­

header

Under helgen stack vi till Alabama och klättrade. När vi kom fram i Birmingham gick vi ut en sväng på en stig med utsikt över hela staden, innan vi stack till en restaurang och käkade. Efter det satte vi upp tältet på den mest skräckinjagande campingsplatsen i området, med traktorer och skåpbilar och en läskigt övergiven lekplats, och tog natten.

Det regnade under natten och när vi vaknade låg det en tät dimma över stället som gjorde den möjliga skräckfilmsscenen ännu bättre. Trots allt detta var naturen på vägen riktigt vacker. De gröna träden med färgglada blommor och små vattenfall rinnandes från klipporna. Efter en kortare biltur kom vi fram till Palisades, där vi skulle klättra.

DSC 1266 2

DSC 1273 2

Nico behövde hjälp ned. Eller egentligen inte, men han utnyttjar oss. Hundar är manipulerande varelser. 
DSC 1278 2

DSC 1275 2

En genväg, som Daniel klättrar på enklaste och mest graciösa sätt.
DSC 1294 2

DSC 1308 2

Det började ganska bra. Första klippväggen var en vi testat på tidigare så den visste vi var möjlig. Den har sina krångliga bitar men med lite motivation och vilja är det inga större problem.

DSC 1279 2

DSC 1285 2

Sen testade vi på en ny. Och det var väl där det började gå emot oss en aning. När Daniel nästan var uppe, satt i alla säkringar och fått upp repet, började det regna. Inte så farligt till en början, men sen rasade himlen ner. Inte bara det att man blev sjöblöt och inte kunde ställa sig på ett annat ställe eftersom man var tvungen att hålla koll på repet och Daniel som klättrade, utan också det att det blev nästan omöjligt att kommunicera med varandra. Faktum att vi inte kunde se varann underlättade det inte precis heller. Efter att kläderna hunnit bli genomblöta och gåshuden stod på mina armar förstod jag att han var klar med att fixa topprepet och var påväg ned, men jag visste aldrig riktigt hur mycket rep jag skulle mata igenom så att han inte skulle sänkas för mycket åt gången.

Efter en stund kunde jag äntligen se honom igen så det gjorde situationen något enklare. Så sakta men säkert sänktes han ned och plockade ut kilarna. Tills nästa hindret kom. Ett överhäng. Han klättrade sicksack upp mot toppen, men topprepet hamnade rakt över överhänget. Härifrån är jag inte säker på vad som hände, men han hängde i alla fall en knapp meter under överhänget medans säkringarna fortfarande var till vänster om den. Så vi bestämde oss för att jag skulle sänka honom hela vägen ned och att jag skulle plocka ut säkringarna på vägen upp.

Vad som hände sedan var skrämmande. Det är lite oklart för mig exakt hur det låg till, men det var något med en karbinhake och repet som egentligen satt lite riskfullt, så Daniel skulle lossa den vilket innebar att han skulle falla en liten bit på grund av att repet därmed inte skulle förbli spänt hela vägen. "Falla en liten bit" var vad vi trodde. Det visade sig bli hela vägen ned. Jag hann inte ens blinka innan han nuddade marken. Ena sekund hörde jag hans skrik och nästa sekund var han redan nere. 

Tack och lov så fångade repet honom en ytterst liten del ovanför marken så det var där den värsta smällen låg. Helt otroligt nog klarade sig Daniel med endast en svag smärta i höften. Jäkligt mycket tur i oturen. Ett hårstrå ifrån något värre. Det finns så många smådetaljer som hade kunnat förändra situationen åt det dåliga. Om han sänkt sig lite mer innan eller om den stora stenen på marken under honom varit ett par centimeter längre åt vänster.

Där ser ni överhänget, varifrån fallet började.
DSC 1312 2

Så ja, det var "topphändelsen", kan man säga. Men det var inte slut med krångel ännu. Det gällde fortfarande att få ut säkringarna. Men eftersom de satt så sicksackade och repet var blött var det nästan ogenomförbart att dra repet igenom, vilket vi förstås behöver göra så att jag inte ramlar hela vägen ner också om jag tappar greppet. Så vi krånglade med det i en evighet tills vi till slut lyckades få det så att Daniel med mycket kraft kunde få repet i rörelse. 

Jag tycker om att klättra, men när jag äntligen fått ut säkringarna och kunde komma tillbaka ned kände jag en aning av lättnad. Bergsväggen var blöt så det var svårt att få bra grepp. Mina armar var trötta och skorna klämde mycket på tårna. Och tanken på vad som just hade hänt gjorde mig något nervös... Men i slutändan löste det sig. Vi behövde inte lämna kvar våra redskap, OCH både Daniel och jag mådde bra!

