Vilken underbar morgon. Jag vaknar vid nio, tar ut hunden, sen på med mina nya löparskor och ut och springa i morgonvärmen. Visst låter det härligt. Men tänk hur snabbt det kan vända. Efter ca tio minuter snubblar jag på trottoaren. Yes. Längs motorvägen. Yes. Det ironiska är att jag själv är lagomt skadeglad, så jag kunde känna doften av skrattande miner runt omkring mig. Om nu ens någon såg mig, det vet jag inte. Så efter en halvtimmes tårar och självsympati i fosterställning, med blod rinnandes från händer och knän, och ingen kom fram så bestämde jag mig för att fortsätta och låtsas som ingenting.
Jag skojar. Det självklara man gör är att resa sig upp så snabbt som möjligt, titta sig omkring och hoppas att ingen såg. Och sen gråta lite inombords. Inte nog med denna tragedi så gjorde självklart mina nya skor lagomt ont också. Sen på det kan vi addera att jag mer eller mindre gick vilse och att det var fruktansvärt varmt. OCH på grund av värmen och vätskebrist var jag inte långt ifrån att svimma när jag klev ur en dock väldigt efterlängtad dusch. Visst låter det härligt.
Nu när ni alla så vänligt delat med er av er empati ska jag berätta lite om gårdagen. Vi åkte till Falling Waters State Park i Chipley, för att det såg lockande ut på hemsidan. Ack vilken besvikelse. Det skulle vara ett vattenfall. Jag är rätt säker på att någon stod vid toppen och hällde vatten med en kanna. Oh well. Det var i alla fall väldigt fin natur. Här är några (suddiga) bilder.
Det här ska alltså föreställa ett vattenfall. Ett uttorkat vattenfall.
Det ni ser här är så kallade "sink holes", som har skapats genom att taket på en underjordisk grotta kollapsat.
Nico tog sig chansen att plaska i vatten och gegga. Det passade fint i baksätet på bilen.