Detaljer

Kategori: USA 2015

Publicerad 30 maj 2015

Sista helgen innan jag lämnade Florida stack vi och klättrade en sista gång. Gången innan hade vi bestämt att vi skulle testa på en spricka istället för "vanlig klättring". Så vi hittade en fin vägg som vi hade lagt beslag på tills nästa gång. Jag måste ärligt säga att det inte lockade så speciellt mycket då jag inte är särskilt erfaren och det är en helt annan metod av klättring. Men när jag väl avslutade hela var det defenitivt en utav de roligaste jag gjort! Det tyckte dock inte Daniel, men vi bestämde oss ändå för att spendera mera tid på endast den och klättrade den tre gånger var. 

Slänger in en bildbomb. 


Förberedelser.


Mera förberedelser.


Ännu mera förberedelser. 


Krigaren Nico. 


Oooch Daniel har tagit sig upp efter en del om och men! 


Medan han grejar med hela säkerhetsprocessen där uppe klickar jag några bilder på honom, hihi.


HIHI. 


Men sen var det min tur! 


Daniel hade med sig sin kamera upp och fick en väldigt glad klättrande mig på bild. 


Som sagt. Jag tog mig upp så mycket snabbare än väntat, så då är det tillåtet att le. Jag var som spindelmannen. Fast glad. Som sagt. 


Utsikten över träd och klippor. 


Inte helt dumt ändå. 

Tills det var dags att klättra ned och förbereda hemfärden, då mitt flyg lämnade marken på morgonen dagen efter.

På vägen ned mot bilen blev vi dock bemötta av något oväntat. En svart skallerorm som rasslade mot oss. Jag gick framför Daniel och hörde något skallra så av nyfikhet vände jag på huvudet och såg en lång, svart svans. Så av ren banalitet utgick jag från att det var ödlor, vilket det finns gott om där borta. Tills jag scannade den från topp till tå (även fast ormar inte har tår så vitt jag vet) och insåg att det inte alls var ödlor. Så jag tog i från tårna (jag har tår) och skrek ett gällt flickskri, trampade lite på stället och hoppade sedan därifrån. Jag vände mig om och märkte att ormen rullat upp sig till en garnboll och Daniel hoppat av stigen och glidit ner i skogens bädd. Dock i osäkerhet om jag skrämt honom eller om det faktiskt var ormens bestyr. Men efter hans desperata försök att klättra upp igen och springa iväg fastlade jag att han definitivt sett ormen. Så medan jag stod på säkert avstånd passade jag på att småskratta åt Daniels misslyckande och förfäran. Vid det här laget önskade jag mera att jag faktiskt hade kameran framme för att ta kort på hans reaktion snarare än att ha kunnat ta kort på ormen. 

Detaljer

Kategori: USA 2015

Publicerad 28 maj 2015

Jag vet inte vad det är med mig och flygresor, men jag är ganska säker på att det finns någon variant av ondskefull tjomme som styr över flygplansvärlden och inte värdesätter mig som resenär. Varenda gång jag flyger själv går något käpprätt åt pipsvängen. Och nu tänker ni, men Marlou, då kanske det är du som gör något fel? NEJ. Det är denna ondskefulle tjomme. Jag lovar.

Som jag har nämnt tidigare, så tog jag bara med handbagage denna gången för att slippa hela "tappa bort bagage-problemet". Vilket som sagt förkommit två gånger och varav jag aldrig någonsin fick se ett spår av min väska igen vid en av gångerna. Så det måste jag säga har funkat väldigt fint, då jag inte behövde oroa mig över något sådant.

Men, på ett eller annat vis ska denna ondskefulle tjomme fixa ett eller annat sätt att jävlas med mig.
Så jag och Daniel kommer till Pensacola flygplats.