DSC 1320 2

Så jag kan ha begått ett misstag här. Ett par, faktiskt. Det första är att jag duschade. Det andra är att jag bar en vit t-shirt. Sen kan det eventuellt vara ett till att jag tog ut hunden till en lerpöl och brottades efter att vi promenerat i ösregnet i minst en halvtimme. Ni kan ju räkna ut kopplingen mellan dem. Javisst hade vi kul, men varken jag eller min vita t-shirt lyckades förbli rena. Men jag tänkte att, eftersom båda redan var genomvåta, varför inte passa på. 

Så från en sak till en annan. Igår stack vi till en strand och en sandbacke med avsikten att köra "hill sprints" där borta. Men en familj med säkert trettiosex barn befann sig självfallet precis där, av alla ställen på hela stranden. För resten av dagen.

Så vi gick längs hela stranden. Jag fotade en hel del.

DSC 1078 2

DSC 1084 2

Nico hittade en död firre. Som jag helst inte vill stöta på när jag simmar.
DSC 1096 2

DSC 1101 2

DSC 1106 2

Vi iaktog folket på kullen vi ville åt, men de verkade aldrig vilja lämna den. 
DSC 1112 2

DSC 1117 2

DSC 1126 2

DSC 1131 2

Vi stannade ett tag vid slutet av stranden. Jag skulpterade ett ansikte i sanden, Daniel somnade en stund, och Nico skuttade runt och utforskade stället. 
DSC 1150 2

DSC 1156 2

Sedan när vi gick tillbaka var de borta och vi kunde äntligen påbörja vår träning. Vilken förövrigt var hemsk.
DSC 1178 2

När jag var uppe på kullen hörde jag en stor fisk plaska i vattnet, så tittade ut över havet och såg en delfin bara 30-50 meter från stranden. Men eftersom jag var mitt i en sprint hade jag ju inte kameran med, så när jag väl hunnit ned och hämta den och springa upp igen var den redan en bra bit längre bort... 
DSC 1163 2

Efter vår träning gick vi i vattnet, som var förvånansvärt skönt. Nico brukar inte vilja gå i vattnet, men jag antar att han inte ville vara ensam på stranden så efter en stund sprang han efter oss. Måste vara det gulligaste jag sett, han drack vatten i stort sett vid varje guppande steg/simtag han tog. Bara titta på honom!
DSC 1202 2

DSC 1209 2

DSC 1213 2

 

Häromdagen plockade vi fram cyklarna och stack ut i det molniga och inte allt för varma vädret. Man får passa på när det inte är kokhett. Dock har vädret varit ganska grått de senaste dagarna ändå. Mycket regn, till och med.

I alla fall, vi cyklade vid stranden nära Fort Pickens-området, där vi var förra gången jag var här också. Måste dock säga att det är mycket mysigare att cykla dit än att ta bilen. Däremot var det första gången för mig på en sån här sportcykel istället för typ en mountainbike. När jag testkörde den och skulle svänga var jag ganska säker på att jag skulle ramla åtminstone en gång under vår cykeltur. Styret är nämligen inte alls lika brett som på en "vanlig" cykel. Men gissa vad? Jag ramlade inte en enda gång! Dock körde jag ner från vägkanten en gång med det finns en förklaring bakom det. Det viktiga här är att jag inte ramlade.

Det är nu ni applåderar.

Tack.

DSC 0991 3

DSC 0993 3

DSC 0996 3

DSC 1000 3

DSC 1011 3

DSC 1014 3

DSC 1020 3

DSC 1022 3

Första hela dagen jag spenderade här började vi med att städa Daniels lägenhet. För hans skull ska jag inte nämna hur stökigt det var, men jag förlåter honom då han inte visste att jag skulle komma. Så efter den förfärligt roliga sysselsättningen stack vi ut i det fina vädret och gick en sväng i naturen. Tog inte med mig kameran, så självklart såg jag massa spännande djur. Först två skapligt stora (eller skapligt små) ormar, sen ett bältdjur som lugnt vandrade förbi på ungefär en meters avstånd tills Nico kom och jagade bort det, sen råkade vi få syn på ett par sköldpaddor i vattnet, under bron vi stod på, som plötsligt blev runt tjugo sköldpaddor sammanlagt. Så djur- och naturintresserad som jag är, stannade vi där i säkert en halvtimme och tittade på dem.

Dagen efter hade vi en ganska lugn dag. Jag tror att jag fortfarande var ganska trött efter resan, så det gjorde mig inte så mycket heller. Skönt att bara ta det lugnt emellanåt också!

Igår stack vi till en park vid havet och vandrade runt i skogsnaturen samt sanden. En snubbe sa att om man kommer dit tidigt på morgonen så är det fullsatt med ekorrar, så självklart är min plan att åka dit någon morgon och fotografera ekorrar! Men nu delar jag med mig av några andra bilder därifrån så länge.

