl på detta gigantiska plan visade det sig att även denna gång hade jag ingen bredvid mig, men denna gång innebar det att jag fick tre filtar och kuddar, tre säten att sprida ut mig på och tre skärmar med filmer, spel, musik och liknande (som i och för sig inte lönar sig att använda mer än en). Dock fick jag bara käk och snacks för en person... Som man förövrigt ändå skulle kunna mata ett lejon med. Även om det bara var två köttbullar i min maträtt. Det kom verkligen snacks och sådant hela tiden. Jag klagar inte! Man måste ha något att göra på ett nio-timmars flyg!
Även här kunde jag såklart fotografera lite!
Väl på flygplatsen i Miami blev alla direkt vidareskickade till en förfärligt lång kö till tullen. Otroligt trött och med migrän på grund av ytterst lite sömn stod man där och väntade på att man då och då kunde förflytta sig ett steg framåt. Detta som kände sig ta en evighet tog äntligen slut och sån tur som jag ibland har fick jag en supertrevlig och skämtsam man som hjälpte mig. Det lyfte mitt humör någorlunda, så tackar för det!
Nu var det bara sista flyget kvar, som bara skulle ta en och en halv timme eller så. Denna gången hade jag inte möjligheten att sprida ut mig, utan istället var det riktigt trångt och det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle bli att lägga sig i sängen ikväll. Jag fick dock en fönsterplats igen, så även här var ju utsikten fantastisk! Det var mörkt vid det här laget, och jag kan säga att det finns en hel del lampor i Miami. Inte nog med det var det fullmåne som dessutom var röd under en kortare period, så det var supervackert. Tyvärr fick jag inte med det på bild.
Äntligen var man framme i Pensacola. Jeremy var där för att hämta mig så ganska snabbt åkte vi mot Daniel, som inte hade en aning om att jag var på väg. Så där stod vi utanför hans dörr. Jeremy hade sagt att han skulle komma förbi mot kvällen för att hämta grejer som han hade lämnat kvar hos Daniel, men det blev visst något senare än planerat. Tanken var att dörren skulle lämnas olåst så han kunde "gå in och hämta sina grejer och låsa dörren på väg ut". Men vad hittar vi utanför hans dörr? Jo, Jeremys grejer. Och såklart var dörren låst. Så vad gör man då? Man knackar tills någon öppnar dörren. Jag tror att vi knackade och kastade grejer på hans balkong i en halvtimme innan han till slut stormade ut och var något förbannad på Jeremy för att han väckte hela området med sitt väsen så där sent. Något senare insåg han att jag var med och då såg man kugghjulen arbeta i huvudet på honom. Till slut förvandlades ilska och förvirrning till en blandning av ilska, glädje och förvirrning. Sedan visades dock tacksamheten till både Jeremy och mig för att vi gjorde allt det här trots att han hatar överraskningar och vi betedde oss som galningar.