- Detaljer
- Kategori: Spanien 2015
Det har regnat fina dagar i Spanien. Bildligt talat. Spenderade bara två veckor där den här gången men hann uppleva så väldigt mycket under så kort tid! Sista dagen klättrade jag uppför berget, Montgó, med grannkillarna. Äntligen. Så här ska ni få läsa och uppleva en liten del av ett jäkla äventyr. Det är bara att hämta chipsen och sätta er i en bekväm position, för det här lär bli en hel roman.
Klockan sju på morgonen hoppade vi i bilen och begav oss mot berget. Fulla av förväntan och spänning. Bilen parkerades och härifrån var det bara att sätta igång med kliven. Jag skulle föreställa reseguiden eftersom jag bestigit berget tidigare.
Redan tidigt av vandringen kände man solen bränna på huden och vid det laget visste man att det skulle bli en kämpig väg mot toppen.
Där är den. Äventyrshatten. Banditen i denna händelse. Den ska tydligen med, när det är dags för äventyr. Uppenbarligen.
Jag skulle tro att detta är någonstans på mitten. Det är förövrigt på en sådan nivå att man passerat chansen att överleva om man råkar ramla ned. Jag säger inte att det är en bra idé att ge det ett försök om man är under detta höjdläge men det kan vara bra att ha i åtanke att utnyttja hela fallet på bästa möjliga sätt med både volter och klappande av bergsgetter om man har möjligthet till det, om man ändå vet att det är slutkapitlet på boken.
Här satt jag i en grotta. Det gjorde synbarligen inte Jack, som man kan få bekräftat i fotot. Men jag tänkte ju inte alls på att det kunde blivit ett fint foto av just grottan också om jag hade riktat kameran åt andra hållet.
Och där var vi på toppen! Här sitter Arthur på den högsta möjliga punkten på hela berget. Säkert 752 meter, plus höjden av pålen, över havsytan. You do the math.
Jag förväntade mig stora applåder när vi avklarat halva vårt mål, men då människorna som redan var på toppen inte visade något vidare intresse för vår framgång så fick vi nöja oss med att hurra åt oss själva. Hurra för oss!
Toppen var full av små stenstatyer som någon eller några byggt. Det ser så klart häftigare ut i större mängder så vi ville stödja denna idén genom att bygga vår egen.
Vilket vi som ni kan se gav Jack huvudansvaret för.
Denna bild låter jag stå öppen för tolkning.
Det var förövrigt riktigt härligt på toppen. Ingen förfärlig vind som jag upplevde mycket väl förra gången, och inte allt för stekande sol heller. Perfekt för att passa på att njuta av den fantastiska utsikten.
Men även då blir det någon gång dags att bege sig tillbaka. Vi gick inte samma väg tillbaka, utan hade i tankarna att vi skulle ta oss till Denia, som inte säger er särskilt mycket men som från den här vinkeln i fotot skulle ligga nedanför mittenpuckeln på högersidan ungefär.
Men vi blev totalt distraherade utav ett hinder på vägen ned, ett träd. Med betoning på ett, för det kan mycket väl vara det enda trädet på hela den sidan av berget.
Äventyrshatten tog över styrningen och plötsligt satt vi i trädet. Så kan det gå.
Det var ju varken bekvämt eller särskilt vilande, men har man fått för sig något ger man sig fan inte. Ni anar förövrigt inte hur många bilder jag har på min kamera där Arthur hoppar fram med den där minen.
Så ja, det här skulle möjligtvis kunna vara ett annat ställe att börja reflektera över vad man vill få gjort under tiden av fallet ned.
Men jag slapp planera något sådant, som ni kan se. Eller inte se, vad jag ser är att det sväver en viss oskärpa över denna bild, men det är det enda beviset på att jag tagit mig ned levande från trädet. Och ja jag har 100% av båda tummarna kvar, det var bara det att jag inte hann fälla ut dem hela vägen innan fotot redan knäpptes. Det är ju lätthänt med spontanfotografier.