DSC 0936 2

DSC 0952 2

DSC 0956 2
Så mycket glädje i en och samma bild.

DSC 0957 2

DSC 0959 2

DSC 0974 2
Nico fick vänta på oss hela tiden. Mycket tålmodig!

DSC 0979 2

DSC 0980 2

DSC 0983 2

Efter detta åkte vi till klätterhallen och klättrade med Jeremy och Isabel. Trots mitt knappa utrymme i handbagagen såg jag till att klätterutrustningen följde med. Så det var härligt att klättra igen! Var tänkt att fortsätta med det i Sverige, men det blev visst aldrig så... Men nu jäklar!

Gissa var jag befinner mig! Just det, Florida! Tog mig en flygtur hit igen. Fast jag lät Daniel vara fullt omedveten om att det var på gång. En överraskning, tänkte jag. För jag vet hur mycket han älskar överraskningar! Sarkasm, han hatar överraskningar. Perfekt! Så låt mig berätta hur min resa var den här gången!

Upp tidigt på morgonen, in i duschen, ut ur ducshen, äta frukost och in i bilen. Efter ett par timmar befann vi oss på Gardemoen där mitt flyg till London skulle lämna om något mer än en timme. Jag hade bestämt mig i förväg att jag bara skulle resa med handbagagen för att undvika hela besväret med att tappa bort bagaget och aldrig få tillbaka det, som förra gången. Icke minsann, att det skulle få förstöra hela min resa igen. Så jag klarade mig faktiskt förvånansvärt bra på det. Handbagagen och en personlig väska på det. Perfekt!

Då var det dags att säga hejdå till mamma och pappa och ställa sig i kö till tullen. Ut med datorn och vätskor, av med ytterkläderna och igenom pipgrejen i hopp om att den blinkar grönt och inte tjuter. Sen vidare till sin gate och då var det bara att vänta. Inte visste jag att Oslos flygplats är så stor. Och självfallet måste Marlou kämpa sig igenom folkmassan till den gate'en som var nästintill allra längst bort. Men jag hann dit i tid, även om det tog förjävligt lång tid att stoppa tillbaka laptopen i väskan som har ungefär samma marginal som vid en sovsäck i en sovsäckpåse. Det passar egentligen inte men man får det att passa.

Så då satt man på flyget till London.
DSC 0876 2

DSC 0884 2

Jag fick mig en fönsterplats, perfekt avstånd till vingen, och ingen i sätet bredvid mig. Nästan så det inte kunde bli bättre! Speciellt då jag gärna sprider ut mina grejer, och detta var ett fint tillfälle att rita lite. Resan tog 2 timmar och 25 minuter ungefär. Utsikten över London var fantastisk! Det är verkligen så man tänker sig att London ska se ut, med fantastisk arkitektur och stora röda bussar som kör på fel sida av vägen. Solen låg perfekt för att kunna knäppa några bilder.

DSC 0902 2

DSC 0906 2

DSC 0907 2

DSC 0909 2

På flygplatsen blev jag tydligen skickad till fel terminal. Tack så mycket för det. De skickade mig till terminal 5 bara så att jag kunde få vänta i led, äntligen komma fram till kontrollen och sedan få reda på att allt det var i onödan. Så fick då skynda mig på en buss till terminal 3 och gå igenom allt det där en gång till.
Jag hade verkligen inte lång tid på mig, för min plan var att skicka ett meddelande till Daniel för att säga att jag skulle sticka till stan och träna och sen ut med några kompisar på kvällen så det skulle bli svårt att smsa, men det hann jag inte ens göra. Dock slapp jag hela förhöret som jag fick i Amsterdam förra gången. Vilket var skönt, för man börjar alltid tvivla lite på sig själv när man blir osäker på frågor som man egentligen så tydligt vet svaret på, då de avfyrar frågor som vapen.
"Har du packat väskan själv?"
"Blå! Oftast blå. Nej vänta."

Innan jag ens hann blinka så satt jag redan på planet till Miami. Väl på detta gigantiska plan visade det sig att även denna gång hade jag ingen bredvid mig, men denna gång innebar det att jag fick tre filtar och kuddar, tre säten att sprida ut mig på och tre skärmar med filmer, spel, musik och liknande (som i och för sig inte lönar sig att använda mer än en). Dock fick jag bara käk och snacks för en person... Som man förövrigt ändå skulle kunna mata ett lejon med. Även om det bara var två köttbullar i min maträtt. Det kom verkligen snacks och sådant hela tiden. Jag klagar inte! Man måste ha något att göra på ett nio-timmars flyg!
Även här kunde jag såklart fotografera lite!

