Under helgen stack vi till Alabama och klättrade. När vi kom fram i Birmingham gick vi ut en sväng på en stig med utsikt över hela staden, innan vi stack till en restaurang och käkade. Efter det satte vi upp tältet på den mest skräckinjagande campingsplatsen i området, med traktorer och skåpbilar och en läskigt övergiven lekplats, och tog natten.
Det regnade under natten och när vi vaknade låg det en tät dimma över stället som gjorde den möjliga skräckfilmsscenen ännu bättre. Trots allt detta var naturen på vägen riktigt vacker. De gröna träden med färgglada blommor och små vattenfall rinnandes från klipporna. Efter en kortare biltur kom vi fram till Palisades, där vi skulle klättra.
Nico behövde hjälp ned. Eller egentligen inte, men han utnyttjar oss. Hundar är manipulerande varelser. 
En genväg, som Daniel klättrar på enklaste och mest graciösa sätt.
Det började ganska bra. Första klippväggen var en vi testat på tidigare så den visste vi var möjlig. Den har sina krångliga bitar men med lite motivation och vilja är det inga större problem.
Sen testade vi på en ny. Och det var väl där det började gå emot oss en aning. När Daniel nästan var uppe, satt i alla säkringar och fått upp repet, började det regna. Inte så farligt till en början, men sen rasade himlen ner. Inte bara det att man blev sjöblöt och inte kunde ställa sig på ett annat ställe eftersom man var tvungen att hålla koll på repet och Daniel som klättrade, utan också det att det blev nästan omöjligt att kommunicera med varandra. Faktum att vi inte kunde se varann underlättade det inte precis heller. Efter att kläderna hunnit bli genomblöta och gåshuden stod på mina armar förstod jag att han var klar med att fixa topprepet och var påväg ned, men jag visste aldrig riktigt hur mycket rep jag skulle mata igenom så att han inte skulle sänkas för mycket åt gången.
Efter en stund kunde jag äntligen se honom igen så det gjorde situationen något enklare. Så sakta men säkert sänktes han ned och plockade ut kilarna. Tills nästa hindret kom. Ett överhäng. Han klättrade sicksack upp mot toppen, men topprepet hamnade rakt över överhänget. Härifrån är jag inte säker på vad som hände, men han hängde i alla fall en knapp meter under överhänget medans säkringarna fortfarande var till vänster om den. Så vi bestämde oss för att jag skulle sänka honom hela vägen ned och att jag skulle plocka ut säkringarna på vägen upp.
Vad som hände sedan var skrämmande. Det är lite oklart för mig exakt hur det låg till, men det var något med en karbinhake och repet som egentligen satt lite riskfullt, så Daniel skulle lossa den vilket innebar att han skulle falla en liten bit på grund av att repet därmed inte skulle förbli spänt hela vägen. "Falla en liten bit" var vad vi trodde. Det visade sig bli hela vägen ned. Jag hann inte ens blinka innan han nuddade marken. Ena sekund hörde jag hans skrik och nästa sekund var han redan nere.
Tack och lov så fångade repet honom en ytterst liten del ovanför marken så det var där den värsta smällen låg. Helt otroligt nog klarade sig Daniel med endast en svag smärta i höften. Jäkligt mycket tur i oturen. Ett hårstrå ifrån något värre. Det finns så många smådetaljer som hade kunnat förändra situationen åt det dåliga. Om han sänkt sig lite mer innan eller om den stora stenen på marken under honom varit ett par centimeter längre åt vänster.
Där ser ni överhänget, varifrån fallet började.
Så ja, det var "topphändelsen", kan man säga. Men det var inte slut med krångel ännu. Det gällde fortfarande att få ut säkringarna. Men eftersom de satt så sicksackade och repet var blött var det nästan ogenomförbart att dra repet igenom, vilket vi förstås behöver göra så att jag inte ramlar hela vägen ner också om jag tappar greppet. Så vi krånglade med det i en evighet tills vi till slut lyckades få det så att Daniel med mycket kraft kunde få repet i rörelse.
Jag tycker om att klättra, men när jag äntligen fått ut säkringarna och kunde komma tillbaka ned kände jag en aning av lättnad. Bergsväggen var blöt så det var svårt att få bra grepp. Mina armar var trötta och skorna klämde mycket på tårna. Och tanken på vad som just hade hänt gjorde mig något nervös... Men i slutändan löste det sig. Vi behövde inte lämna kvar våra redskap, OCH både Daniel och jag mådde bra!