Men här minsann, är var äventyrshatten aktiverades till 110%. Eller så var det faktum att jag aldrig riktigt bemästrat vetenskapsgrenen inom reseledarens uppgifter.
Ja det är en stig här. Nej det var det fan inte.
Utsikten var ju dock något att njuta av. Otroligt vackert! Men som sagt, det var ingen stig. Naturen lurade skiten ur oss. Vi gick totalt på det. Hur vågar du, moder natur.
Det var ingen dålig sluttning heller. Det är svårt att fånga det på bild, men här får ni en någorlunda idé om hur det ser ut. Inte nog med att det var självmordsnivå på vinkelgraden så lyftes ribban ännu lite till med ett otaligt antal lösa stenar som vi fick vandra på. Som skadeglad människa är detta en fröjd alltså. Fall efter fall!
Vi brast i skratt varje gång någon ramlade. Vilket förekom alldeles för ofta, så det var sällan som man inte hörde skadeglädjens melodier spridas runt i luften.
Jag vet! Jag säger ju att det ser ut som en stig! Det är definitivt skapat för att vilseleda stackars människor som oss för att sedan fånga oss och låsa in oss i grottor. Jag har sett räddningshelikoptrar där förut, de flyger minsann inte runt utan anledning.
Och där föll Arthur igen. För säkert sjätte gången under den minuten. Det är så graciösa fall så det skriker atlet om honom. Förövrigt kan ni ju lägga märke till att stigen vid det här laget börjat gå upp i rök. Vanliga människor hade i detta fall börjat överväga att det kanske kan vara en klokare idé att vända om och ta sig till säkrare mark. Korrektion, vanliga människor hade inte ens påbörjat "stigen".
Men när vi kommit så här långt kastar vi fan inte in handduken så enkelt! Gå och lägg dig, moder natur, du har ingen chans mot oss.
Så vi fortsätter. Vi behöver inga räddningshelikoptrar vi inte.
Vi kommer närmare och närmare husen, men vi inser att vi inte alls kommer att hamna i närheten av Denia, där det var tänkt att pappa skulle komma och hämta tre segrande ungdomar.
Så då trodde vi att det var en bra idé att vika av det som skulle kunna tolkas som en stig, för att ta oss längre åt vänster. Låt mig sammanfatta den planen lite kortfattat. Nära döden-upplevelse.
Runt mitten av bilden ovan ser ni en spetsig sten, eller hur? Och under den en till stor men lite lägre bumling. Där stod Jack. Och ropade till oss att det nog var bäst att gå runt den och att han nog var fast där uppe. Vilket han en sekund senare ofrivilligt motbevisade. Utan att vi ens hunnit förbi honom såg vi honom på något egenartat sätt ramla framöver, rätt i buskarna. Men inte slutar fallet där, nej nej. Som ett roterande skeppsroder ser man två ben hjula rätt igenom busken och efter något som kändes som en evighet tydde prasslandets slut på att studsandet i denna obehagliga terräng hade kommit till sitt slut. Så med andra ord- det gjordes mer eller mindre en framåtvolt, från en sten, i mitten av ett jävligt brant berg.
I chock som jag till en början var sprang jag fram till honom för att få bekräftat att han överlevt denna cirkusliknande föreställning, och vad hör jag bakom mig? Arthurs dånande skratt eka över berget. Hans vän var ett hårstrå från att säga adjö till denna vackra värld och han låter skadeglädjen överta situationen. Vilken skitig stil. Sa jag till honom medan jag höll skrattet innanför väggarna där ingen kunde höra det. Det såg obetalbart roligt ut! Och som tur var kunde Jack också skratta om det.
Tills han noterade smärtan.
Men det var bara att kämpa sig vidare. Vi lät oss inte besegras så enkelt. Vi kom fram till det här. Vilket i mina ögon utan tvekan är en rutschkana. Så vi litade på mina ord, satte oss ned och gled iväg. Ännu mera smärtor, och ännu mera skratt.
