Okej. Så en liten uppdatering då och då är det inga fel på. Det är inget jättespännande att läsa men det är för att bekräfta att jag fortfarande är vid liv. Så nu när vi fått det klart för oss kan vi fortsätta med inlägget.
Jag planerade att ta en buss till köpcentret medan Daniel var på jobbet. Ni förstår inte. När man är i ett relativt okänt område i ett relativt okänt land är det inte bara bara. Ärligt talat började jag planera för ungefär 5 veckor sedan, men nu tog jag mig i kragen och gick med säkra steg mot bussen. Och såg bussen åh så ostörd köra förbi mitt framför ögonen på mig precis när jag kom fram till vägen.
Så där rök den planen. Självklart hade jag kunnat gå tillbaka hem och kommit tillbaka om en timme, men inte fasiken hade jag gått denna hela kilometern till bussen i onödan. Så vad jag gjorde var att fortsätta gå i en riktning tills jag efter en halvtimme kom fram till ett par affärer där jag i alla fall kunde köpa en jacka och ett par mjukisbyxor som jag har längtat efter då det börjar bli kyligare.
Det börjar bli kyligare. Jag har hört att det "börjar bli kyligare" i Sverige också. Här är det fortfarande sol om dagarna, för det mesta. Det är fortfarande kortbyxor-väder med jämna mellanrum. Och så går man in i affären och hör dem spela julmusik. Lägg av.
Men ja. Igår efter att vi spelat tennis och Daniel var och simmade åkte vi och Jeremy till klätterväggen och klättrade (tro det eller ej). Vilket gick förvånansvärt bra om jag får säga det själv. Men självklart efter all framgång avslutade jag på en vägg med tydligen för hög svårighetsgrad för mina nybörjararmar och ben. Så hurra, Marlou, för all din succé, du avslutade som en förlorare.
