­

header

Jag var rätt säker på att jag inte skulle vakna skönt överhuvudtaget imorse, men förvånansvärt nog så hade jag inget att oroa mig för. Daniel köpte en leksak till Nico. Det är en tjock gris med öppen mun som nöffar när man klämmer den på magen. Och då menar jag nöffar. Högt. Om man klämmer hårt. Det kanske var ett misstag, jag vet inte. Men jag kan ha råkat skrämt vettet ur Daniel när jag smög fram till honom med grisen när han höll på att somna. Och det kanske inte var ett smart drag i längden men det var definitivt värt att se hans reaktion. Han skrek som en liten flicka. Jag skrattade som ett helt gäng små flickor.

Men nu till saken, som kanske är viktigare information än grisen. Planerna har ändrats. Jag skulle ta flyget hem idag. Jag gjorde inte det. Istället stannar jag en hel månad till så med andra ord kommer jag vakna paranoid varje morgon i fyra veckor till. Jag är beredd på hämnd en mindre vacker dag. Jag skall gömma grisen.

Dock är det värt det. Trots att jag saknar familj och vänner så var jag inte riktigt redo att redan lämna Daniel och Nico. Om en månad dock har vi säkerligen drivit varandra till vansinne så då kanske det ändå är dags att återvända hem. Jag är förvånad att vi efter en månad fortfarande står ut med varandra. Eller han med mig rättare sagt. Men jag är glad över att vi bestämde detta. Vi kommer troligtvis inte kunna hitta på lika mycket då både han och jag har saker att jobba med, men det spelar ingen roll då vi i alla fall kan spendera tid ihop. Plus att det blir ännu härligare att se familjen igen när jag väl kommer hem!

DSC 8367-2

­