Mästare på fotobomber, definitivt.
Oooch, efter en hel bunt med om och men hittade vi äntligen en stig. Och med en stig menar jag en riktig stig. På bilden ovan kan man se ungefär var vi krigat oss igenom. Precis i det lilla "V-et" vid toppen, ungefär i mitten av bilden, påbörjade vi vårt äventyr. Och från där kan man ju ungefär se var man tror att stigen skulle gå. Man ser till och med de stora kala ytorna som vi utnyttjade till att sitta ned. Och om man är nog uppmärksam kan man då räkna ut att vi spenderade en bra stund kanandes på rumpan.
Men där vi hamnade var givitvis fortfarande inte i Denia. Jag ringde pappa och informerade honom om att det lär vara en gnutta slöseri på tid om han skulle sitta och vänta på oss vid bergsfoten i Denia då vi gått galet vilse. Vi fick kämpa oss igenom små gator i den stekheta solen, med mycket lite vatten kvar, och tanken var att vi skulle vidaresända en gatuadress när vi kom till en större väg. Men en sådan tillfällighet som det var såg vi honom köra precis framför fötterna på oss så fort vi tog oss ned till den vägen!
Så vi åkte direkt till en restaurang, fyllde på energi och tog oss sen en snabb sväng till Cap de San Antonio för att kolla på utsikten. När vi väl kom hem, hoppat i poolen och duschen, återupplevde vi vår vandring genom att titta igenom bilderna och skratta åt våra dårskaper. För att fira att vi alla tre överlevde denna 6-timmars vandring åkte vi till strandboulevarden alldeles för sent och tog oss en drink.
Jag är inte säker på om vi har hatten att anklaga eller att tacka. Det var definitivt dens fel. Men det var definitivt en av de bästa vandringar jag upplevt!
- Detaljer
- Kategori: Spanien 2015
Drog till Cala Blanca i ett par timmar med Arthur idag. Så vi stack och äventyrade bland stenarna!
Så vi började promenera längs kusten!
Vi fortsatte åt ett håll där folk uppenbarligen redan klurat ut att det är hopplöst att vandra runt. 
Vi gick till och med i vattnet och på de hala stenar för att ta reda på vad som fanns runt hörnet på klippan. Det fanns ingenting. Så här sitter Arthur och kämpar på sig skorna på blöta fötter.
Men då var det ju lika bra att vända och ta sig tillbaka.
Och där har vi en glad Marlou som överlevde klättringen ned!
Och en glad Arthur som fortfarande inte vet om han kommer överleva klättringen ned!
För enkelhetens skull tog vi trapporna upp istället för en livsfarlig bergsvägg, för att titta på utsikten.
Totalt älskar färgerna i vattnet. Det är nästan så det salta, äckliga vattnet vinner och får mig att vilja simma runt i det. Men bara nästan. Vi får se imorgon! Jag kanske ger det en chans. Men fan för det om det kommer saltvatten i munnen på mig!
Nåväl. Senare på kvällen gick jag ned en sväng till stranden och mötte upp Mark. Men imorgon ska grannkillarna och jag ge berget, Montgó, ett försök till om vädret tillåter så jag fick kämpa mig tillbaka hem innan tolv. Så förhoppningsvis kan man göra en superdag av morgondagen för det är min sista dag här för nu...
*Gråter lite*
Gråt med mig.
Tack.
*Kram*
- Detaljer
- Kategori: Spanien 2015
Vilken toppendag! Även om det kanske inte riktigt gick som planerat. Jag bjöd med Arthur och Jack på en trevligt promenad uppför berget, Montgó, som är 753 m över ytan. Och det gick de med på. Sanningshalten utav detta ifrågasattes dock då de båda tydligen inte sammankopplas med fysiska aktiviteter i första hand.
