Det har regnat fina dagar i Spanien. Bildligt talat. Spenderade bara två veckor där den här gången men hann uppleva så väldigt mycket under så kort tid! Sista dagen klättrade jag uppför berget, Montgó, med grannkillarna. Äntligen. Så här ska ni få läsa och uppleva en liten del av ett jäkla äventyr. Det är bara att hämta chipsen och sätta er i en bekväm position, för det här lär bli en hel roman.
Klockan sju på morgonen hoppade vi i bilen och begav oss mot berget. Fulla av förväntan och spänning. Bilen parkerades och härifrån var det bara att sätta igång med kliven. Jag skulle föreställa reseguiden eftersom jag bestigit berget tidigare.
Redan tidigt av vandringen kände man solen bränna på huden och vid det laget visste man att det skulle bli en kämpig väg mot toppen.
Där är den. Äventyrshatten. Banditen i denna händelse. Den ska tydligen med, när det är dags för äventyr. Uppenbarligen.
Jag skulle tro att detta är någonstans på mitten. Det är förövrigt på en sådan nivå att man passerat chansen att överleva om man råkar ramla ned. Jag säger inte att det är en bra idé att ge det ett försök om man är under detta höjdläge men det kan vara bra att ha i åtanke att utnyttja hela fallet på bästa möjliga sätt med både volter och klappande av bergsgetter om man har möjligthet till det, om man ändå vet att det är slutkapitlet på boken.
Här satt jag i en grotta. Det gjorde synbarligen inte Jack, som man kan få bekräftat i fotot. Men jag tänkte ju inte alls på att det kunde blivit ett fint foto av just grottan också om jag hade riktat kameran åt andra hållet.
Och där var vi på toppen! Här sitter Arthur på den högsta möjliga punkten på hela berget. Säkert 752 meter, plus höjden av pålen, över havsytan. You do the math.
Jag förväntade mig stora applåder när vi avklarat halva vårt mål, men då människorna som redan var på toppen inte visade något vidare intresse för vår framgång så fick vi nöja oss med att hurra åt oss själva. Hurra för oss!
Toppen var full av små stenstatyer som någon eller några byggt. Det ser så klart häftigare ut i större mängder så vi ville stödja denna idén genom att bygga vår egen.
Vilket vi som ni kan se gav Jack huvudansvaret för.
Denna bild låter jag stå öppen för tolkning.
Det var förövrigt riktigt härligt på toppen. Ingen förfärlig vind som jag upplevde mycket väl förra gången, och inte allt för stekande sol heller. Perfekt för att passa på att njuta av den fantastiska utsikten.
Men även då blir det någon gång dags att bege sig tillbaka. Vi gick inte samma väg tillbaka, utan hade i tankarna att vi skulle ta oss till Denia, som inte säger er särskilt mycket men som från den här vinkeln i fotot skulle ligga nedanför mittenpuckeln på högersidan ungefär.
Men vi blev totalt distraherade utav ett hinder på vägen ned, ett träd. Med betoning på ett, för det kan mycket väl vara det enda trädet på hela den sidan av berget.
Äventyrshatten tog över styrningen och plötsligt satt vi i trädet. Så kan det gå.
Det var ju varken bekvämt eller särskilt vilande, men har man fått för sig något ger man sig fan inte. Ni anar förövrigt inte hur många bilder jag har på min kamera där Arthur hoppar fram med den där minen.
Så ja, det här skulle möjligtvis kunna vara ett annat ställe att börja reflektera över vad man vill få gjort under tiden av fallet ned.
Men jag slapp planera något sådant, som ni kan se. Eller inte se, vad jag ser är att det sväver en viss oskärpa över denna bild, men det är det enda beviset på att jag tagit mig ned levande från trädet. Och ja jag har 100% av båda tummarna kvar, det var bara det att jag inte hann fälla ut dem hela vägen innan fotot redan knäpptes. Det är ju lätthänt med spontanfotografier.
Men här minsann, är var äventyrshatten aktiverades till 110%. Eller så var det faktum att jag aldrig riktigt bemästrat vetenskapsgrenen inom reseledarens uppgifter.
Ja det är en stig här. Nej det var det fan inte.
Utsikten var ju dock något att njuta av. Otroligt vackert! Men som sagt, det var ingen stig. Naturen lurade skiten ur oss. Vi gick totalt på det. Hur vågar du, moder natur.
Det var ingen dålig sluttning heller. Det är svårt att fånga det på bild, men här får ni en någorlunda idé om hur det ser ut. Inte nog med att det var självmordsnivå på vinkelgraden så lyftes ribban ännu lite till med ett otaligt antal lösa stenar som vi fick vandra på. Som skadeglad människa är detta en fröjd alltså. Fall efter fall!
Vi brast i skratt varje gång någon ramlade. Vilket förekom alldeles för ofta, så det var sällan som man inte hörde skadeglädjens melodier spridas runt i luften.
