Nästa dag var det bara att kämpa sig ur sängen igen innan vaporetton med klasskompisarna stack iväg till andra sidan. I och för sig var det inga svårigheter att vakna då det ringde ungefär 24 larm varje morgon varav samma upprepades minst 5 gånger och hälften utav dem spelades i väldigt långa minuter innan de stängdes av.
Hur som helst. Det var dags för Biennalen igen, men denna gången hette det Arsenale istället och befann sig i en enormt gigantisk byggnad, eller byggnader, där man skulle kunna bevara bort mot femtusen feta elefanter om man så ville. Och det fullproppat med konst. Vid det laget hade jag fortfarande inte riktigt hunnit smält konsten från gårdagen så jag tröttnade ganska snabbt. Trots att det i och för sig fanns gott om fina verk.
-K'Pran?
-Pran!
Men efter en båttur hit och dit och väldigt mycket konst-tittande så var det dags att äta mat. Och glass. Åt en himmelsk glass! Jag är inte ens glassmänniska, men den choklad-och-nånting-mer-glassen fångade all min uppmärksamhet en stund. Sen promenaredes det runt en hel del bland de otroligt mysiga gatorna. Med mål att gå vilse, eftersom det mer eller mindre är ett måste i denna staden.
Det som gör Venedig så oerhört mysigt är framförallt att det inte finns en bil på stället. Det är vatten och båtar överallt!
Tvätten hängdes ut på gatorna för alla att skåda. Kunde inte låta bli att knäppa denna bild.
Och kissekatter fanns det gott om. Gosas skulle det göras också.
Marcus-platsen. Tydligen är det förfärligt många duvor där på dagen, men det visade sig vara skapligt lugnt på kvällen i alla fall. Så det var ju en fördel till viss del.
Kvällen avslutades med ett gäng som stack till andra sidan ön och bara hängde. Jag var mest bara fascinerad av rörelsen och mönstret som skildrades i vattnet från fullmånens spegling!