Men så vaknade man klockan 6.00 på morgonen, tidigare än någonsin, och upptäcker att hela himlen är täckt av moln. Och det betyder ju i första hand att utsikten är skit och i andra hand att möjligtvis även sikten vid fötterna är skit. Så ja, då var det bara att informera killarna om att de släpat sig upp ur sängen omänskligt tidigt i onödan. Men istället för att gå gråtandes tillbaka till sängen bestämde vi oss för att ta en promenad till Cumbre del Sol. Som är en 5-6 kilometer härifrån. Uppförsbacke. Vid ett sådant tillfälle kan man njuta av moln, minsann. Men vi tog oss fram till utsiktsplatsen och samlade energi för att ta oss tillbaka.
Tillbakavägen gick något smidigare. Trots att alla tre snubblade på pinnar och stenar och luft minst två gånger i halvtimmen tog vi oss tillbaka i redigt skick. Jag menar, så gott det skulle kunna vara efter en sådan vandring.
Så när vi tog oss tillbaka hem gav vi benen ungefär en halvtimme att vila, och sedan tog vi bilen och körde till Las Fuentes del Algar. Vilket är en otroligt vacker park med vattenfall, som jag inte ens visste om att det existerade. Det var Jacks geniala idé att bada i dem trots att det säkert bara var 5 grader i vattnet. Folk tittade på oss som om vi var en del av sevärdheten. Vilket vi ju förstås är också, jag menar, kolla på oss. I slutändan var det ju självklart värt att hoppa i, trots blåa läppar och skakande knän. Jag hade trots allt aldrig badat i ett vattenfall innan.
Detta hade kunnat sluta väldigt roligt.
Det var olika nivåer som man kunde gå till, med en ny typ av vattenfall eller liknande på varje stopp. Denna ovanför var den första vi kom förbi och också hoppade i. Eller ja, Jack hoppade i och Arthur och jag släntrade efter lite senare efter att vi mer eller mindre blivit tvingade och övertalade om att det "inte var så illa när man väl kom i". Det var ju ren humbug.
Men sen vid nästa var det bara att hoppa i. Man var genomfrusen i alla fall så man hade inte mycket mer att förlora. Möjligtvis en hjärncell eller två, men det kan man vänja sig vid.
Efter den andra bestämde vi att det ändå fick räcka med badningen. Så vi stapplade vidare med våra bara fötter över småstenen för att se vad som mer fanns att uppleva i parken. Tills det kom en skylt som på spanska och engelska yttrade att parken kommit till sitt slut. Men det var uppenbarligen en stig bakom den så då var vi plötsligt alla tre korkade svenskar som inte var särskilt utbildade gällande språk. Och då kan man ju bortse från att Arthur och Jack är engelskmän, men de kunde ju dra till med gibberish som då i en spanjors öron lika gärna skulle kunna vara svenska.
Men efter dessa stenar var det tyvärr inte så väldigt mycket mera att se. Fint vatten dock, men det satt några folk där redan och då är det kanske lika bra att inte trycka upp kameran i ansiktet på dem. Så vi vände och gick uppför en trappa så vi kunde spana ut över parken.
Och åh vad vi skrattat. Jag fick bokstavligen ont i magmusklerna från allt skratt. Okej, hur ska jag förklara detta utan att folk ska tro att vi är totala monster. Jag ger det ett försök, men snälla misstolka inte innehållet.
Det började med att Jack såg en grotta. Som förövrigt inte hade högre till tak än 1.60m. Så entusiastisk som han blev skrek han mot Arthur och mig som fortfarande gick en bit bakom att han hittat en grotta. Arthurs leende lyste upp som en sol och med händerna i luften sprang han mot grottan. Så grabbarna rusade som småpojkar i en lekpark och inte en sekund senare vände sig Jack om med stora ögon och det enda som kom ur munnen på honom var "Oh shit."
Ur den låga grottan bakom honom kom en liten dvärg vandrandes. Jag hade vid det här laget väldigt svårt att hålla mig för skratt över hans reaktion och Jack låg redan raklång över muren och försökte att inte öppet skratta rakt ut. Någon minut senare bröt vi ihop och kunde inte sluta garva på hela kvällen. Definitivt något fuffens som spreds ut i luften och gjorde oss aningen lulliga. Hade jag sparat allt vårt skrattande i burkar hade jag blivit rik på att sälja det.