Damen: Efternamn?
Jag: Jaspers.
*Moment av tystnad och knappande på datorn*
Damen: Jag behöver få se ditt pass för det här.
*Ger mitt pass och skådar henne långsamt klicka in mitt namn i maskinen och upptäcker att mitt namn inte finns med i systemet*
*Väntar yttligare en stund tills hon skickar mig vidare till en annan dam som går igenom samma process*
Annan dam: Ditt namn finns inte med i systemet. Var har du bokat biljetten?
Jag: Erhm. Det var en tur och retur-ticket som jag bokade för ungefär en och en halv månad sedan, så jag är inte säker då jag flyger med typ sex olika flygbolag under hela resan. Jag har dock en bild på kvittot och resan på mobilen om det är till någon hjälp.
*Ger henne min mobil och tittar på medan hon zoomar in och frustrerat rotarar mobilen och skakar livet ur den tills hon upptäcker att jag inte har skärmrotationen aktiverad*
*Väntar i ytterligare ett halvt dussin minuter*
Annan dam: Ditt flyg har avbokats.
Jag: Mitt flyg har vad?
Annan dam: Ditt ticketnummer finns inte med i vårt system, det har avbokats.
Jag: Avbokats?
Daniel: Hur har det avbokats?
*Annan dam berättar en hel historia om hur ticketnumret inte skickades vidare för hemresan när jag bokade resan eller något åt det hållet*
Daniel: Så vems ansvar är det att det inte gjorde det?
Annan dam: Flygbolaget där det bokades.
Jag (förövrigt lättad att det inte är mitt fel): Så... Vad innebär det här?
Annan dam: Det innebär att det kan förorsaka problem.
Jag (som redan klurat ut det på egen hand): Så... det innebär att...?
Annan dam: Här blir det nog inga problem då vi kan fixa dig en plats, men det lär bli ett problem i Charlotte.
*Hon klickar och gör sin magi på datorn, jag tittar på Daniel och frågar hur lång bilturen till Charlotte är*
Annan dam: Och det lär bli ett problem i London också om du tar dig dit.
*Hon klickar och gör sin magi på datorn, jag tittar på Daniel och frågar hur lång bilturen till London är*
*Slutligen ger hon mig tre biljetter så jag börjar misstänka att hon sa det sista endast för att göra mig ännu mer orolig för att det är deras jobb*

Så det är ju fint det då. Flygbolaget där jag beställde min biljett avbokade min hemresa av någon okänd anledning. Vad är det för lurendrejeri? Ondskefull tjomme, säger jag ju.

Så eftersom detta tog extremt lång tid var jag ju självfallet väldigt sen till min gate. Det är första gången någonsin att jag hört mitt namn ropas upp i högtalarna, vilket faktiskt roade mig lite. Så jag kom till min gate ungefär 10 sekunder efter jag hörde dem ropa mitt namn, och trevliga människor som de är bemöter mig med ett leende och "Däääär är du!"

"Häääär är jag!"

Det var ungefär också hela min entré i flygplanet. Alla satt redan fastspända, och där kom jag. Dock, i alla dessa svårigheter, måste jag säga att det var ganska skönt att kunna gå raka vägen till min plats i flyget utan en enda kö!

Så själva resan till Charlotte gick fint! Snabbt och så. Dock när flyget landat åkte det runt i säkert tio minuter och det är aldrig ett gott tecken. Det betyder att man, vilken gate man än ska till, har en jäkla bra bit att gå inne på flygplatsen. Och det hade jag ju såklart, för vi var vid terminal E, och jag skulle till B. Vilket alltså var i stort sett på andra sidan. Jag hade uppskattat det om piloten hade kunnat droppa av mig i början, istället för att tvinga med mig hela vägen till slutet, men nåväl, vad ska man göra. Men jag hade ungefär 3 timmar att vänta på nästa flyg ändå, så jag tog min tid.

Så på min vandring till andra sidan upptäckte jag att folk idag är latare än vad jag trodde att de var. Det var KÖ till rulltrappan, och precis bredvid var trappan. Den var tom. TOM. Jag överdriver inte ens. Folk är lata. Det är lite sorgligt om jag får säga så. Ja jag får säga så, jag tog trappan.

I alla fall, jag ska försöka att inte dra ut på detta mycket mer, så jag ska fortsätta med resan.

Snart upptäcker jag att mitt flyg är en timme försenat, så de säger i högtalarna att man borde gå och kolla upp om man kommer hinna med sitt kopplade flyg, om man nu har ett sådant. Så jag går dit man ska, men skräms av kön. Jag har ju ändå mer än två timmar kvar så jag sätter mig mot väggen en bit ifrån och grejar med grejer. Tills jag plötsligt hör någon som går förbi nämna något om att flyget är inställt. Så jag går fram till dem och frågar om det är Londonflyget de skulle med, och jajamen. Mitt flyg skulle inte ens lämna marken. Så alla mina medpassagerare och jag blir skickade för ombokning. Och efter att de hjälpt mig i en evighet (jag överdriver inte ens här, jag stod där minst 3 gånger längre än resten), kom vi fram till att det bästa var att spendera natten i Charlotte, flyga till Frankfurt på eftermiddagen nästa dag och från där flyga till Oslo.