DSC 0922 2

DSC 0928 2

DSC 0931 2

DSC 0933 2

Väl på flygplatsen i Miami blev alla direkt vidareskickade till en förfärligt lång kö till tullen. Otroligt trött och med migrän på grund av ytterst lite sömn stod man där och väntade på att man då och då kunde förflytta sig ett steg framåt. Detta som kände sig ta en evighet tog äntligen slut och sån tur som jag ibland har fick jag en supertrevlig och skämtsam man som hjälpte mig. Det lyfte mitt humör någorlunda, så tackar för det!

Nu var det bara sista flyget kvar, som bara skulle ta en och en halv timme eller så. Denna gången hade jag inte möjligheten att sprida ut mig, utan istället var det riktigt trångt och det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle bli att lägga sig i sängen ikväll. Jag fick dock en fönsterplats igen, så även här var ju utsikten fantastisk! Det var mörkt vid det här laget, och jag kan säga att det finns en hel del lampor i Miami. Inte nog med det var det fullmåne som dessutom var röd under en kortare period, så det var supervackert. Tyvärr fick jag inte med det på bild.

20150406 214213 2

Äntligen var man framme i Pensacola. Jeremy var där för att hämta mig så ganska snabbt åkte vi mot Daniel, som inte hade en aning om att jag var på väg. Så där stod vi utanför hans dörr. Jeremy hade sagt att han skulle komma förbi mot kvällen för att hämta grejer som han hade lämnat kvar hos Daniel, men det blev visst något senare än planerat. Tanken var att dörren skulle lämnas olåst så han kunde "gå in och hämta sina grejer och låsa dörren på väg ut". Men vad hittar vi utanför hans dörr? Jo, Jeremys grejer. Och såklart var dörren låst. Så vad gör man då? Man knackar tills någon öppnar dörren. Jag tror att vi knackade och kastade grejer på hans balkong i en halvtimme innan han till slut stormade ut och var något förbannad på Jeremy för att han väckte hela området med sitt väsen så där sent. Något senare insåg han att jag var med och då såg man kugghjulen arbeta i huvudet på honom. Till slut förvandlades ilska och förvirrning till en blandning av ilska, glädje och förvirrning. Sedan visades dock tacksamheten till både Jeremy och mig för att vi gjorde allt det här trots att han hatar överraskningar och vi betedde oss som galningar.

Jag är inte helt säker på om jag inte har skrivit på ett tag på grund av att jag har haft för lite att skriva om eller för att jag har haft för mycket att göra. Jag vet att innebörden av de yttranden krockar lite, men det blir lättast att förklara det på det viset. Eller icke-förklara. Det förändrar ingenting. 

Hur som helst så har det varit en hel del studentkonserter under mars-månad. Fotade på ett par av dem, så passar på att dela med mig av ett gäng bilder som jag tog under Oles storartade och bisarra konsert!

Studentkonsert Ole-Mathis 002

Studentkonsert Ole-Mathis 015

Studentkonsert Ole-Mathis 023

Studentkonsert Ole-Mathis 044

Studentkonsert Ole-Mathis 058

Studentkonsert Ole-Mathis 074

Studentkonsert Ole-Mathis 078

Studentkonsert Ole-Mathis 081

Studentkonsert Ole-Mathis 096

Studentkonsert Ole-Mathis 100

Studentkonsert Ole-Mathis 129

Studentkonsert Ole-Mathis 154

Studentkonsert Ole-Mathis 165

Fasiken vilken fin dag idag! Det var sol ute på den klarblåa himmel, fåglarna vilade sig i träden och sjöng sina vackra melodier, och Marlou satt i sin pyjamas och gungade fram och tillbaka på sin datorstol. Men jag tittade i alla fall ut genom fönstret och såg att det var en fin dag idag. 

Dåligt samvete som jag fick dock, så tvingade jag mig själv ut i den fina vårtemperaturen. Som egentligen inte alls var så särskild fin utan istället faktiskt alldeles för kallt för kortbyxor, visade det sig. Jag tänkte att en härlig promenad skulle verka lockande, en dag som denna, men så var tydligen heller inte fallet. Så istället plockade jag med mig kameran ut och knäppte några bilder. På vårblommor. Och sommar-, höst-, och vinterblommor. Javisst, katter. 

Ja, ni har uppfattat det helt rätt. Katter. Och ja, jag har uppfattat det helt rätt. Alla älskar katter och alla vill se katter så ofta det bara går så jag ska underlätta detta för er med en hel rad bilder på katter. Katter.

Katter 010-2 
Katter 012-2

Katter 029-2

Katter 044-2

Katter 068-2
Ey. EY! You in there!?

Katter 072-2

Katter 074-2

Katter 082-2

Haha, "katter" är ett roligt ord.

­