Detaljer

Kategori: Spanien 2015

Publicerad 12 juni 2015

Drog till Cala Blanca i ett par timmar med Arthur idag. Så vi stack och äventyrade bland stenarna!

Så vi började promenera längs kusten!

Vi fortsatte åt ett håll där folk uppenbarligen redan klurat ut att det är hopplöst att vandra runt. 

Vi gick till och med i vattnet och på de hala stenar för att ta reda på vad som fanns runt hörnet på klippan. Det fanns ingenting. Så här sitter Arthur och kämpar på sig skorna på blöta fötter.

Men då var det ju lika bra att vända och ta sig tillbaka.

Och där har vi en glad Marlou som överlevde klättringen ned! 

Och en glad Arthur som fortfarande inte vet om han kommer överleva klättringen ned!

För enkelhetens skull tog vi trapporna upp istället för en livsfarlig bergsvägg, för att titta på utsikten.

Totalt älskar färgerna i vattnet. Det är nästan så det salta, äckliga vattnet vinner och får mig att vilja simma runt i det. Men bara nästan. Vi får se imorgon! Jag kanske ger det en chans. Men fan för det om det kommer saltvatten i munnen på mig! 

Nåväl. Senare på kvällen gick jag ned en sväng till stranden och mötte upp Mark. Men imorgon ska grannkillarna och jag ge berget, Montgó, ett försök till om vädret tillåter så jag fick kämpa mig tillbaka hem innan tolv. Så förhoppningsvis kan man göra en superdag av morgondagen för det är min sista dag här för nu...

*Gråter lite*

Gråt med mig. 
Tack.

*Kram*

Detaljer

Kategori: Spanien 2015

Publicerad 12 juni 2015

Vilken toppendag! Även om det kanske inte riktigt gick som planerat. Jag bjöd med Arthur och Jack på en trevligt promenad uppför berget, Montgó, som är 753 m över ytan. Och det gick de med på. Sanningshalten utav detta ifrågasattes dock då de båda tydligen inte sammankopplas med fysiska aktiviteter i första hand. 

Men så vaknade man klockan 6.00 på morgonen, tidigare än någonsin, och upptäcker att hela himlen är täckt av moln. Och det betyder ju i första hand att utsikten är skit och i andra hand att möjligtvis även sikten vid fötterna är skit. Så ja, då var det bara att informera killarna om att de släpat sig upp ur sängen omänskligt tidigt i onödan. Men istället för att gå gråtandes tillbaka till sängen bestämde vi oss för att ta en promenad till Cumbre del Sol. Som är en 5-6 kilometer härifrån. Uppförsbacke. Vid ett sådant tillfälle kan man njuta av moln, minsann. Men vi tog oss fram till utsiktsplatsen och samlade energi för att ta oss tillbaka.

Tillbakavägen gick något smidigare. Trots att alla tre snubblade på pinnar och stenar och luft minst två gånger i halvtimmen tog vi oss tillbaka i redigt skick. Jag menar, så gott det skulle kunna vara efter en sådan vandring.

Så när vi tog oss tillbaka hem gav vi benen ungefär en halvtimme att vila, och sedan tog vi bilen och körde till Las Fuentes del Algar. Vilket är en otroligt vacker park med vattenfall, som jag inte ens visste om att det existerade. Det var Jacks geniala idé att bada i dem trots att det säkert bara var 5 grader i vattnet. Folk tittade på oss som om vi var en del av sevärdheten. Vilket vi ju förstås är också, jag menar, kolla på oss. I slutändan var det ju självklart värt att hoppa i, trots blåa läppar och skakande knän. Jag hade trots allt aldrig badat i ett vattenfall innan. 

Detta hade kunnat sluta väldigt roligt. 

Det var olika nivåer som man kunde gå till, med en ny typ av vattenfall eller liknande på varje stopp. Denna ovanför var den första vi kom förbi och också hoppade i. Eller ja, Jack hoppade i och Arthur och jag släntrade efter lite senare efter att vi mer eller mindre blivit tvingade och övertalade om att det "inte var så illa när man väl kom i".  Det var ju ren humbug.

Men sen vid nästa var det bara att hoppa i. Man var genomfrusen i alla fall så man hade inte mycket mer att förlora. Möjligtvis en hjärncell eller två, men det kan man vänja sig vid. 

Efter den andra bestämde vi att det ändå fick räcka med badningen. Så vi stapplade vidare med våra bara fötter över småstenen för att se vad som mer fanns att uppleva i parken. Tills det kom en skylt som på spanska och engelska yttrade att parken kommit till sitt slut. Men det var uppenbarligen en stig bakom den så då var vi plötsligt alla tre korkade svenskar som inte var särskilt utbildade gällande språk. Och då kan man ju bortse från att Arthur och Jack är engelskmän, men de kunde ju dra till med gibberish som då i en spanjors öron lika gärna skulle kunna vara svenska.

Men efter dessa stenar var det tyvärr inte så väldigt mycket mera att se. Fint vatten dock, men det satt några folk där redan och då är det kanske lika bra att inte trycka upp kameran i ansiktet på dem. Så vi vände och gick uppför en trappa så vi kunde spana ut över parken.

Och åh vad vi skrattat. Jag fick bokstavligen ont i magmusklerna från allt skratt. Okej, hur ska jag förklara detta utan att folk ska tro att vi är totala monster. Jag ger det ett försök, men snälla misstolka inte innehållet. 

Det började med att Jack såg en grotta. Som förövrigt inte hade högre till tak än 1.60m. Så entusiastisk som han blev skrek han mot Arthur och mig som fortfarande gick en bit bakom att han hittat en grotta. Arthurs leende lyste upp som en sol och med händerna i luften sprang han mot grottan. Så grabbarna rusade som småpojkar i en lekpark och inte en sekund senare vände sig Jack om med stora ögon och det enda som kom ur munnen på honom var "Oh shit."

Ur den låga grottan bakom honom kom en liten dvärg vandrandes. Jag hade vid det här laget väldigt svårt att hålla mig för skratt över hans reaktion och Jack låg redan raklång över muren och försökte att inte öppet skratta rakt ut. Någon minut senare bröt vi ihop och kunde inte sluta garva på hela kvällen. Definitivt något fuffens som spreds ut i luften och gjorde oss aningen lulliga. Hade jag sparat allt vårt skrattande i burkar hade jag blivit rik på att sälja det. 

Jag vill tydliggöra att vi inte menade att skratta åt en individ och vi vill inte att någon ska ta illa upp (annars ber jag om ursäkt), men jag måste däremot få påpeka att det var en oerhört klockren situation som vi hamnade i. Vi väntade mest på att de andra sex dvärgarna skulle vandra ut med snövit i släptåg.   

Men vi vandrade slutligen vidare med ett misslyckat försök att skärpa till oss lite. 

Glada och åh så härliga pojkar!






Efter att vi äntligen hittat vår väg tillbaka till bilen bestämde vi oss för att åka till Moraira och käka på restaurang. Trots att Jack mer eller mindre somnade i bilen på vägen hem tog vi en extra sväng till stranden och satte oss i en bar tills vi slutligen begav oss hemåt och troligen alla tre hamnade i soffan, sängen eller fåtöljen.

Men åh vilken fin dag. Hade kunnat göra om det alla dagar i veckan. Dock hade man kanske blivit något slutkörd då. Men det är inte poängen här.