Så då hamnade man på ett hotell. OCH DET VAR MINSANN PLÅSTER PÅ SÅREN, HOLY MOLY. 

Inget dåligt hotell inte! Tack och lov stötte jag på en tjej som skulle till samma hotell som mig av samma anledning så vi har väntat tillsammans, åkt buss tillsammans, checkat in på hotell tillsammans, käkat kvällsmat tillsammans, käkat frukost tillsammans, åkt tillbaka till flygplasten tillsammans, delat historier tillsammans och väntat lite mera tillsammans. Tack och lov för det, det gjorde det så mycket roligare och bekvämare när man hade någon där i det där okända området.

Så det löste sig ju i slutändan. Vilket jag i och för sig inte oroade mig för heller. Var inte särskilt förvånad över att det förkom mig. Som sagt. Ondskefull tjomme. 



Sen väl på flyget hem blev jag skriken på för att jag var ute och gick på fel sida av strecket. 

Detaljer

Kategori: USA 2015

Publicerad 21 maj 2015

Nu ska jag berätta för er om denna förfärliga men härliga dag. Daniel var på jobbet och flög flygplan, så då tänkte jag vara något driftig och promenera till en stig i skogen. Förra gången vi var där var det en hel armé med sköldpaddor i vattnet, så då tänkte jag passa på att försöka fota dem nu när Daniel inte var med då jag vet att hans tålamod inte är lika långvarigt som mitt när det gäller fotograferande. 

Så vad jag har hört så är promenaden dit ungefär en timme eller så. För säkerhets skull kollade jag Google maps, så jag inte går vilse och får spendera natten i en gränd någonstans. Enkelt. Vänster, vänster, vänster. Det kan jag komma ihåg.

Och det gjorde jag! Men efter mer än en timme lyckades jag fortfarande inte hitta stigen. Plötsligt tog vägen slut. Vad ska man göra då? Inte kämpar man sig vidare genom skogen i alla fall, för vad jag minns körde vi aldrig igenom någon tät skog med bilen för att komma till stigen. Så besviket tar jag en bild av en ändå ganska fin utsikt.



Som för er bara ser ut som en bild på träd. Det är ju fint. 

Men jag började gå tillbaka och hålla utkik efter varje parkeringsplats till höger om mig som jag skulle kunna känna igen. Jag frågade till och med en dam om hon kunde hjälpa mig, men hon visste tydligen heller inte. Så det var ungefär då som jag gav upp och förberedde mig för vägen hem. Med blåsor på fötterna av trasiga skor, halv uttorkad av solen och en extrem längtan efter något kallt att dricka. 

Tjugo minuter senare möter jag, gissa vem, Daniel som är ute och springer. Tydligen slutade han tidigare. Jag berättade om mitt icke-äventyr och vad får jag höra. "Vi kan svänga in precis här så kommer man dit." "PRECIS HÄR". Det hade kunnat skilja mig så många uppförsbackar åt båda hållen..... Och inte nog med det, så kunde man tydligen svänga vänster vid vägen som tog slut och så var stigen ett hundratal meter längre bort. I WAS SO CLOSE. 

Så tillsammans gick vi till stigen. Och självklart får man en till våg med besvikelse sköljd över huvudet när det inte finns några sköldpaddor synliga där överhuvudtaget. 









Så det blev en snabb sväng genom skogen, och sen den hemska vägen tillbaka hem. Så sammanlagt var jag ute och trosade runt i minst 3 timmar. Det var ungefär då jag insåg att det var dags för nya skor. 

Detaljer

Kategori: USA 2015

Publicerad 21 maj 2015

Jag insåg precis att jag fortfarande har en hel del bilder att dela med mig av. Men jag ska göra er en tjänst och inte slänga in alla i en och samma inlägg. Så jag kommer helt enkelt lägga upp ett par bilder från en kväll på stranden! Just nu, vill säga. Sen får vi se vad mer som dyker upp! 

Detaljer

Kategori: USA 2015

Publicerad 19 maj 2015

Så det finns ungefär lika många ekorrar här omkring som det finns löpare i ett maratonlopp. Och då menar jag inget på-låtsas-maratonlopp. En hel del ekorrar alltså. Och det är bannemig bedårande varelser. Har jag tydliggjort för alla i min omgivning vid varje tillfälle jag fått. För det är viktiga grejer, det här. Det är viktigt att åsikter ligger på samma nivå när det gäller sådant här.

Ut med ekorrhatarna.