Jag vet! Jag säger ju att det ser ut som en stig! Det är definitivt skapat för att vilseleda stackars människor som oss för att sedan fånga oss och låsa in oss i grottor. Jag har sett räddningshelikoptrar där förut, de flyger minsann inte runt utan anledning.
Och där föll Arthur igen. För säkert sjätte gången under den minuten. Det är så graciösa fall så det skriker atlet om honom. Förövrigt kan ni ju lägga märke till att stigen vid det här laget börjat gå upp i rök. Vanliga människor hade i detta fall börjat överväga att det kanske kan vara en klokare idé att vända om och ta sig till säkrare mark. Korrektion, vanliga människor hade inte ens påbörjat "stigen".
Men när vi kommit så här långt kastar vi fan inte in handduken så enkelt! Gå och lägg dig, moder natur, du har ingen chans mot oss.
Så vi fortsätter. Vi behöver inga räddningshelikoptrar vi inte.
Vi kommer närmare och närmare husen, men vi inser att vi inte alls kommer att hamna i närheten av Denia, där det var tänkt att pappa skulle komma och hämta tre segrande ungdomar.
Så då trodde vi att det var en bra idé att vika av det som skulle kunna tolkas som en stig, för att ta oss längre åt vänster. Låt mig sammanfatta den planen lite kortfattat. Nära döden-upplevelse.
Runt mitten av bilden ovan ser ni en spetsig sten, eller hur? Och under den en till stor men lite lägre bumling. Där stod Jack. Och ropade till oss att det nog var bäst att gå runt den och att han nog var fast där uppe. Vilket han en sekund senare ofrivilligt motbevisade. Utan att vi ens hunnit förbi honom såg vi honom på något egenartat sätt ramla framöver, rätt i buskarna. Men inte slutar fallet där, nej nej. Som ett roterande skeppsroder ser man två ben hjula rätt igenom busken och efter något som kändes som en evighet tydde prasslandets slut på att studsandet i denna obehagliga terräng hade kommit till sitt slut. Så med andra ord- det gjordes mer eller mindre en framåtvolt, från en sten, i mitten av ett jävligt brant berg.
I chock som jag till en början var sprang jag fram till honom för att få bekräftat att han överlevt denna cirkusliknande föreställning, och vad hör jag bakom mig? Arthurs dånande skratt eka över berget. Hans vän var ett hårstrå från att säga adjö till denna vackra värld och han låter skadeglädjen överta situationen. Vilken skitig stil. Sa jag till honom medan jag höll skrattet innanför väggarna där ingen kunde höra det. Det såg obetalbart roligt ut! Och som tur var kunde Jack också skratta om det.
Tills han noterade smärtan.
Men det var bara att kämpa sig vidare. Vi lät oss inte besegras så enkelt. Vi kom fram till det här. Vilket i mina ögon utan tvekan är en rutschkana. Så vi litade på mina ord, satte oss ned och gled iväg. Ännu mera smärtor, och ännu mera skratt.
Mästare på fotobomber, definitivt.
Oooch, efter en hel bunt med om och men hittade vi äntligen en stig. Och med en stig menar jag en riktig stig. På bilden ovan kan man se ungefär var vi krigat oss igenom. Precis i det lilla "V-et" vid toppen, ungefär i mitten av bilden, påbörjade vi vårt äventyr. Och från där kan man ju ungefär se var man tror att stigen skulle gå. Man ser till och med de stora kala ytorna som vi utnyttjade till att sitta ned. Och om man är nog uppmärksam kan man då räkna ut att vi spenderade en bra stund kanandes på rumpan.
Men där vi hamnade var givitvis fortfarande inte i Denia. Jag ringde pappa och informerade honom om att det lär vara en gnutta slöseri på tid om han skulle sitta och vänta på oss vid bergsfoten i Denia då vi gått galet vilse. Vi fick kämpa oss igenom små gator i den stekheta solen, med mycket lite vatten kvar, och tanken var att vi skulle vidaresända en gatuadress när vi kom till en större väg. Men en sådan tillfällighet som det var såg vi honom köra precis framför fötterna på oss så fort vi tog oss ned till den vägen!
Så vi åkte direkt till en restaurang, fyllde på energi och tog oss sen en snabb sväng till Cap de San Antonio för att kolla på utsikten. När vi väl kom hem, hoppat i poolen och duschen, återupplevde vi vår vandring genom att titta igenom bilderna och skratta åt våra dårskaper. För att fira att vi alla tre överlevde denna 6-timmars vandring åkte vi till strandboulevarden alldeles för sent och tog oss en drink.
Jag är inte säker på om vi har hatten att anklaga eller att tacka. Det var definitivt dens fel. Men det var definitivt en av de bästa vandringar jag upplevt!