Sista dagen. Ingen konst, inget schema. Jag klev ändå upp supertidigt för att få uppleva soluppgången. Och det var verkligen värt det. Supervackert. Det var förövrigt också första gången som jag sett den sidan av ön i dagsljus!
Sen fanns det ett alternativ att åka till den så kallade dödsön. Eller Elgaland-Vargaland. Eller helt enkelt en ö med väldigt, väldigt många gravstenar. Det enda som var lite av ett problem här var att mitt 3-dagars vaporettokort gick ut klockan 9.30 på morgonen. Och det kan köpas många chipspåsar utav pengarna man behöver lägga på ett dagskort. Så vad gör man då? Man plankar. Och håller tummarna i flera timmar i hopp om att det inte kontrolleras. Och om det inte görs det så har man tur.
Jag hade tur. Och jag fick se ön.
Efter ön var det en förfärlig lång väg tillbaka till vandrarhemmet där vi hade lämnat väskorna. Så vi hämtade dem och de tog sig käk innan vi for vidare till delen av staden där busshållsplatserna är. Jag passade på att knäppa en bild i ett fint fönster.
Busshållsplatser. Det har en sorglig klang till sig, då man kommer se vanlig trafik igen och inte bara mysiga båtar. Men jag tog mig även dit utan att få en bombsumma med böter som man hade kunnat köpa ännu mer chipspåsar för. Så jag bugar och bockar för det.
Jag stack ifrån mitt lilla gäng för att leta upp ett ställe för käk, (som förövrigt äntligen var pasta och inte pizza som alla andra dagar) och insåg att jag fortfarande hade en timme på mig innan bussen skulle sticka. Så då har man ett par alternativ framför sig. Antingen så sätter man sig och väntar på bussen, eller så utforskar man en ny del av staden. Och en självklarhet som det är så utforskade jag staden. Och eftersom jag var själv passade jag på att plocka fram kameran.
-Det var en fin bro!
-Det var en fin gata!
-Det var en till fin gata!
-Ska man vända om och gå samma väg tillbaka eller ska man gå i en cirkel och se lite fler fina gator?
-Man ska gå i en cirkel och se lite fler fina gator.
-Vad är klockan? Oj, bara tjugo minuter kvar tills bussen går.
-Var är jag?
-Bör jag vända? Det blir lättare. Jag vänder.
-Det här känner jag inte igen?
-Var är jag?
-Panik.
-Dags att småspringa.
-Fråga efter vägen kan vara ett fint läge nu. Vadå sa du? Ska jag tillbaka samma väg? 5 bortslösade minuter.
-Vadå vänster vid bro? Vilken bro?
-Vänta, ett ansikte vid en restaurang som jag känner igen! Går jag rätt?
-Jag går rätt! 10 minuter kvar, jag hinner.
-Skrattar åt mig själv.
-Småspringer.
Och sen hann jag precis i tid till bussen. Så kan det gå. Det där med att komma från punkt A till B är ingen rak linje i Venedig. Det blev jag förvarnad för man jag tog det inte på så stort allvar. Så där var man nästan fast i Venedig. Själv. Det hade ju i och för sig varit ett äventyr i sig som man kunde utnyttjat! Men nåväl. Det är skönt att ta sig hem också. Till skillnad från ditvägen så sov jag i stort sett hela hemvägen. Till och med när vi stod i kön till vår gate nickade jag till. Då är man trött.
Det blir visst så efter en fin resa.