Jag vill tydliggöra att vi inte menade att skratta åt en individ och vi vill inte att någon ska ta illa upp (annars ber jag om ursäkt), men jag måste däremot få påpeka att det var en oerhört klockren situation som vi hamnade i. Vi väntade mest på att de andra sex dvärgarna skulle vandra ut med snövit i släptåg. 
Men vi vandrade slutligen vidare med ett misslyckat försök att skärpa till oss lite.
Glada och åh så härliga pojkar!
Efter att vi äntligen hittat vår väg tillbaka till bilen bestämde vi oss för att åka till Moraira och käka på restaurang. Trots att Jack mer eller mindre somnade i bilen på vägen hem tog vi en extra sväng till stranden och satte oss i en bar tills vi slutligen begav oss hemåt och troligen alla tre hamnade i soffan, sängen eller fåtöljen.
Men åh vilken fin dag. Hade kunnat göra om det alla dagar i veckan. Dock hade man kanske blivit något slutkörd då. Men det är inte poängen här.
- Detaljer
- Kategori: Spanien 2015
Jag har varit ganska bra på att komma hem sent om nätterna medan jag varit här. Igår natt kom jag hem halv tre efter en trevlig kväll ute med Mark. Man får passa på att utnyttja tiden medan man här. Om en vecka är det för sent..!
Men det var upp tidigt igen på morgonen. Åkte till några affärer och letade efter kepsar och solglasögon och bollar och blomsprutor. Efter det och en god macka efter vägen åkte vi upp till Cabo de San Antonio.
På kvällen åkte vi till en Wok-restaurang som vi brukar åka till när vi är här och efter det gick jag och mötte upp grannkillarna på stranden. Vi köpte oss en boll och spelade lite fotboll, tills en viss Marlou sköt ned den i vattnet så vi var tvungna att fiska efter den, och vi tyckte inte att det var någon vidare klok idé att sedan kasta tillbaka den i sanden och göra en sandpapperboll utav den. Så vi gav oss där och gick och satte oss i en mysig bar/restaurang med fin utsikt och pratade en massa!
Och jag kom hem innan elva för en gångs skull!
Här är i alla fall några bilder från Cabo de San Antonio.
Jag har varit där så många gånger förut, men det är en standard. Dock den här gången var det lite annorlunda. För drygt ett halvår-år sedan var det en stor brand just här, så nu är det väldigt kalt. Svarta, nakna träd lite här och var och några färgglada buskar, men den täta skogen är totalt borta. Det gör ju utsikten otroligt vacker, men ja. Lite synd ändå då någon blådåre tände på det på fem ställen.
På min mobil finns det en såndär funktion att man kan ta panoramabilder. Så jag har velat testat det här ett tag, och nu äntligen! Om man flyttar på sig i rätt stund kan man få något som ser ut såhär! Utan photoshop eller liknande alltså. Riktigt roligt att göra! 
- Detaljer
- Kategori: Spanien 2015
... för att blanda tre osammanhängande ord i en rubrik. Men ja det är en fin sammanfattning, okej.
Efter kvällsmaten igår blev det en promenad ned till stranden för lite beachvolleyboll med grannkillarna. De var redan slutkörda av en match innan jag ens hann dit, men efter påfyllning av vätska körde vi lite till i alla fall. Och ack, vad mina knappt existerande volleybollkunskaper har försvunnit helt och hållet. Lite åt det sorgliga hållet nästan. Men det var en fin kväll trots allt. Om man bortser från ömma armar efter bollen som visade sig vara en beach soccer-boll som befunnit sig i vatten.
Efter en skön natt med sömn stack jag ut på en liten fotopromenad igen. Jag gick upp till ett ställe med mycket fin utsikt, och det slutade så klart också med att jag stod längs vägkanten och fotade blommor och insekter. Så här har ni. 
