USA 2015

Sista helgen innan jag lämnade Florida stack vi och klättrade en sista gång. Gången innan hade vi bestämt att vi skulle testa på en spricka istället för "vanlig klättring". Så vi hittade en fin vägg som vi hade lagt beslag på tills nästa gång. Jag måste ärligt säga att det inte lockade så speciellt mycket då jag inte är särskilt erfaren och det är en helt annan metod av klättring. Men när jag väl avslutade hela var det defenitivt en utav de roligaste jag gjort! Det tyckte dock inte Daniel, men vi bestämde oss ändå för att spendera mera tid på endast den och klättrade den tre gånger var. 

Slänger in en bildbomb. 


Förberedelser.


Mera förberedelser.


Ännu mera förberedelser. 


Krigaren Nico. 


Oooch Daniel har tagit sig upp efter en del om och men! 


Medan han grejar med hela säkerhetsprocessen där uppe klickar jag några bilder på honom, hihi.


HIHI. 


Men sen var det min tur! 


Daniel hade med sig sin kamera upp och fick en väldigt glad klättrande mig på bild. 


Som sagt. Jag tog mig upp så mycket snabbare än väntat, så då är det tillåtet att le. Jag var som spindelmannen. Fast glad. Som sagt. 


Utsikten över träd och klippor. 


Inte helt dumt ändå. 

Tills det var dags att klättra ned och förbereda hemfärden, då mitt flyg lämnade marken på morgonen dagen efter.

På vägen ned mot bilen blev vi dock bemötta av något oväntat. En svart skallerorm som rasslade mot oss. Jag gick framför Daniel och hörde något skallra så av nyfikhet vände jag på huvudet och såg en lång, svart svans. Så av ren banalitet utgick jag från att det var ödlor, vilket det finns gott om där borta. Tills jag scannade den från topp till tå (även fast ormar inte har tår så vitt jag vet) och insåg att det inte alls var ödlor. Så jag tog i från tårna (jag har tår) och skrek ett gällt flickskri, trampade lite på stället och hoppade sedan därifrån. Jag vände mig om och märkte att ormen rullat upp sig till en garnboll och Daniel hoppat av stigen och glidit ner i skogens bädd. Dock i osäkerhet om jag skrämt honom eller om det faktiskt var ormens bestyr. Men efter hans desperata försök att klättra upp igen och springa iväg fastlade jag att han definitivt sett ormen. Så medan jag stod på säkert avstånd passade jag på att småskratta åt Daniels misslyckande och förfäran. Vid det här laget önskade jag mera att jag faktiskt hade kameran framme för att ta kort på hans reaktion snarare än att ha kunnat ta kort på ormen.