Detaljer

Kategori: USA 2014

Publicerad 25 november 2014

Sextiosju dagar. Flugit förbi. Närmare ettusensexhundraåtta underbara timmar. Borta. Jag hatar farväl. Jag saknar Daniel och Nico redan. Till och med hans stökiga lägenhet och den obäddade sängen. Som Nico varje kväll kämpar sig upp på men fortfarande behöver hjälp med bakbenen. Samtidigt är det inte helt fel att komma hem till min nybäddade säng och ett gäng aning smidigare katter. Och inte minst sagt familjen. 

Det finns för- och nackdelar med allt.

Förutom om man heter Marlou och flyger från Oslo till Pensacola eller från Atlanta till Oslo. Då finns det endast nackdelar. Jag spenderade säkert en vecka sammanlagt på att köpa nya kläder och grejer som jag förlorade när jag aldrig fick resväskan tillbaka. Åh, ironin. Klart fan att de tappade bort min väska igen på hemvägen. Jävla pajaser.

Men okejdå, det fanns några fördelar med hemresan.
* I det andra flyget var sätet bredvid mig ledigt, så då var det bara att lägga upp fötterna och gosa ner sig under filten som man fick.
* På min tvskärm valde jag att titta Horrible Bosses och sedan somnade jag. Aningen obekvämt ändå men jag somnade.
* I Kanade hade de fräsiga tåg på flygplatsen som såg ut som bergochdalbanor runt från terminal till terminal, där jag fördrev delar av mina sju timmar på flygplatsen.
* Jag hade en liten skål med frukt kvar från min frukost innan jag lämnade, som jag mumsade på mitt på golvet i flygplatsen.
* Det var vacker utsikt över städerna fyllda med lampor på natten och väl högt upp somnade jag gott på sista planet.
* Förövrigt hann jag med alla mina flyg så det i sig kan man kalla en fördel.
* Sen fick jag äntligen träffa mina föräldrar igen.

Men tro mig när jag säger att det fanns betydligt fler nackdelar.
* Startat med att jag behövde säga hejdå till Daniel och som jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att träffa på ett bra tag.
* Fortsatt med att någon snubbe stal min plats i flyget och bestämde för mig att jag skulle sitta i hans plats så jag hamnade precis ovanför vingen och inte hade någon utsikt.
* De tog min handbaggage någonstans som jag fick tillbaka när vi klev av planet. Alla väskor låg på en "tvåvåningskärra" och självfallet ligger min underst i hörnet, DEN ENDA som det rinner ett jäkla vattenfall på. Med tanke på att det är blixtlås läcker det ganska lätt igenom. Alla mina teckningar låg i där. Tack och lov inpackade i plast.   
* Sedan landade jag i Kanada och spenderade ca sju timmar genom att vandra runt i en flygplats i hopp om att jag faktiskt befann mig i Kanada då det lika gärna hade kunnat vara Pakistan. Fråga inte mig hur en typisk kanadensare ser ut för jag såg inte en enda. 
* Eftersom jag nästan satt längst bak i planet till Island var jag mer eller mindre sist att gå av planet. Vetandes att mitt nästa plan skulle lämna om en knapp timme. Det tog dem säkert tjugofem lååånga minuter att kliva av och inte nog med det skulle vi gå igenom security med väskorna direkt vi klev av. Och det var minsann inget tåg på räls heller. Detta tåget var definitivt långt bredvid rälsen. Och där på tvn ser jag "GO TO GATE" med stora bokstäver vid mitt nästa flyg. Det var ju i alla fall lättare sagt än gjort. Även om det såsmåningom var gjort precis i tid.
* På planet fick jag ingen mat. Alls. Överhuvudtaget. Inte något av dem. Jag åt inte på hela resan, mer än några vindrivor och ett par skivor melon. 
* Äntligen tog jag mig fram i Oslo, men inte fan fanns min väska med på rullbandet. Så jag pratar med en kvinna som helt klart måste ha vaknat på fel sida på morgonen, för när jag sa "Ursäkta, vad sa du?" då det tog mig ett tag att koppla till norska, upprepade hon sina ord i en skrikande tonart jag aldrig upplevt förr. Och när jag sa att jag såg min väska i Toronto och checkade in den där borta på nytt sa hon " Nej, men det tror jag inte att du gjorde för det har du inget kvitto på.". Kvinna, snälla, jag var där, sluta håll på. Så vad som visar sig är att de i Atlanta bara skrev kvittot till Reykjavik då det egentligen var till Oslo det skulle. Tack så mycket. 

Så där har ni mer eller mindre min resa beskrivad. 







Välkommen hem till Sverige, Marlou. 

Tack, Marlou. 

Detaljer

Kategori: USA 2014

Publicerad 13 november 2014

I söndags offrade vi vår sovmorgon och åkte till NAS Pensacola Air Show 2014. The Naval Air Station firade tydligen 100 år iår. Vi hörde rykten om att showen började 9:00. Så vad gör vi? Stressar dit vid 8:30 och är glada över att vi hann dit i tid. 

Vad visar sig? Att showen inte var slut förrän typ 15:00. Vi trodde att det skulle vara ca en timme med endast The Blue Angels. Men nej. De är så klart SIST i showen så då vill man heller inte lämna mitt i för då missar man det bästa. I alla fall hade jag hört att the Blue Angels är värt att titta på. 

Det var en strålande fin dag dock. Härligt. Jag som käkade en liten macka till frukost och inte druckit något blev skapligt sjuk av troligtvis vätskebrist där under den stekheta solen. Det var ingen rolig upplevelse för mitt huvud. 

Men trots det var det häftigt att se showen. Så vad jag tänker göra mot er som faktiskt läser detta är att bomba er med flygplansbilder. Varsågoda. 



Så den här "Shockwave Truck" är mig en snabb jäkel. Den tävlade mot några olika flygplan och vann varje gång. Applåder.




Små gubbar som ramlar. En av dem brinner, så snabb är han. 




Den här jäkeln måste ha sprängt minst 39% av folkets trumhinnor. 


Galen kvinna på vinge.


Galen kvinna gör konster på vinge.






Så här nedan kommer det ett gäng bilder på självaste Blue Angels flygplan!


Det är helt otroligt hur sjukt nära de flyger varandra i en så hög fart!














Så det var mer eller mindre slutet. Tro mig när jag säger att vi var ytterst glada att komma hem. Trots att jag led av en förfärlig huvudvärk. Tack och lov finns Daniel som är snäll att laga mat åt mig då det egentligen var min tur att laga maten..!

Detaljer

Kategori: USA 2014

Publicerad 12 november 2014

Okej. Så en liten uppdatering då och då är det inga fel på. Det är inget jättespännande att läsa men det är för att bekräfta att jag fortfarande är vid liv. Så nu när vi fått det klart för oss kan vi fortsätta med inlägget. 

Jag planerade att ta en buss till köpcentret medan Daniel var på jobbet. Ni förstår inte. När man är i ett relativt okänt område i ett relativt okänt land är det inte bara bara. Ärligt talat började jag planera för ungefär 5 veckor sedan, men nu tog jag mig i kragen och gick med säkra steg mot bussen. Och såg bussen åh så ostörd köra förbi mitt framför ögonen på mig precis när jag kom fram till vägen. 

Så där rök den planen. Självklart hade jag kunnat gå tillbaka hem och kommit tillbaka om en timme, men inte fasiken hade jag gått denna hela kilometern till bussen i onödan. Så vad jag gjorde var att fortsätta gå i en riktning tills jag efter en halvtimme kom fram till ett par affärer där jag i alla fall kunde köpa en jacka och ett par mjukisbyxor som jag har längtat efter då det börjar bli kyligare. 

Det börjar bli kyligare. Jag har hört att det "börjar bli kyligare" i Sverige också. Här är det fortfarande sol om dagarna, för det mesta. Det är fortfarande kortbyxor-väder med jämna mellanrum. Och så går man in i affären och hör dem spela julmusik. Lägg av. 

Men ja. Igår efter att vi spelat tennis och Daniel var och simmade åkte vi och Jeremy till klätterväggen och klättrade (tro det eller ej). Vilket gick förvånansvärt bra om jag får säga det själv. Men självklart efter all framgång avslutade jag på en vägg med tydligen för hög svårighetsgrad för mina nybörjararmar och ben. Så hurra, Marlou, för all din succé, du avslutade som en förlorare. 

Detaljer

Kategori: USA 2014

Publicerad 08 november 2014

Daniel och hans lag spelade två fotbollsmatcher häromdagen. De spelade både semifinal och finalen direkt efter då de vann semifinalen med 7-0. Det säger något om skillnaden på nivån på lagen. Finalen vann de med jagvetintehurmycket-4. Det gjordes en jäkla massa mål så jag tappade räkningen. Men det var i alla fall en mer spännande match. De var någorlunda lika fast de andra hade skapligt mycket otur då de sköt stolpe och ribba x antal gånger. Men ja. Här är, bland annat, en väldigt inzoomad vinnarbild tagen med mobilen!

Efter matcherna åkte Daniel och Jeremy till gymmet medan jag drog på en springtur på området. Starkt hat till dålig kondition. Har inte tränat under hela tiden jag varit här. (om man bortser från den gången jag ramlade och aldrig mer ville springa) Det märks. I alla fall så möttes vi utanför gymmet, satt och pratade en stund och vid halv tio-tiden tyckte vi att det var dags för mat. Så vi åkte till Subway.

Och grät utanför dörren för att det var stängt. Så då åkte vi istället till Whataburger och åt en burgare i utbyte mot ett träningspass. Värt.